Omfördelning behövs inte för socialt skydd

Det är en missuppfattning att staten måste tvinga fram en långtgående inkomstutjämning för att garantera att de socialt utsatta skall klara sig. Den största delen av skatterna går till egna förmåner någon gång i livet. Men de rika betalar nästan hela sin kommunalskatt till de fattiga - inte för att de skall få socialförsäkringar utan för att de skall kunna leva bättre på andras bekostnad. Hur kan det motiveras?

Progressiva skatter, bidrag till låginkomsttagare och gratis naturaförmåner på det sociala området är de tre klassiska medlen i statens omfördelningspolitik. När det gamla jordbrukssamhället urbaniserades och industrialiserades behövdes nya sociala institutioner för att ersätta det gamla samhällets trygghetsinrättningar. Varken försäkringsmarknaden eller kapitalmarknaden kunde till en början erbjuda några breda lösningar. Det blev staten som fick gå in för att ge den trygghet som samhällsomvandlingen aktualiserade. Men samtidigt passade de som styrde staten på att också omfördela medborgarnas normala inkomster.

Uppfattningen att social trygghet kräver omfattande statlig inkomstomfördelning har sedan dess varit helt dominerande. Det visar sig särskilt hos den socialliberale filosofen John Rawls (1921-2002) som i första hand tar sig an de sämst ställdas situation i samhället. För att inte riskera att hamna i en situation där det är omöjligt att försörja sig presumerar Rawls att alla är villiga att ansluta sig till ett samhälle som försäkrar de sämst ställda en så hög levnadsstandard som möjligt. Detta skall gå till så att inkomster omfördelas till de sämst ställda fram till den gräns då ytterligare omfördelning skulle skada samhällslivet så mycket att även de sämst ställda fick det sämre.

Rawls och andras inställning till omfördelning bygger tydligen på att det krävs någorlunda höga inkomster för att kunna undvika att bli strandsatt vid t ex sjukdom, arbetslöshet och lång livslängd. Men situationen blir ganska annorlunda om det finns sjukvårdsförsäkringar, arbetslöshetsförsäkring och pensionsförsäkringar. Och det är situationen man kan hamna i utan sådana försäkringar som alla enligt Rawls överväger bakom 'okunnighetens slöja' i ursprungspositionen. Om sådana försäkringar kan erbjudas åt kollektivet friska vuxna kan de också betalas med avgifter från vanliga löneinkomster. Det är bara vissa undantagsfall med medfödda handikapp eller total utslagning som kräver finansiering från andra kollektiv och då med hjälp av viss omfördelning.

I Sverige finns det en undersökning som belyser denna problematik i Långtidsutredningen 2003. Den går ut på att dela upp omfördelningen i två delar: 1) Hur mycket är omfördelning mellan olika delar av livscykeln för samma individ? 2) Hur mycket omfördelning sker mellan olika individer? Den första typen av omfördelning kalllas intra-personell och den andra interpersonell. För en genomsnittsindivid är den intra-personella omfördelningen enligt LU hela 82 procent av skatten till sociala ändamål. Det har föranlett många bedömare på den borgerliga kanten att avfärda den interpersonella omfördelningen som varande mest en socialistiskt retorikfråga. Nu senast uttrycktes denna bagatellisering på ledarsidan i SvD den 8/4.

Naturligtvis inbjuder den låga siffran 18 procent för den verkliga omfördelningen mellan individer till att betrakta fördelningspolitik som något förlegat och främst passande för den socialistiska söndagspredikan. Men LU:s framställning är försåtlig. Det går inte att meningsfullt beskriva omfördelningen som ett genomsnitt för en individ. En mera upplysande uppgift är att 34 procent av den aktuella skatten för den femtedel som betalar mest skatt går till andra. Denna grupp betalar motsvarande nästan hela sin kommunalskatt som ett bidrag till andra människor under hela sitt liv. Om detta skrev jag en bloggartikel den 4/1-07.

Omfördelningspolitiken är inte en retorisk fråga utan ett reellt problem. Men de flesta styrs i denna fråga (som i många andra) av sina ideologiska fördomar. Det gäller både vänstern och högern. Värst är det för vänstern. Här tycks man inte veta vilket ben man skall stå på (ett bloggexempel är Erik Laaakso 9/4). Å ena sidan vill man öka omfördelningen och man förstår inte att de lågavlönades låga standard beror på Sveriges fattigdom. Å andra sidan ser man inte "klyftor" som ett stort problem om golvnivån ändå är hygglig. Att Sverige hör till de mest utjämnade länderna i världen nämns mycket sällan. Med denna vetskap skulle man åtminstone kunna tycka att LU:s utvärdering tyder på att inte mycket finns kvar att utjämna.

För högern är det opportunt att dra fram LU:s enkla siffror som exempel på att skatterna lätt skulle kunna göras om till avgifter eftersom det mesta av pengarna går tillbaka till samma individer. Att betala till sig själv ligger i alla upplysta personers eget intresse och eftersom LU framhållit att så är fallet borde mycket av skatterna kunna överföras till avgifter, försäkringspremier och lånesystem som verkar under respektive individs livscykel. Som argument mot dem som kräver mera omfördelning är LU:s enkla siffror inte så användbara. Men om man bara tränger bakom den enkla redovisningen visar LU att det pågår en kraftig omfördelning. Den känner dock inte den aldrig nöjda omfördelningsvänstern till. Någon tacksamhet kunde den ju kanske visa?

Slutsatsen av fördelningspolitikens utformning i Sverige borde därför bli att omfördelning inte kan motiveras med behovet av socialt skydd. Socialförsäkringar och studielån kan utformas utan en generell inkomstutjämning - ja, t o m utan mycket av dagens skatter. Utjämningen måste motiveras på något annat sätt och där återstår den moralfilosofiska debatten. Det kan ju knappast vara så att den socialistiska moralläran (som egentligen inte existerar) har gett något svar på hur omfördelning skall motiveras. Inte heller Rawls' lära är tydlig om vi utgår från att socialförsäkringar och intra-personell omfördelning inte måste tillgodoses med inkomstutjämnande statliga åtgärder. Och tesen att resultatet skall bli nästan detsamma för alla, oavsett hur lika utgångsmöjligheterna kan göras, har visserligen formulerats men har inte getts någon moralisk underbyggnad. (Inte ens Ronald Dworkin har gett sin lära, att enbart skillnader i ambition får vara utslagsgivande, något positivt filosofiskt stöd.)

Den som har makten att omfördela kan ju ge sken av att man också har rätten - i synnerhet om man kan få debatten att handla om socialförsäkringsproblem och inte om avsiktlig inkomstutjämning. Men makt är inte rätt. Rätten att få leva på andras bekostnad när man inte är ett försäkringsfall väntar fortfarande på den filosofiska debattens försök till motiveringar.

Andra bloggar om: omfördelning, fördelningspolitik, inkomstutjämning, politik, filosofi, moral, låginkomsttagare, socialförsäkringar på intressant.se