TV-licensen ur moralfilosofisk synvinkel

Vi måste skilja mellan moralism och moralfilosofi. TV-licensen är trubbig och drabbar dem som enbart vill titta på DVD eller reklamkanaler. Det är en moraliskt tvivelaktig finansieringsmetod. Om man inte betalar TV-licensen men inte tittar på SVT har man moraliskt inte gjort fel. Men tittar man ändå blir man en plankande gratisåkare och skall bedömas därefter.

"De som fuskar med TV-licensen är parasiter." Det är en åsikt på nätet. Insändarskribenterna i morgontidningarna och i ring P1 har liknande uppfattningar. Den emotionella upprördheten är prioriterad bland redaktörerna för dessa forum. Det ger intressant journalistik. Däremot är det knappast så att de moralister som får framträda har något att säga om den moraliska halten i ministrarnas och andras licensskolkande.

Naturligtvis kan man alltid hävda att det är moraliskt rätt att ständigt lyda lagen oavsett dess innehåll. Så resonerade Sokrates när han avböjde att fly inför sin egen avrättning trots att han nog ansåg att dödsdomen mot honom var orättfärdig. Men modernismen har inneburit ett ifrågasättande av denna absolutism. Redan John Locke menade att det var rätt att göra uppror mot en härskare som kränkte människornas rättigheter.

Den som lyder orättfärdiga styrande och lagar kan till och med dömas för brott mot mänskligheten. Att något påbud har en status av lag innebär alltså inte automatiskt att påbudet i moralisk mening är riktigt. Det moraliskt rätta kan inte definieras som vad majoriteten vill ha. En moralfilosofisk analys av TV-licensen kan alltså inte utgå från att den är beslutad av Riksdagen och därmed moraliskt oantastlig. Makt är inte rätt. Men det kan vara förnuftigt att rätta sig efter maktens dekret. Det är utgångspunkten för den 'auktoritära personligheten' som tycks vara dominerande bland insändarskribenterna.

En moralfilosofisk analys av licensskolket måste gå mera på djupet och beakta olika varianter av beteendet. Normalt är en TV-sändning en kollektiv vara som varken karaktäriseras av rivalitet eller exkluderbarhet. Med detta menas att fler tittare inte leder till att andra konsumenter får sämre möjligheter. Den har en annan karaktär än t ex bilkörning i rusningstid. Här föreligger rivalitet - ju fler som kör desto sämre blir det för andra.

I båda fallen är det svårt med exkluderbarheten. Den som köper en glass kommer däremot genom den privata äganderätten att kunna exkludera andra från att äta upp glassen. Självförsvar eller polis kommer att hålla andra borta från möjligheten att äta upp just denna glass. Den är en individuell vara.

För att förvandla mottagandet av TV-sändningar och körning i rusningstrafik till individuella varor måste de tekniskt kunna förses med en metod för exkludering. Den som inte betalar skall inte heller få konsumera varan eller tjänsten. Bilkörning kan underkastas biltullar. TV-mottagning kan förses med koder och betalningsregistrering program för program. Denna teknik är dock ännu bristfällig.

En enklare teknik är att TV-mottagarna för vissa TV-sändningar enbart tillhandahålls mot avgift av dem som gör utsändningarna. Mottagardelen ansluts sedan till en monitor som också kan användas för att betrakta video- och DVD-filmer samt egna videoinspelningar. Dessutom kan man ansluta en mottagardel som tar emot sändningar från producenter som inte kräver ytterligare betalning.

Men denna teknik har inte använts i Sverige. Istället har man infört ett tillståndstvång för att inneha apparater som kanske enbart skulle användas för att betrakta DVD-filmer och egna kamerainspelningar. I Sverige finns också möjligheten att betrakta TV4 samt en rad andra kanaler som tidigare krävde parabolantenner, men numera kan en del gratis betraktas med andra metoder.

Kopplingen mellan vad man betalar för och vad man erhåller i form av tjänster är ganska trubbig när man använder metoden med TV-licens. Den som enbart tittar på betalkanaler och reklamfinansierade kanaler tvingas betala dubbelt. Det är en orättfärdig avgiftsprincip. Moraliskt finns det alltså vissa skäl för att låta bli att betala TV-licensen. För att ändå få folk att betala sätter staten in en viss repression mot dem som kan misstänkas ha apparat men inte betala. Även om det inte är moraliskt rätt mot medborgarna skall det bli förnuftigt för den privata ekonomin att lyda makten.

För att understryka hur apart det är att inte betala TV-licensen redovisar staten en ganska liten andel licensskolkare. Det finns 4,4 miljoner kosthushåll men det anses att bara 3,4 miljoner har TV. Av dessa anses 10 procent vägra betala licens. Vi har alltså en miljon som "inte har TV" och 340 000 licensvägrare - dvs 30 procent av hushållen betalar inte TV-avgift.

Hur skall vi då se moraliskt på dem som till äventyrs inte betalar licensen men ändå tittar på SVT? Här finns två möjligheter: parasiter och gratisåkare. En parasit bidrar inte till produktionen men tar i anspråk något som en bidragare annars skulle ha fått. Genom att rivalitet inte föreligger är licensvägraren inte en parasit. En gratisåkare bidrar inte till produktionen men inkräktar inte på andras konsumtionsmöjligheter. Licensvägraren som tittar på SVT är alltså en sorts 'free rider' eller fripassagerare.

Det är dock inte lika enkelt att se vem som är vem. Den som inte betalar biljett är klart en fripassagerare. Men den som "plankar" från TV-licensen kanske inte alls utnyttjar SVT och borde därför hänföras till den miljon som "inte har" TV.

Om en person som skall utnämnas till kulturminister med ansvar för SVT inte har betalat TV-licensen av moraliska skäl och är helt sanningsenlig (dvs inte har tittat på SVT) kan då rimligtvis inte bli en bra kulturminister. Man måste ha en viss erfarenhet av sitt ansvarsområde. Alternativet för Cecilia Stegö Chilò hade då varit att erkänna att hon varit en gratisåkare. Men i ett moralistiskt samhälle skulle det ha kunnat bli liktydigt med att vara en tjuv och parasit. Avgången var oundviklig. Det går inte att resonera om moralfilosofi när pöbeln kräver moralism.

En särskild fråga är hur vi skall kunna producera en kollektiv nyttighet som en oberoende åsiktsbildning i ett demokratiskt samhälle. Den är inte direkt kopplad till de moraliska aspekterna på licensbetalningen. Jag har dock lagt fram ett förslag till hur "public service" kan finansieras utan TV-avgifter.

Andra bloggar om: politik, filosofi, moral, tv-licens, tv-avgift, cecilia stegö chilò, fusk på intressant.se