Vårbudgeten visar dyster investeringsökning

Visserligen går ekonomin väldigt bra och de flesta får kraftiga förbättringar. Men oppositionen gnäller högljutt och går framåt. Det gör däremot inte investeringarna i relation till BNP. Varför ökar företagen inte sina investeringar kraftigt när exporten går så bra att överskottet blir 8 procent av BNP?

(Nu reser jag utomlands i tre veckor.)
Diskussionen om regeringens budgetproposition, som framlades i dag, är ganska småskuren och går mest ut på att vissa grupper inte tjänar tillräckligt mycket jämfört med andra. Vårpropositionen är egentligen bara en komplettering till den riktiga budgetpropositionen som brukar läggas fram i september. Då finns tillfälle att diskutera mer långsiktiga frågor. Men så har oppositionen inte sett saken. "Stötande fördelningsplitik" är en sammanfattning av vad Pär Nuder hade att säga i Studio Ett, trots att han t ex inte kunde garantera att återinföra förmögenhetsskatten.

Ulla Andersson (v) menade dock att förmögenhetsskatten skulle återinföras på ett sätt som gör att de bäst ställda får bidra efter förmåga. Att den skatten vid 2 procents inflation och 3 procents real avkastning (summa 5 procent) i genomsnitt betyder att hela den reala avkastningen tas i skatt (tillsammans med den 30-procentiga kapialinkomstskatten) kom som vanligt inte fram. Slagord får ersätta saklig analys.

Ekonomin går historiskt sett väldigt bra. Produktionen ökar, exporten ökar, sysselsättningen ökar och arbetslösheten minskar, löneökningarna blir ansenliga och levnadsstandarden stiger. Ändå verkar rädslan för misär genom att räntan ökar och a-kassan inte räcker till att vara dominerande. Det är verkligen en seger för svartmålarna som den tidigare oppositionen aldrig skulle ha lyckats med.

Den långsiktigt viktigaste ekonomisk-politiska frågan, vid sidan av att det visat sig svårare än väntat att minska "utanförskapet", är den relativt svaga investeringsutvecklingen som paradoxalt går parallellt med stora överskott i utrikeshandeln. Investeringskvoten (andelen av BNP) visas i nedanstående diagram:


På 1980-talet låg investeringskvoten på ca 20 procent. Efter en tillfällig uppgång (bl a subventionerat bostadsbyggande) som bidrog till den därefter svåra ekonomiska krisen, har ivesteringskvoten aldrig kommit högre än till 17 à 18 procent där den verkar att ha fastnat.

Å ena sidan borde de goda tiderna öka viljan att investera, men det verkar fortfarande finnas svåra hinder för en utbyggnad i Sverige. Den lediga arbetskraften är uppenbarligen till stor del oanvändbar eller riskabel att använda. Å andra sidan går exporten bra och särskilt bra i förhållande till importen. Varför då investera för ytterligare ökning? Överskottet i utrikeshandeln som pendlat kring 5-6 procent av BNP förutses nu bli 7,8 procent i år och nästa år för att mot slutet av årtiondet öka till 8 procent.

Detta andra argument kan rimligen inte vara relevant. Företag som kan tjäna pengar på att bygga ut kan knappast väga in överskottet i utrikeshandeln utom om de befarar att valutakursen kommer att försvagas för att minska överskottet. Det verkar långsökt. Förklaringen måste vara att den borgerliga regeringen trots allt inte är tillräckligt företagsvänlig.

Det kanske också är så att oppositionens kraftfulla kritik av allt regeringen gör, och den belöning man får i opinionsundersökningarna för detta, bedöms som så allvarlig att det inte finns skäl för företagen att långsiktigt kraftigt öka investeringarna. Hur skall vi få veta om det är detta som ligger bakom försiktigheten? Kritiken från näringslivet mot den nya regeringen har hittills varit ytterst lågmäld. Finns det ingen journalist som kan gräva fram sanningen?

Andra bloggar om: vårbudgeten, regeringen, socialdemokraterna, politik, investeringar, export, ekonomisk politik på intressant.se