Är skattefusket en protest mot tvångsaltruismen?

Stefan Swärd från Evangeliska Frikyrkan kan inte förstå hur det utbredda svartarbetet går ihop moraliskt med att samma personer kräver skattefinansierad välfärd. Han låtsas inte om att det finns en grupp som som tvingas betala mera än den förbrukar och en annan grupp som "inte gör rätt för sig".

Debatten om skattefusk och skattemoral går vidare på Brännpunkt i SvD. Idag 26/10 får nyliberalerna svar både från statsvetaren Stefan Swärd, ordf i en frikyrka, och från den socialliberale Ulf Öfverberg på fp:s vänsterkant, anställd som talskrivare på TCO. Swärd skriver om dem som verkar sätta sig över skattelagarna av ideologiska skäl. Öfverberg skriver om tesen att ingen har rätt till hela sin inkomst om den är resultatet av medfödda egenskaper.

Stefan Swärds argumentering går ut på att demokratiskt fattade beslut är sakrosankta trots att det finns ett utbrett folkligt motstånd mot dem. Detta motstånd underkänner Swärd med att "samma folk vill samtidigt ha en omfattande skattefinansierad välfärdsstat, hur går det ihop?"

Ja, Stefan Swärd låtsas att han aldrig hört talas om att man gärna vill ha förmåner på andras bekostnad och när det fina demokratiska systemet erbjuder en sådan möjlighet tackar man och tar emot. Teoretiskt kan vi tänka oss att skatterna i huvudsak ligger på en minoritet av medborgarna och att de finansierar välfärd i huvudsak för majoriteten, som inte betalar. Så är faktiskt det demokratiska systemet i princip konstruerat.

Skattefuskandet kan i så fall förklaras med att de som inte får så mycket av välfärden men tvingas betala mer än andra vidtar olika skatteundandragande åtgärder med gott samvete eftersom de anser att majoriteten egentligen inte gör rätt för sig. Eftersom opinionsundersökningar visat att en stor majoritet anser sig vara förlorare på skatte- och välfärdssystemet kommer detta skattefusk att kunna breda ut sig långt utanför den tredjedel av medborgarna som faktiskt är nettoförlorare.

Med Stefan Swärds egna ord fastän med omvända förtecken skulle man kunna dra följande slutsats: Skattefusket är en protest mot en moral där folk bara tänker på sig själva och inte bryr sig om folkets gemensamma bästa. Med en sådan förklaring skulle Stefan Swärd få folks beteende att gå ihop mycket bättre än att anta att de är schizofrena då en och samma person samtidigt både vill ha välfärd och smita från dess finansiering. Folk fuskar helt enkelt med den moraliska baktanken att öka skatten för andra som inte gör rätt för sig. Det är en protest mot tvångsaltruismen.

Det är naturligtvis ur pragmatisk synpunkt inte bra med fusk eftersom en mängd negativa effekter på den ekonomiska effektiviteten och samhällsklimatet uppstår. Då finns tre alternativ för myndigheterna:

1. Öka terrorn mot dem som kan tänkas smita från skatten.
2. Sänka skatterna och gå över till avgifter.
3. Övertyga folk om att de inte har rätt till sin inkomst.
   

1. Jag kan tänka mig att Swärd och många andra gärna såg att mer repressiva åtgärder vidtogs mot svartarbetarna. Brott mot staten var värre än mord i det gamla Sovjet.

2. Att sänka skatterna och övergå till avgifter är ett alternativ som nu har begravts för lång tid genom det sätt den nya regeringen kom till makten.

3. Det har förvisso gjorts en del tafatta försök att filosofiskt bevisa att folk inte har rätt till sin inkomst, åtminstone inte hela inkomsten. Det är detta Ulf Öfverberg drar upp i en annan artikel (pdf) på Brännpunkt idag. Den bygger en skrift av Öfverberg 2004 som i sin tur grundar sig på filosofen Thomas Nagel. Denne har i en bok nyligen argumenterat mot anarkismen. Huvudtesen är att den som arbetar ihop en inkomst inte kan få behålla hela denna eftersom en del måste avsättas till en rättsordning som garanterar möjligheten att arbeta ihop inkomsten.

Från detta drar Öfverberg utan grund slutsatsen att man inte har rätt till den inkomst man inte är "moraliskt förtjänt av". Hans bevis i SvD är att "det är en ganska rimlig utgångspunkt". Det betyder att den som fötts med egenskaper som tenderar att ge höga inkomster, såsom sinne för affärer, entreprenöranda, intelligens, musikalitet, skönhet, skådespelartalang, idrottstalang och liknande, inte kan anses moraliskt förtjäna hela sin inkomst. Skatt på dessa egenskaper är därför inte omoralisk som Johan Norberg hävdade.

Denna beskattningsprincip har filosofen Ronald Dworkin försökt lansera. Men någon praktisk tillämpning har han inte kommit på. Den svenska progressiva beskattningen är inte, som Öfverberg antyder, grundad på någon sådan princip. Den grundar sig istället på utilitarismen och dess "minsta offerprincip". Men Öfverberg har i alla fall sett den problematik som Swärd inte låtsas om.

Att staten skulle ha rätt att särskilt beskatta den som har vissa talanger betyder att den personliga friheten inte har något värde. Och hör inte den som fötts med egenskpen att vara envis och villig att anstränga sig till dem som inte gjort sig förtjänta av sin inkomst? Att förklara att vissa inte har rätt till alla sina inkomster kommer knappast att minska skattefusket.

Andra bloggar om: politik, filosofi, skatter, fusk, svartarbete, svartjobb, skattefusk, altruism på intressant.se

---

Dagens citat:
Krönikören Linda Skugge skrev i Expressen om den skattefinansierade författaren Astrid Trotzig följande:

"Astrid sitter hela dagarna i sin 'skrivarlyyyya' och skriver för våra skattepengar. Det suger."

Det borde hon inte ha gjort, menar styrelseledamoten i Expressen Eva Bonnier, förlagschef, i ett uttalande i Resumé. Allt enligt DN:s kulturdel 26/10.