Är det Europa eller Kina som borde drabbas av miljöpolitiken?

Kina kommer snart att släppa ut lika mycket koldioxid som USA. Men utsläppen kommer ändå att vara mindre än en fjärdedel per invånare. Om världen måste minska de absoluta utsläppen uppstår svåra fördelningsproblem. Även den politiska filosofin ger olika svar.

Nu har EU kommit överens om att 20 procent av energiproduktionen år 2020 måste åstadkommas med hjälp av sol, vind, vatten och biobränslen. Dessutom skall utsläppen minsakas med 20 procent. Det förefaller som om EU med dubbla utsläpp per invånare jämfört med världen tänker "gå före" trots att utsläppen bara är drygt 40 procent av USA:s. Utsläppen per invånare i världen framgår av nedanstående diagram:

Koldioxidutsläpp per capita

Vi ser här att Sverige bara släpper ut 30 procent så mycket koldioxid som USA räknat per invånare. Dessutom bara hälften mot Tyskland och Finland och 60 procent så mycket som Dannark. Kina släpper dock bara ut 1/3 så mycket men med den prognos för 2025 som jag redovisade 8/3 (+ ca 145 %) kommer Kina detta år att släppa ut nästan lika mycket som Sverige idag. Indien ligger på Afrikas nivå och kommer att fördubbla sina utsläpp.

Om vi utgår från att växthusteorierna är relevanta finner vi att något borde göras för att motverka förutsedda ökningar och helst uppnå en global minskning av utsläppen. Den samhällsfilosofiska fråga som uppkommer när man ser ovanstående siffror för olika länder blir då följande: Vilka länder är det som måste åstadkomma de största effekterna på hur det förutsedda läget 2025 skall minskas?

Miljöivrarna intar ofta inte bara en utrerad position i miljötekniska frågor utan också i fördelningspolitiken. Det är intressant att miljöengagemang också är korrelerat med vänsteruppfattningar. Här borde det inte finnas något samband. Miljön är ett allmänt intresse som borde kunna lösas under någorlunda enighet. Men om vissa grupper har en dold agenda och försöker utnyttja milöfrågan, för att man inte trivs med "den västerländska livsstilen", blir frågan infekterad.

I varje fall måste vi komma ihåg att miljöaktivister inte besitter någon speciell politisk omdömesfråga i andra frågor. Ett exempel är SNF:s generalsekreterare Svante Axelsson som får breda ut sig i Corren.se den 28/2-07. Han verkar mest vilja komma åt bilismen och att folk har stora bilar i Sverige. På frågan om det globala i koldioxidfrågan innebär att vi
ska vi rikta våra ansträngningar mot Indien och Kina svarar han

– Nej. Varje svensk släpper ut sex ton koldioxid per år, en indier bara drygt ett ton. Det är vi i den rika världen som genom våra utsläpp har skapat den globala uppvärmningen, därför är det också vår uppgift att leda arbetet bort från oljeberoendet.

Det är en anmärkningsvärd ståndpunkt. Kina och Indien m fl u-länder skall tydligen ohämmat få använda gammal kolteknik som enligt gängse uppfattning leder till en katstrofal uppvärmning om några årtionden. Enda möjligheten att något lindra förödelsen är då rimligen att i-länderna minskar sina utsläpp med långt mer än de 20-30 procent som nu diskuteras fram till 2020.

Detta kan knappast vara en genomtänkt ståndpunkt. Ett annat förslag är att alla länder konvergerar mot lika stora utsläpp per capita som idag - 4 ton/pers. Det betyder en 35-procentig minskning för Sverige men en 81-procentig för USA. Kinas ökning bromsas då med en tredjedel. Problemet är bara att då har inte de globala utsläppen minskat till 2025 - snarare har de ökat på grund av befolkningsökningen. Utsläppen per capita i genomsnitt måste minska och det förutsätter att ökningen i absoluta tal hålls tillbaka i de flesta av världens länder. Ett så folkrikt land som Kina kan därför inte tillåtas ens komma upp i världens genomsnittsutsläpp per capita på dagens nivå.

Det är fråga om ganska enkel matematik. Merparten av världens befolkning lever i u-länder med utsläpp per capita något under dagens genomsnittsnivå. För att denna skall kunna sjunka måste till att börja med utsläppen per capita sjunka. Men dessutom måste hänsyn tas till befolkningsökningen, vilket kräver ännu större percapitaminskningar. Slutsatsen blir att Kina inte kan fortsätta med att starta ett nytt kolkraftverk var femte dag så värst länge till.

Hur tar vi ställning till ett moraliskt fördelningsproblem?

Ett principiellt ställningstagande till det globala fördelningsproblem som nu seglar upp måste göras med hjälp av den politiska teorin och resonemang om moralfilosofi. Själva problemställningen liknar analyserna i slutet av 1800-talet av hur finansieringen av kollektiva nyttigheter skulle fördelas (alltså försvar, polis, rättsväsende o likn). Men det finns också beröringspunkter med principerna för tillägnandet av oägda resurser såsom vilda djur, vilda frukter och mark. I brist på en objektiv moraluppfattning måste en djupare analys utföras. Jag skall här kort bara peka på några olika teorier och filosofer.

Utilitarism Om vi tar hänsyn till det lidande en uppoffring av nuvarande livsstil innebär för i-länderna skulle en global nyttomaximeringskalkyl kunna utmynna i att den faktiska minskningen av utsläppen i i-länderna begränsades samtidigt som u-ländernas ökning stoppas. Är detta inte tillräckligt måste alla länders utsläpp minskas och då sannolikt relativt mera för i-länderna.

Rawlsianism Här skall de sämst ställda prioriteras. U-länderna skall få öka utsläppen ganska ohämmat och de stora minskningarna drabbar i-länderna eftersom dessas situation inte har någon vikt i Rawls filosofiska teori.

Nozick och Locke De som först tar i anspråk utsläppsutrymmet har rätt att utnyttja detta i framtiden. Men det förutsätter att anspråken lämnar tillräckligt mycket över åt andra. Det betyder rimligen att de som tagit för sig för mycket måste återlämna en del för att andra skall kunna öka - dvs drastiska minskningar för i-länderna.

Dworkinism Alla världens invånare tilldelas lika stora utsläppsrätter som därefter kan säljas och köpas. Det betyder kraftiga minskningar av utsläppsmöjligheterna i i-länderna. Men det blir även sänkningar för u-länderna.

Georgeism En koldioxidskatt införs i alla länder. Denna kan användas för att ersätta andra skatter i linje med Henry Georges tanke om en "single tax". Wicksells intresseteori verkar ge liknande resultat. För att få en analogi med Georges tanke att markens värde skulle ligga till grund för skatten kan man förmoda att skatten på utsläpp inte bara tas ut per ton utan också med avseende på intensiteten (ton per invånare, ton per BNP). Det kan dock bli svårt att då räkna ut skattebasen. Både i-länder och u-länder kommer att genomföra minskningar för att det blir lönsamt.

Givetvis förutsätter en diskussion kring detta att växthusteorin i huvudsak är korrekt, vilket kan ifrågasättas när någon fullständig argumentation för teorin (utöver auktoritetsargument) inte kan företes.

Andra bloggar om: växthuseffekten, klimat, miljö, skatt, politik, filosofi, moral på intressant.se