Littorins statssekreterare pratar i nattmössan om jobben
Eva Uddén Sonnergård anses vara en auktoritet på arbetsmarknadsfrågor. Hon disputerade i nationalekonomi 1993. Ämnet var lönebildning. Man kunde därför tro att hon vet vad hon talar om när det gäller ökningen av sysselsättningen med den nya politiken. Men hon tycks inte ha läst statsbudgeten. Eller också är hon virrig.
Statssekreteraren i arbetsmarknadsdepartementet är arbetsmarknadsminister Sven Otto Littorins närmaste man (kvinna i det här fallet). Det är hon som leder det praktiska arbetet på departementet. Hon intervjuas i SvD idag 13/11 i näringslivsdelen. Där framgår det av den särskilda avdelningen där hon uttalar sig om olika sakfrågor att tidsramen för den nya arbetsmarknadspolitiken är följande:
"– Vi har tänkt oss att sysselsättningen kommer att öka med 140 000 de närmaste två åren, sedan kommer vi att fortsätta. Inom den här mandatperioden tror jag att vi har kommit ganska långt." (Eva Uddén Sonnergård i SvD)Detta bådar inte gott för den borgerliga regeringens jobbpolitik. Vi kan jämföra med sysselsättningsprognosen i budgetpropositionen som återges på första raden i nedanstående tabell från Finansplanen:
Här ser vi alltså att finansdepartementet utgår från en sysselsättning 2006 om 4 335 tusen personer. På två år har detta tal ökat till 4 444 tpers. Var och en som kan räkna finner att skillnaden är 109 000 personer - inte 140 000 personer som Eva Uddén Sonnergård anger. Det hon säger är fel eftersom det rimligtvis är finansdepartementets prognos som gäller för regeringens politik. Eller har hon kanske en avvikande mening mot FiD? På vilka grunder i så fall?
Kanske virrar hon till det. Regeringen föutspår en sysselsättningsökning med 137 000 personer på tre år. Det kan avrundas till 140 000. Och om man pratar i nattmössan kan man sedan blanda ihop två år och tre år... Men fortsättningen av uttalandet försvagas kraftigt. Talet om resten av mandatperioden handlar ju då om ett enda år som sannolikt kommer att bli ett lågkonjunkturår. Det blir inte mycket kvar i ökning av sysselsättningen just då. Och det mesta av ökningen består under alla omständigheter av effekter från högkonjunkturen.
Det hade varit intressant om statssekreteraren hade fått ge en redogörelse för hur mycket av sysselsättningsökningen som beror på konjunkturen och hur mycket som beror på den nya politiken. Jag begär inga exakta besked - bara ungefär. Varför ställde inte de intervjuande journalisterna Cecilia Axelsson och Tomas Oneborg några frågor om detta?
Inte heller fick hon några frågor om hur det egentligen kommer att gå till när det skapas så många nya jobb. Eller det kanske inte är så många? Det kanske är konjunkturuppgången som skapar jobben oberoende av regering? Alla borgerliga företrädare tycks ha en lika sangvinisk inställning till jobbpolitiken. När den verkliga experten har fel kan dock vem som helst bli orolig. Det bäddar för valfiasko på jobbfrågan 2010. Tråkigt.
Andra bloggar om: jobb, sysselsättning, regeringen, arbetsmarknadspolitik, politik, media på intressant.se
posted by Danne Nordling @ 21:25
9 comments
9 Comments:
Nordling behöver en ny scanner, eller ställa in aningen högre upplösning... :-)
Inte ens de främsta ekonomer,politiker och företagare kan med 100%-ig säkerhet säga hur pass många nya jobb som vi fått när mandatperioden är slut.
Visst ger konjunkturen nya jobb om den är positiv. Detsamma kan sägas om lönerörelserna inte underminerar produktivitet och vinster.
Därutöver har nu den nya regeringen lagt en rad förslag som sammantaget ska ge nya jobb och även minska det antal som finns i alla våra bidragssystem. Det förtjänar allt stöd.
Vissa förslag som ändringar av a-kassan är kontroversiella och de motarbetas främst av facken då de är rädda för att få minskat medlemsantal.
Skattesänkningarna behövs inte säger socialdemokraterna eftersom vi redan har en arbetsmarknad där det inte finns någon egentlig arbetslöshet och det ekonomiska läget i övrigt var så gynnsamt att nya jobb kommer av sig självt. De sa också i valrörelsen att skatter och energipriser skulle tåla höjningar.
En rimlig skattning kan vara att det så kallade utanförskapet kommer att minska med cirka 300 000 anställda fram till 2010.
Vilka bedömningar gör Danne själv och vilka konkreta förslag menar du är mest verkningsfulla?
Det är bara en fortsatt högkonjunktur som kan öka sysselsättningen. Alliansen har inte lagt några förslag som kan öka sysselsättningen oberoende av konjunkturen.
Hur kommer det att gå med konjunkturen? Det är omöjligt att förutsäga. Det ekonomiska prognoseriet är en kvarleva från den tid då man trodde att en marknadsekonomi kunde finjusteras mellan hög sysselsättning och låg inflationstakt. Man trodde att ekonomin med matematisk exakthet kunde styras mot full sysselsättning, hög tillväxt och låg inflation.
Konjunkturen kommer att gå bra så länge länder som USA och Kina kan öka penningmängden utan att de stora obalanserna exploderar som zeppelinaren Graf Hindenburg. Den enda kopplingen som finns mellan de ekonomiska aktiviteterna i en ekonomi är pengarna. Därför kan vi genom deduktion (härledning) veta att den enda faktor som ger såväl uppgångar som nedgångar är pengar.
Det är människors subjektiva värdering av olika konsumentprodukter som med hjälp av pengarna skapar konsumentpriserna. Konsumentpriserna skapar i sin tur intäkter för de företag som säljer konsumentprodukter. Konsumentpriserna skapar också priserna på produktionsfaktorerna.
Produktionsfaktorerna är arbetskraft, realkapital (maskiner, datorprogram etc, allt som inte genast förbrukas i produktionsprocessen) och råvaror (sådant som tas från naturen och används i produktionsprocessen). Priset på produktionsfaktorerna begränsas av konsumentpriserna. I annat fall skulle mängder av företag gå med förlust och så småningom försvinna.
Skillnaden mellan intäkterna och kostnaderna är vinsten. Den genomsnittliga vinsten beror dels på räntan i ekonomin och dels på den risk som företagaren tar. Om exempelvis årsvinsten måste vara 10 % för att företagare ska satsa på att skaffa sig produktionsfaktorer går det att räkna fram priset på produktionsfaktorerna.
Om ett företag ska skaffa en maskin som beräknas ge intäkter (bestäms i grunden av konsumenternas subjektiva värdering av produkten) på en miljon kr i fem år, kan maskinens pris nuvärdeberäknas med en ränta på 10 % till år noll (detta är det maximala pris en företagare är beredd att ge för maskinen).
Om jag nu räknat rätt är priset på maskinen idag (år noll) 4,5 miljoner kr. Således är vinsten 0,5 miljoner under 5 år. Priset på produktionsfaktorerna beror alltså på:
(a) konsumenternas subjektiva värderingar av produkten, (b) den genomsnittliga räntan i ekonomin, (c) företagarens upplevda risk, (d) kvalitén på maskinen (ju mer produktiv maskinen är desto högre blir dess pris).
Nu kommer vi till pudelns objektiva kärna - arbetskraften är också en produktionsfaktor och priset på arbetskraften sätts på samma sätt som i exemplet med maskinen. Priset kan bara sättas per individ eftersom människor är olika.
Ju mer produktiv en människa är desto högre blir lönen. Lönen beror också på konsumenternas subjektiva värdering av konsumentprodukterna. Är konsumenterna villiga att betala mer för en produkt kan också lönerna just i denna bransch öka.
Slutsats - lediga produktionsfaktorer (arbetslöshet) beror i grunden på att priset (lönen) är felaktigt satt.
Helt felaktigt!
De senaste åren har LO-kollektivet medvetet placerat sig under löneutrymmet för att arbetsgivarna skall ha möjligt att anställa och samhället i stort göra en vinst. har så skett? Generellt kan man säga att lönerna understigit utrymmet med 1,2-1,6 procent.
Vad beror lediga produktionsresurser på? Den neoklassiska teorin ser det som en fråga om balansen mellan utbud och efterfrågan. Modern makroteori beaktar också obalanser som kan genereras av att arbetsmarknaden både avviker i form av sociala restriktioner och genom att den har en koppling tillbaka på efterfrågan via lönebildning och sparande.
Om det är så att lönerna understigit ett i någon mening adekvat utrymme ökar vinsterna som till stor del används för investeringar. Prima facie skulle man kunna tycka att höga vinster både ger incitament till utbyggnad och ställer "billig" finansiering till förfogande. Men investeringarna har inte varit ovanligt stora. Vinsterna har istället investerats/placerats utomlands och bidragit till exportöverskottet på ca 6 procent av BNP.
Det grundläggande problemet är dock att den inhemska efterfrågan är 6 procent mindre än BNP vilket definitionsmässigt leder till ett sparande som går till utlandet. Det är här analysen borde börja. Men någon uppmärksamhet kring detta problem har jag inte sett. Varför är Sverige trots ögonskenligen goda förutsättningar ändå så ointressant som investeringsland för de stora företagen?
Utöver detta problem finns det delvis separata problemet att vi har närmare en miljon personer som egentligen är arbetslösa och försörjs med skattepengar. Teoretiskt skulle de kunna göra något produktivt för hemmamarknaden och spara in utgiften för skattebetalarna.
/DNg
se även mitt inlägg om LO-ekonomernas prognos...
Till anonymous
LO-kollektivets totala löneutrymme är satt för att sysselsättningen i landet ska kunna bli max cirka 4 miljoner arbetande. Om vi antar att arbetskraften är cirka 5 miljoner innebär detta att cirka 1 miljon måste bli arbetslösa.
Till Danne Nordling
Jag använder mig inte här av varken neoklassisk teori eller av modern makro-teori. Hade jag använt mig av dessa teorier hade jag troligtvis kommit fram till samma slutsats som du gör (om jag varit insatt i dessa teorier, jag har dock ingen examen inom nationalekonomi).
Först och främst måste man komma fram till vilken vetenskaplig metodik som är lämplig för framtagandet av vetenskapliga teorier inom ett ämne som handlar om "mänskligt handlande".
Induktion (empirisk forskning) fungerar inte inom nationalekonomin eftersom forskaren enbart upptäcker symptomen på problemet. Ex har det utvecklats inflationsteorier som bygger på symptomen. Om då priserna ökar i ekonomin kan detta bero på tusentals saker - (1)företagarna är giriga och vill tjäna pengar genom att höja priserna, (2) fackföreningarna höjer kostnaderna för företagen, (3) oljepriset ökar osv.
Sanna ekonomiska teorier kan enbart fås fram genom deduktion (härledning). Under förutsättning att forskaren/forskarna har fått fram en stegvis logiskt riktig kedja av sanna slutsatser, är den ekonomiska teorin sann.
Om man ska använda Karl Poppers teori om falsifiering så går dessa ekonomiska teorier inte att falsifieras - det går inte att genom empirisk undersökning få fram om de är sanna eller falska. Men inte ens Poppers teori går att falsifieras och detta skulle innebära att Poppers teori inte är sann.
Genom deduktion får vi fram att inflation enbart kan bero på en ökad penningmängd. För att kunna få fram denna slutsats måste ekonomin ses som ett laboratorium. En fysiker kan isolera det ämne som undersöks från yttre faktorer i laboriatoriumet och undersöka en faktor åt gången.
En ekonomisk forskare måste skapa sig en modell av ekonomin där yttre faktorer hålls konstanta. Om vi då antar att penningmängden är helt stabil och efterfrågan på pengar är helt stabil (hur mycket pengar människor vill ha på sina bankkonton), kan ingen inflation uppkomma.
Om löntagarna i detta fall vill ha allmänna löneökningar så kan detta enbart skapa en högre arbetslöshet (den totala lönesumman kan i grunden inte öka i detta fall). Visserligen kan politikerna sänka skatter, arbetsgivaravgifter, ta bort regleringar etc, och på så vis minska kostnaden för arbetsgivaren. Pga detta kan löneutrymmet öka utan att arbetslöshet uppkommer.
Om vi antar att penningmängden är stabil i landet och exportintäkterna inte ökar pga att andra länder ökar sin penningmängd, blir företagens totala intäkter i grunden också stabil och detta innebär att företagens kostnader också i grunden måste bli stabil. Lönerna är en kostnad och den totala lönesumman i landet måste också i så fall bli stabil.
Om ekonomin då klarar en lönesumma på 1000 miljarder kr och arbetskraften är 5 miljoner, blir den genomsnittliga årslönen vid full sysselsättning 200 000 kr. Om facket har lyckats öka den genomsnittliga årslönen till 250 000 kr, blir sysselsättningen 4 miljoner och en miljon blir arbetslösa.
När det gäller "lagen om efterfrågan" har man fått fram denna lag genom deduktion. Efterfrågekurvan måste alltid luta nedåt, dvs ju dyrare något blir desto mindre mängd efterfrågas. "Lagen om efterfrågan" måste också gälla för arbetskraften eftersom i annat fall måste arbetsgivarna ta enorma förluster i sina resultaträkningar (kostnaden blir större än intäkten). Lägre löner minskar inte efterfrågan på konsumentprodukter eftersom fler blir anställda och samma totala lönesumma betalas ut.
Det går inte att använda sig av den traditionella nationalekonomins definition på sparande och handelsbalanser eftersom de logiskt är felaktiga. Handelsöverskott/-underskott kan inte finnas. Om jag köper mat i ICA-butiken för 50 000 kr om året skulle jag ha ett underskott mot ICA-butiken på 50 000 kr. Men det kan jag ju inte ha eftersom butiken får 50 000 kr av mig och pengar är en vara som alla andra varor och värderas på samma sätt som andra varor.
Sparande går inte heller mäta genom att man summerar vad människor har på sina konton. Om A köper något från B för 1000 kr så flyttas enbart pengarna från ett konto till ett annat. Vid stabil penningmängd är denna summa alltid lika hög. Om penningmängden däremot tillåts att öka kan det däremot se ut som om "sparandet" ökar. Men detta är ju bara en ökning av antalet pengar i ekonomin.
Men snälla nån´....
Det börjar bli allt mer uppenbart att du inte har någon examen i nationalekonomisk teori. I det stora har du rätt, induktion eller deduktion, avhängigt vad och vilket syfte. När det handlar om arbetsmarknaden tror jag att iaf 99,99 % av de seriösa nationalekonomerna sedan länge släppt den klassiska utbuds-efterfrågemodellen och istället använder sig modeller som klarar av fackets förhandlingsstyrka och företagens prissättning. För i slutändan är det företagen som sätter lönen och facket sätter arbetslösheten. Efterfrågekurvan är därmed en horisontell linje som främst påverkas av den vinstmarginal företagen vill ha. Enligt den gamla modellen skulle arbetstagarna kunna välja vilken lön som helst och effekten bli en ökad arbetslöshet. Det är inte rimligt. Företagen skulle exempelvis inte ha en anställd med en månadslön på 3 miljoner kronor för att bara ha denne anställd. FEL. Därav behovet av att använda modeller där företagen sätter priser och facken sätter "lön" på så sätt att man väljer arbetslöshet. Först nu kommer man inse begreppet "jämviktsarbetslöshet". Problemet har varit att LO haft en lön under den som arbetsgivaren erbjudit i syfte att "köpa" sysselsättning (se Tyskland). Vad har företagen gjort med utrymmet? Inte anställt i alla fall.
Till anonymous
(1) Jag behöver ingen examen eftersom högskolorna inte lär ut nationalekonomi enligt metodiken deduktion. Det är (nästan) enbart den österrikiska skolan som använder sig av denna metodik. Dagens utbildning handlar enbart om propaganda, lögner och halvsanningar.
(2) Efterfrågekurvan för arbetskraft lutar nedåt och är inte vertikal. Är den vertikal skulle vi alltid ha full sysselsättning.
(3) Priserna i en ekonomi påverkar alltid det "mänskliga handlandet". Annars skulle ju en utfattig börja köpa lyxbilar etc. Arbetsgivaren (som är en människa) påverkas av priset på arbetskraften.
Skicka en kommentar
<< Home