Sju motiv för repression

Ett samhälle måste ha en mekanism för att bestå. Men nästan alltid kombineras detta med ett moraliskt mål. Detta kräver oftast repression. Därför kan man hitta olika motiv för tvång såsom rättvisa, nivellering, produktion eller någon metafysisk idé. Men 19 civilisationer har redan brutit ihop.

Vad är det som behövs för att hålla ihop ett samhälle? Hur skall människor kunna leva tillsammans i fred och vad behövs för produktivt samarbete? Svaret som oftast har getts genom historien är: tvång och hot om våld. Det är kulturantropologins genomgående svar och ibland också den politiska filosofins.

Det finns både pragmatiska och moraliska skäl att förorda det repressiva samhället. Jag har tidigare skrivit om ofrihetens politiska filosofi och försökt ringa in motiveringarna för ofrihet. Här tar jag ett vidare grepp genom att även ta med argumenten för olika samhällssystems ändamålsenlighet. Det är fråga om att analysera också de pragmatiska samarbetsmöjligheterna. Hur är förutsättningarna att lösa 'samarbetsdilemmat' och 'hjortjakten' som jag behandlade i den inledande översikten 27/11-06?

Jag tror mig kunna urskilja sju seriösa motiv för att förorda repression som ett nödvändigt dominerande inslag i en samhällsformation: 1) De maktägandes egenintresse, 2) för medborgarnas säkerhet, 3) för att uppnå någon form av rättvisa, 4) för att förverkliga en metafysisk idé, 5) för att uppnå nivellering, 6) för att uppnå produktivt samarbete samt 7) av paternalistiska skäl (inkl miljö).

1. Egenintresse Det är för vissa personer eftersträvansvärt att få utöva makt och att få åtnjuta maktens materiella och andra förmåner. För detta syfte är de beredda att utöva repression mot dem som skall förmås att uppoffra sig. Det är trivialt och det finns politiska tänkare som sinnrikt utvecklat repressionens strategi och taktik - t ex Niccolò Machiavelli (Fursten 1532) och idag Edward Luttwak (Coup d'etat: A Practical Handbook, 1968; sv övers Statskupp).

Men då det gäller att legitimera ett autokratiskt envälde uppstår värre problem. Det klassiska sättet har varit att hänvisa till att monarken förlänats sin absoluta makt från Gud. "Kung av Guds nåde" brukar det ju heta. Teorin om kungarnas gudomliga rätt lanserades först av skotten William Barclay år 1600 och togs upp av Jakob I av England. Argumentationen utvecklades av Robert Filmer (1588-1653) i boken Patriarcha or the Natural Power of Kings (posumt utgiven 1680). Han har gått till eftervärlden mest som den som John Locke motbevisade i första delen av sitt verk om regerandet (1690). Enklare motiveringar är mera organicistiska. Det är helt enkelt naturens ordning att samhällsorganismen har ett huvud som bestämmer över samhällskroppen.

Efter franska revolutionen dök argumenten upp på nytt i form av "den franska legitimismen" företrädd av greve Joseph de Maistre (1753-1821) som uttryckte sin starkt konservativa skepsis mot upplysningens rationalism. Även Louis de Bonald (1754-1840) ingick i denna reaktion som hyllade den absoluta kungamakten som den enda rättfärdiga ordningen.

2. Säkerhet Man kan fråga sig huruvida de tidigaste statsteoretikerna verkligen argumenterade för någonting annat än de styrandes egenintresse att få fortsätta att njuta av sina maktpositioner. Det gäller särskilt en sådan tänkare som Jean Bodin (1530-1596). Han argumenterar 1576 för första gången för den abstrakta staten som en suverän makt och inte enbart som en fursteinstitution. Staten är till för att främja ett gott och dygdigt liv för medborgarna. Den har oftast uppkommit genom styrka och våld för att ge makthavarna säkerhet. Men mycket av resonemanget går ändå ut på att styresmannen ovillkorligt har fått all makt att använda helt enligt eget skön.

Först 75 år senare framladeThomas Hobbes (1588-1679) en mera renodlad teori för en absolut statsmakt som skulle ge hela folket säkerhet i verket Leviathan 1651. Denna teori har jag närmare behandlat i en särskild artikel 13/5. Hobbes' tes är att om en stat saknas - i ett tänkt naturtillstånd - riskerar människorna att bli utplundrade eller mördade. Därför är det rationellt att uppge all frihet till förmån för en fruktansvärd härskare som kan erbjuda säkerhet. På så sätt kan man minska lönsamheten för sådana brott genom den förfärliga repression som staten utövar mot brottslingar.

Svagheten i Hobbes' teori är att den förordar en så drastisk maktkoncentration till styresmannen. Repressionen var nog främst tänkt att vara riktad mot upprorsmän. Teorin är rimligtvis tidsbunden av de oroligheter som man just under första hälften av 1600-talet kunde få se prov på. Hobbes' verk handlar därtill tvärtom mycket om alla de rättigheter och lagar som bör gälla i ett välordnat samhälle, vilket förebådar det moderna synsättet. På spelteoretisk grund kan man dessutom ifrågasätta behovet av den starka staten eftersom denna egentligen inte är resultatet av spelet 'samarbetsdilemmat' utan av spelet 'hök och duva'. Detta behandlade jag i en särskild artikel 28/5.

Jag skall här kort ge en översikt över de ytterligare fem motiven tillsammans med de två första och samtidigt ge förslag på företrädare för respektive motiv:

1) Egenintresse: Barclay, Jakob I, Filmer, de Miastre, de Bonald
2) Säkerhet: Hobbes
3) Rättvisa: More, Campanella, Babeuf, Fourier
4) Metafysik: Platon, Hegel, Marx, Hitler, Mao, fundamentalister
5) Nivellering: Nutida utilitarism, Lerner, Wigforss
6) Produktivitet: Rousseau, Trotsky, Stalin, Deng
7) Paternalism: Lenin, socialstatsanhängare, miljöfundamentalister

Ytterst är det naturligtvis en empirisk fråga huruvida autokrati fordras för att uppnå en sådan säkerhet att det blir meningsfullt att samarbeta för att också förbättra välståndet. Detta gäller naturligtvis även de andra motiv för repression som inte explicit betonar säkerheten men som samtidigt är kanske ännu mer beroende av att säkerheten upprätthålls, eftersom flera av dessa motiv för repression direkt leder till opposition från dem som särskilt drabbas.

Den brittiske historikern Arnold Toynbee (1889-1975) har studerat 20 civilisationer alltsedan den sumeriska i verket A Study of History (1-12, 1934-1961). Mönstret är att de börjar som småstater som därefter konkurrerar och sedan blir universalstater. Dessa går sedan sin undergång till mötes genom ineffektivitet och interna upprorsrörelser. Den sociala sammanhållningen eroderas.

Toynbee menar att alla kulturerna utom en nu är döda eller har brutit samman (idag skulle man nog ifrågasätta detta senare omdöme om den islamiska kulturen). Undersökningen pekar på att repression inte är lösningen för att säkra ett stabilt samhälle. Inte ens romarriket kunde bestå. Själv förespråkade Toynbee en kompromiss mellan kapitalism och socialism samt en konstitutionell världsregering.

Jag skall återkomma till övriga motiv för repression och därefter ta upp samhällsmoral respektive samhällskontrakt som grund för ett stabilt samhälle.

Andra bloggar om: filosofi, politik, moral, repression, frihet, samhälle, samhällsmoral, civilisation på intressant.se