Samhällsmoral, repression eller samhällskontrakt?

Samhället kan organiseras i enlighet med främst tre modeller: Den klassiska statliga syrningen med tvång, den mera socialt uppfostrande modellen med moraliska förmaningar samt den liberala modellen med frivilliga kontrakt upprätthållna av en rättsapparat.

Det utbredda anlitandet av svartarbetande har föranlett en hel del oro både hos samhällets stöttepelare och hos dem som är beroende av skattebetalarnas välvilja. Om detta skrev jag i en kommentar den 29 oktober 2006 efter att Filosofiska rummet i SR hade tagit upp diskussionen med utgångspunkt från J J Rousseaus exempel med 'hjortjakten'. Detta exempel kan beskrivas i spelteoretiska termer. På så vis kan frågan om hur ett samhälle skall kunna fungera diskuteras mera principiellt.

Man kan säga att 'hjortjakten' (stag hunt) utgör en "lindrigare" variant av det klassiska 'samharbetsdilemmat' (populärt kallat "fångarnas dilemma"). I samarbetsdilemmat finns ingen stabil lösning. Det är alltid mera lönsamt för båda parter att 'hoppa av' från den gemensamt bästa lösningen. På kort sikt kan man tjäna ännu mer på att lura den andre och smita med pengarna (de gemensamma insatserna).

Med hjortjakten vill Rousseau peka på det kortsynta i att inte kalkylera med konsekvenserna av ens handlande. Det blir negativa konsekvenser för samhället som i detta fall består av vildar i historiens gryning.

"Var det fråga om att ta fast en hjort, så kände envar att han för detta ändamål borde troget stå på sin post. Men om en hare råkade springa förbi inom räckhåll för någon av dem, så behöver man ej betvivla att han utan skrupler förföljde den och att han, sedan han väl fått tag i sitt byte, mycket litet bekymrade sig om att hans kamrater blev utan byte." (J J Rousseau)

Detta betyder alltså att man kan jaga hare antingen enskilt eller under förespegling att man skall jaga hjort. Om man i det senare fallet sviker vinner man i princip ingenting extra - däremot förorsakar man motparten en förlust. Vi kan beskriva detta i en spelmatris där den förste vildens (radspelaren) utfall anges först och den andres (kolumnspelaren) utfall anges efter kommatecknet.

Hjortjakten

Det finns en modifierad variant kallad "försäkringsspelet" där man även vid den ensidiga svikarstrategin får ett bättre utfall än om båda skulle svika. Karaktäristiskt för både hjortjakten och försäkringsspelet är att de bygger på spelarnas reciproka tillit till varandra. Rousseau pekade egentligen bara på den korttänkta dumheten som orsak till svekfullt beteende. När en hare kommer förbi utövar den en sådan lockelse att, om man är så dum att man inte tänker på att det större projektet med hjortjakt havererar, man inte agerar långsiktigt rationellt.

Men det går också att se bristande tillit som orsak till svekstrategin. Den ene kan tänka att den andre är en svag och opålitlig person som inte kommer att hålla vad han lovat. Därför ångrar man sitt samarbete och hoppar själv av. Dumhet och misstro måste alltså åtgärdas för att ett samhälle skall komma till stånd.

Ofta är dock hindren värre än så. I försäkringsspelet är förespeglingen om samarbete, som man dock kommer att svika, direkt lönsamt. Vi kan tänka oss att det är lättare för en att jaga hare om de andra står på pass för att jaga hjort än om alla jagar hare.

Det svåraste problemet är dock att uppnå samarbete om det även i de fall båda parter tjänar på detta ändå är ännu mer lönsamt att ensidigt bryta samarbetet. Det gäller för 'samarbetsdilemmat' men inte för de hittills nämnda två spelen. Vi kan tänka oss en mera avancerad hjortjakt där deltagarna bidrar med förråd, vapen och transportmedel. Men när jakten skall börja har en av deltagarna smitit med hela den insamlade insatsen. Detta ger nämligen bättre utdelning än en normal andel av jaktbytet.

Orsaken till att hjortjakten i sin enklaste form fortfarande diskuteras är kanske främst doktrinhistorisk. Rousseaus samtide David Hume var också samarbetets problematik på spåren genom ett exempel med bönderna som skall dika ut en äng. Se vidare Brian Skyrms: The Stag Hunt and the Evolution of Social Structure (2004), Univ of Calif (pdf).

Rousseau är ganska motsägelsefull. Man skulle kunna tro att han borde ha företrätt uppfattnaingen att den "ädle vilden", genom att manifestera människans oförfalskade natur, utan att tveka skulle ha kunnat spontant samarbeta i 'hjortjakten'. Istället inför han en kulturell institution - det långsiktiga rationella tänkandet - som nödvändig för samarbetet. Om detta inte föreligger borde slutsatsen bli att de mer högtsående kulturerna med hjälp av repression ändå förmår vildarna att inte överge sina poster, och detta för deras eget bästa. Det är ju också den av "allmänviljan" styrda repressionen som blivit det centrala budskapet hos Rousseau.

Det finns dock alternativ till överhetens våld och tvång för att hålla ihop samhället. Om vi kan bortse från religiös indoktrinering (åtminstone i icke-muslimska länder) finns modellen med samhällsmoral (stödd av viss statlig repression) samt modellen med ett samhällskontrakt som i huvudsak enbart stöds med den autonome individens självvalda repression vid kontraktsbrott.

Dessa tre modeller (repression, samhällsmoral och samhällskontrakt) skall jag försöka utveckla i kommande artiklar.

Andra bloggar om: politik, samhälle, ideologi, filosofi, moral, spelteori, Rousseau, svartarbete på intressant.se