"Inflationen" idag består inte av allmän prisstegring

Trots att priserna steg med 3,5 procent i december jämfört med december 2006 innehåller siffran inte mycket av allmänna prisstegringar. Mer än 2,5 procentenheter skulle kunna räknas bort som tillfälliga effekter, t ex från själva räntehöjningarna som skall dämpa inflationen.

Redan för en månad sedan var oron för inflationens återkomst påtaglig. Då kom siffrorna för november som visade en prisuppgång på 3,3 procent på 12 månader. Idag kom siffrorna för december som visar 3,5 procents prisstegring. Inflationstakten fortsätter att öka menar kommentatorerna och pekar på att det var 14 år sedan inflationen var högre - 1993 registrerades 4,8 procents prisökning.

Men inflation definieras som en "allmän prisstegring". Är prisökningarna nu allmänna? Låt oss titta på orsakerna till att priserna gick upp med 3,5 procent på ett år och med 0,2 procent mellan november och december 2007. I nedanstående tabell från SCB visas i den första kolumnen olika områdens storlek i promilleenheter - dvs hur betydelsefulla ev förändringar är på de olika områdena. Kolumnerna 2 och 3 visar bidragen i procentenheter till ovanstående 0,2 resp 3,5 procent. I de två högra kolumnerna 4 och 5 visas respektive områdes prisstegringar i procent på en månads och på 12 månaders sikt.


Vi ser av tabellen att de starkaste prisstegringarna på 12 månader (kol 5) har registreats för alkohol o tobak och för boendet. Dessa uppgångar (7,9 resp 5,3 procent) beror dels på skattehöjningar och dels på räntehöjningar. Alltså skulle 1,7 procentenheter av de 3,5 kunna räknas bort från de ev allmänna prisstegringarna.

De kvarvarande tunga delarna av prishöjningarna svarar livsmedel och transporter för (0,6 resp 0,7 p e). Transportprishöjningen beror på bensinpriserna och försäkringsskatten. Kvar blir livsmedlen. Där har det ansetts att mjölkbönderna måste får större ersättning för att säkra produktionen av mejeriprodukter. Världsmarknadspriserna på detta område har i övrigt stigit delvis som följd av klimatpolitikens tryck på jordbruksmarken.

Vi kan åtminstone räkna bort 2,4 procentenheter av de 3,5 från de allmänna prishöjningarna. En hel del av livsmedelsbiten (0,6 p e) borde också kunna räknas bort. Det blir inte kvar särskilt mycket för de de allmänna prisstegringarna.

Ett orosmoment är dock att posten restauranger och logi (visserligen bara 5,6 procent av konsumtionen) visar en prisökning med 3,2 på 12 månader. Detta är en hemmamarknadssektor som borde indikera huruvida lönerna stiger för mycket för att klara inflationsmålet på 2 procent. Är produktivitetsutvecklingen obetydlig måste vi dock acceptera att normala allmänna löneökningar slår igenom i form av prisökningar som är större än de genomsnittliga.

Ett försök att mäta en del av de effekter jag behandlat ovan är skapandet av prisindexet KPIX, som är den nya benämningen för UND1X. Detta index exkluderar effekterna av indirekta skatter och subventioner samt ränteförändringarnas effekter på boendekostnaderna. Här var ökningen 2,0 procnt i december mot 1,9 procent i november (på 12 mån). Vi måste dock komma ihåg att här finns fortfarande effekterna av höjda oljepriser med, som bidrog till att transportområdets priser gav ett bidrag med 0,7 p e (kol 3).

Avgörande för om vi skall betrakta säg drygt en procentenhet av prisstegringarna på 3,5 som allmänna är om de kan hänföras till att löneavtalen i våras blev för höga - särskilt mot bakgrund av att produktivitetsutvecklingen förutses bli lägre. Enligt Konjunkturinstitutets lönebildningsrapport från i höstas är detta fallet. Mot denna tolkning protesterar särskilt LO. Jag var i december på ett seminarium lett av företrädare för Medlingsinstitutet där KI kritiserades hårt av Erland Olauson, LO, och några av medlarna för att inte ha bedömt löneglidningsaspekten korrekt. Anmärkningsvärt i sammanhanget är att KI inte fick något egentligt stöd från Jan Peter Duker på Svenskt Näringsliv.

Det finns kanske inte något anmärkningsvärt stort inslag alls av allmänna prisstegringar i siffran 3,5 procent. Faran med denna är ändå att den tas som argument för kompensationskrav i form av högre löneökningar, som i sin tur verkligen blir inflationsdrivande. Detta möter Riksbanken med hot. "I så fall blir det kraftiga räntehöjningar." Dessa skall alltså på kort sikt leda till ökad arbetslöshet så att löneglidningen minskar och företagen blir benägna att sänka priserna trots högt löneläge. På längre sikt skall det leda till att nästa lönerörelse blir ytterst blygsam pga den höga arbetslösheten. Hur troligt är det med hög arbetslöshet när det då förestår en valrörelse?

Andra bloggar om: KPI, priser, inflation, löneökningar, arbetslöshet, räntan, ekonomi, politik på intressant.se