Klimatet leder väl inte till lågkonjunktur?
Alarmrapporten om hur klimatförändringarna leder till en depression av 30-talsdimensioner är felaktigt presenterad. Desinformationen sprids av professor David King på Sverigebesök med benägen hjälp av Dagens Nyheters vetenskapsjournalist. En dementi behövs.
Den s k sternrapporten handlar om de ekonomiska följderna för hela världen av klimatförändringarna . Den är utarbetad av Sir Nicholas Stern, tidigare chefekonom i Världsbanken och nu rådgivare åt Gordon Brown och Tony Blair.
I Sverige presenterades rapporten som en varning för ekonomisk depression. I DN:s pappersupplaga står i ingresssen: "Väderförändringarna kan leda till depression i världsekonomin." Denna formulering är borttagen i Lars-Ingmar Karlssons DN- artikel på nätet idag 31/10. Men formuleringen "Världsekonomin kan krympa med uppåt tjugo procent om man fortsätter som nu" finns kvar. Även i etermedia varnades för en depression om klimatet tilläts bli varmare.
Men någon varning för lågkonjunktur eller depression finns inte i pressmeddelandet från det brittiska finansdepartementet. Det är också ganska konstigt om en större resursanspänning i framtiden skulle leda till en ekonomisk depression - överhettning vore väl mera trolig.
Kanske denna felaktiga beskrivning av de ekonomiska konsekvenserna härrör från en professor i fysikalisk kemi vid Cambridge vid namn Sir David King som har bearbetat Tony Blair i växthuseffektfrågan. Han är på besök i Sverige och ger en kort intervu till DN:s vetenskapsjournalist Karin Bojs. Där säger han: "Stern visar att vi kommer att gå in i en världsdepression jämförbar med den på 1930-talet om vi inte gör något."
Pinsamt Karin Bojs, du borde ha ställt följdfrågan hur byggandet av skyddsvallar, förstärkningar av dammar och folkomflyttningar etc skulle kunna ödelägga världsekonomin som depressionen på 30-talet. Den karaktäriserades av ett efterfrågebortfall som ledde till överkapacitet och arbetslöshet. Klimatförändringarna gör inte folk arbetslösa utan skapar fler jobb och anstränger produktionskapaciteten till det yttersta.
Nu skall denne King träffa miljöminister Andreas Carlgren och näringsminister Maud Olofsson. Vi får hoppas att någon kan upplysa dem om att Sir David kanske är en ekonomisk dilettant och att man också bör ta hans övriga mera energipolitiska idéer med en nypa salt. Kanske Dagens Nyheter kan komma med ett beriktigande?
Andra bloggar om: politik, ekonomi, klimatpolitik, växthuseffekten, vetenskap, media på intressant.se
posted by Danne Nordling @ 15:56
8 comments
8 Comments:
Det är inte bara DN som hakar på, tv4-nyheterna gjorde det igår och lät meteorologen (som inte varit i närheten av att förutsäga styrkan på veckans storm en dag i förväg) som en självklarhet uttala sig om hur klimatet blir om femtio och hundra år. Och jodå, ovädret i veckan var en direkt följd av en människotillverkad växthuseffekt. Antingen vet hon att hon ljuger eller så är hon gravt underbegåvad, ingen seriös vetenskapsman med insikt i ämnet skulle uttrycka sig i närheten av så kategoriskt, och, nej, Al Gore är ingen vetenskapsman.
Idag följde så Stockholm City upp med ett domesdagsuppslag, helt utan kritiska invändningar (jo, effekten av koldioxidutsläppen kunde förstås bli istid här uppe i stället, katastrof som katastrof) komplett med "men tänk på baaarnen!"
I sakfrågan tycker jag det är självklart att man inte skall slösa med ändliga resurser, men ständiga alarmistiska rapporter förstör bara debatten. Minns hur det gick med domedagssscenarierna från 70- och 80-talet: ny istid, slut på råvaror, befolkningsexplosion och galopperande massvält.
Sir David King
Sir David King kan nog ingenting om ekonomisk teori. Det finns dock en analytisk skillnad mellan den keynesianska skolan och den österrikiska skolan.
Enligt den keynesianska skolan beror ekonomiska nedgångar på en minskad efterfrågan av konsumentprodukter. Detta leder till en överkapacitet främst inom den investeringstunga industrin. Investeringar och arbetskraft avvecklas vilket leder till en nedåtgående spiral i hela ekonomin.
Lösningen är att öka efterfrågan i ekonomin genom en lägre ränta och genom att expandera utlåningen. Nya pengar skapas och detta ska öka efterfrågan på konsumentprodukter och på investeringsprodukter. Det går också att öka utlåningen genom ett statligt budgetunderskott. (Det som kallas finanspolitik finns dock inte i verkligheten utan det finns enbart det som kallas penningpolitik, dvs endast en större penningmängd kan öka efterfrågan.)
Mot ovanstående analys står den klassiska skolan (grundad 1776) och den österrikiska skolan (grundad 1871). De klassiska ekonomerna konstaterade mycket riktigt att alla ekonomiska nedgångar börjar med att den tunga industrin drar ned på investeringar och arbetskraft. Dessa neddragningar fortplantar sig med tiden fram till konsumentledet. Slutsatsen är att inga nedgångar beror på att efterfrågan på konsumentprodukter minskar.
Sommaren 1929 föll produktionen inom industrin i USA men konsumtionsboomen fortsatte till 1930. Sommaren 1989 föll industriproduktionen i Sverige men politikerna strammade ändå åt ekonomin 1990. Människor fortsatte nämligen med att "överkonsumera".
Ekonomiska nedgångar beror på att det är företagarna som minskar sin efterfrågan. Företagarna minskar sin efterfrågan på realkapital, råvaror, halvfabrikat, arbetskraft mm.
Problemet är att banker och politiker förstör företagens monetära kalkylering, dvs när företagen försöker beräkna framtida intäkter och kostnader måste riktiga marknadspriser finnas. Finns inte riktiga marknadspriser uppkommer omfattande felinvesteringar som så småningom måste avvecklas.
När räntan sänks under marknadsräntan uppkommer ett felaktigt pris. Fler investeringsprojekt blir lönsamma att påbörja. Den tunga industrin ökar sin produktion av kapitalvaror som kylskåp, spisar etc. Samtidigt ger den låga räntan möjligheten att öka utlåningen till konsumtion. När konsumtionen tar fart uppkommer två allvarliga problem:
(1) När människor ökar sin konsumtion höjs priserna på de knappa resurserna i ekonomin, dvs på arbetskraft, råvaror och realkapital. Den tunga industrin måste betala mer för att komma åt de knappa resurserna. Industrins kostnader för att investera och producera ökar.
Eftersom resurserna är knappa måste dessa föras över från de sista stegen, dvs de steg som är närmast konsumenterna (ex från butiker), till industrin. När investeringar gjorts i alla produktionssteg kan konsumtionen åter stiga. Detta sker med automatik, dvs investeringarna skapar sjunkande priser och då kan mer konsumentprodukter köpas för samma mängd pengar.
(2) När människor ökar sin konsumtion kommer de att efterfråga mer serviceprodukter och mer lyxbetonade produkter (krogbesök, resor, lyxbilar etc). Detta innebär att priser och vinster blir högre i dessa branscher jämfört med andra branscher. Den tunga industrin producerar inte denna typ av produkter och inser försent att det inte finns en tillräckligt hög framtida efterfrågan på kylskåp, spisar etc.
Nedgång orsakad av miljöproblem
Här finns också en analytisk skillnad mellan den keynesianska skolan och den österrikiska skolan.
Enligt den keynesianska skolan kvittar det vad som produceras, allt ökar efterfrågan i ekonomin. Enligt Keynes ökar krig efterfrågan i ekonomin, att bygga meningslösa pyramider ökar efterfrågan i ekonomin, att låta människor gräva fram flaskor fulla med pengar som har gömts i nerlagda kolgruvor ökar efterfrågan, att bygga atombomber ökar efterfrågan i ekonomin.
I verkligheten minskar alla meninglösa aktiviteter efterfrågan i ekonomin. Det produceras inga nya konsumentprodukter som människor har nytta av. Samtidigt måste knappa resurser tas från företagen för att de meningslösa aktiviteterna ska kunna genomföras. I stället minskar produktionen av efterfrågade konsumentprodukter.
Om skyddsvallar och liknande tingestar måste byggas, kommer knappa resurser att dras bort från företagen och kanske också från den offentliga sektorn.
Det kvittar om skyddsvallarna betalas genom höjda skatter eller en ökad penningmängd, resultatet blir det samma. När företagens resurser minskar kommer de att producera en mindre mängd konsumentprodukter. Kanske kommer också produktionen av sjukvård mm att minska. Höjda skattekostnader för företag och privatpersoner kan mycket väl skapa en ekonomisk nedgång.
Så Sir Nicholas och Sir David är anhängare av den österrikiska skolan?
Förvisso säger österrikarna att den sangviniska inställningen till ekonomins omställningsflexibilitet är felaktig. Det går inte att ena året producera konsumtionsvaror och andra året skyddsvallar. Men måste en omställning i denna riktning i praktiken orsaka en depression?
För att bygga skyddsvallar behövs maskinkapital, stål, betong och arbetskraft. Maskinkapitalet kan produceras av verkstadsindustrin. På några år kan produktionen ställas om från lätta lastbilar till tunga grusbilar och grävmaskiner. Stål och betong kan produceras i ökad omfattning, dessutom kan bostadsbyggandet och annat byggande minskas. Konsumtionsvaruindustrin kan minska sin produktion och de arbetslösa överföras till byggandet av skyddsvallar. Hela denna omställning har man rimligtvis god tid på sig att genomföra eftersom ingen väl har ställt sig bakom filmen 'The Day After Tomorrow' och dess blixtscenario.
Men Röpkes klassiska varningsexempel med snittblommorna byggde på ett blixtbeslut. Om jag minns rätt var det någon "kändis" som föreslog att alla från och med i morgon skulle sluta att ge bort blommor (som var improduktiva) och istället skänka pengarna till välgörande ändamål. Detta skulle inte förbättra situationen i landet eftersom de som producerar de nu vissnande snittblommorna skulle bli ruinerade och formera en ny grupp fattiga.
Frågan är om världsbankens förre chefekonom anser att det realistiska är att skattetrycket i världen från det ena året till det andra höjs med 20 procentenheter för att finansiera ett plötsligt byggande av skyddsvallar mm? Då kan en världsdepression uppstå. Men så står det inte i pressmeddelandet.
/DNg
Ett snabbtips bara: Glöm pressmeddelandet och släng ett öga i själva rapporten.
"Using the results from formal economic models, the Review estimates that if we don’t act, the overall costs and risks of climate change will be equivalent to losing at least 5% of global GDP each year, now and forever. If a wider range of risks and impacts
is taken into account, the estimates of damage could rise to 20% of GDP or more."
Det står förvisso inget om någon 1930-talsdepression, men det måste väl ändå vara ganska klart att det handlar om en ganska betydande ekonomisk tillbakagång?
Till Jonas Pålsson:
Jo, men detta citat stämmer med pressmeddelandet. När man jämför vilken påfrestning ett översvämningsscenario har på BNP och kommer fram till att det betyder motsvarande 5-20 procent har man inte sagt att det blir depression.
En lågkonjunktur innebär att ekonomiska störningar orsakar en nedgång i produktionen och folk går arbetslösa.
En klimatkatastrof orsakar rimligtvis en uppgång och överhettning av ekonomin där arbetslösheten sjunker och arbetstiden förlängs.
Visst kan detta innebära att folk får sämre privat levnadsstandard. Men orsakerna är fullständigt olikartade (om man inte applicerar ett österrikiskt blixtscenario).
Till Disen:
Har du belägg för att solaktiviteten har stor betydelse? Och vilken teori i så fall? Är det direktinstrålningens variationer eller teorin om magnetfältens inverkan på molnbildningen?
Hur kan då klimatet bemästras? Är verkligen speglar ekonomiskt möjliga? Vattenbesprutning på hög höjd verkar mer realistiskt. Kanske det är så enkelt som att öka flygtrafiken. Den ger ordentlig molnbildning. Har någon analyserat vad stoppet efter den 11 september innebar i störningar av klimatet? En tillfällig temperaturökning med 1 grad lär ha registrerats i USA. Hur mycket salt behövs för att tvinga smältvattnet från Grönland att sjunka under Golfströmmen?
/DNg
Martin Wolf Financial Times 1/11 2006:
Modelling work done for the review concluded the costs of climate change over the next two centuries could be equivalent to a reduction of 5 per cent in average consumption per head. This is itself equal only to the loss of two years of economic growth. But the costs of failure to act might be as much as 20 per cent of gross world product. The report compares such costs with those associated with “the great wars and the economic depression of the first half of the twentieth century”. Worse, in this case, “it will be difficult or impossible to reverse these changes”. Moreover, these costs would fall heavily on the poorest.
Lomborg med lite hälsosam skepsis:
Stern Review
Till Danne, apropå ditt svar till mig:
Senast jag kollade var en depression en extra djup lågkonjunktur. Och sjunker BNP med 20 procent skulle i alla fall jag kalla det depression. Men oavsett, spelar det egentligen någon roll vad vi kallar det? En sådan nedgång är väl knappast något att rycka på axlarna åt?
Vidare tror i alla fall jag att Nicholas Stern, före detta chefsekonom på världsbanken, också räknat med - och räknat in - en eventuell ekonomisk uppgång till följd av katastrofinsatser (jag ska erkänna att jag inte orkat lusläsa hela rapporten, det är ju ganska många sidor...). Vad tror du?
Skicka en kommentar
<< Home