"Altruistisk" bestraffning bra för samarbetsförmågan?

Spelteorin visar att både altruism och egoism (fusk) ger ett dåligt resultat för båda parter. Den som sviker avtal måste bestraffas trots att det inte ger direkt utdelning. Marknader och handel kanske inte kan uppstå utan medfödd benägenhet till "altruistisk" bestraffning. Apor förstår sig inte på handel.Ultimatumspelet visar att de saknar förmågan till sådan bestraffning.

Slutsatsen av apforskningen blev en besvikelse för idealisterna: schimpanserna är inte altruistiska och deras beteende blir då inte en indikator för hur människans natur ser ut när "kulturens" inverkan avlägsnats. Det hindrar dock inte att en del kommentarer till DN:s artikel den 16/12-07 gör gällande att det är något positivt för vår människosyn att schimpanserna är "mer egoistiska" än människan. Det är dock inte den slutsats som man prima facie borde dra av experimenten med ultimatumspelet.

Man kan dra t ex rakt motsatt slutsats: Aporna är generösa och samarbetsvilliga till undfallenhetens gräns. När de får möjlighet att dela något åtråvärt nöjer sig de med det lilla de får utan att bråka. En verkligt ödmjuk, kristen inställning. Här finns ingen lömsk långsinthet.

Människor däremot ställer till ohägn om de får mindre än en fjärdedel av vad som står till buds. Och redan vid mindre än 40 procent börjar en del blockera hela uppdelningen. Vad är detta om inte egoism? De vill få det bättre på den andres bekostnad! Får de inte det så är de avundsjuka nog att se till att inte heller den andre får något. Skulle denna hämndlystnad vara en moraliskt vacker egenskap? Altruism är det i varje fall inte.

Forskarna menar (Wallace et al) att mer än 40 procent av denna långsinthet torde bero på medfödda egenskaper. Människan är kortsiktigt beredd att försämra för sig själv för att få nöjet att också försämra för andra (jämfört med att båda parter åtminstone får en viss förbättring). Att det är ett nöje har forskarna visat med neuroekonomiska apparater som scannat försökspersonernas hjärnor och lustcentrum. Den "ädle vilden" som exponent för människans verkliga natur visar sig vara en myt som nu slutgiltigt krossas av Ernst Fehr och hans forskarkollegor genom att de kan peka på mindre moraliskt högtstående egenskaper.

För var och en som velat se vad naturfolken (vår tids "ädla vildar") verkligen går för har det funnits antropologiska undersökningar som visat att krigiskhet och mordfrekvens på låg nivå inte varit vad som är utmärkande för dessa folk. Men trots att uppgifterna funnits lätt tillgängliga (t ex i Steven Pinkers bok) har många valt att blunda.

En av dessa som blundat är den svenske författaren Lasse Berg som i sin bok om Kalahari-folket nyligen drev tesen att människan till naturen är god och altruistisk. Han har till råga på allt med Pinkers bok The Blank Slate i sin litteraturförteckning och refererar till den när han diskuterar huruvida intelligensen är medfödd. Men Pinkers negativa resultat om naturfolkens aggressivitet nämner han inte. Pinker redovisar sålunda dödsfallsorsaker enligt nedanstående diagram:

Källa: Steven Pinker: Ett oskrivet blad (N&K 2006)
Efter Lawrence Keeley: War before civilization: The myth of the peaceful savage (Ox Un Pr 1996)

De åtta översta staplarna visar att naturfolken i Sydamerika och på Nya Guinea rör sig i intervallet 10-60 procent när det gäller krig som orsaken till dödsfall. Det knappt synliga strecket längst ner visar frekvensen i västvärlden under 1900-talet med två världskrig.

Kan långsinthet ändå vara bra?

Men det är ändå inte så att människans långsinthet och vilja att ge upp konventionell nytta för nöjet att bestraffa nödvändigtvis är något ont. Det kanske är denna egenskap som möjliggör ett mera avancerat samarbete och civilisationsbildning än som är inom räckhåll för aporna som saknar denna egenskap. Det kanske är förhastat att dra slutsatsen att benägenheten för denna s k "altruistiska bestraffning" (en missledande term) bara skulle utså split och söndring genom missnöje och avundsjuka. Långsintheten är rimligtvis ett skydd mot alltför mycket egoism när "egoister" vill samarbeta.

Samarbete, dvs kooperativt eller reciprokt eller transaktivt beteende, är inte något som är helt oproblematiskt i ett mera avancerat samhälle. Om du kliar mig på ryggen så kliar jag dig - det kan också apor klara av. Men annat samarbete som kräver mera långsiktigt tänkande är inte bara intellektuellt svårare utan öppnar också för svek och bedrägeri.

Det har visat sig att spelteorin kan kasta visst ljus över vilket moraliskt beteende som är till fördel för alla parter under dessa mer komplicerade förhållanden. Det spel som kallas "samarbetsdilemmat" (ursprungligen upptäckt under benämningen Prisoner's dilemma 1928) är grundläggande för individernas samverkan i ett fredligt samhälle. Som bekant går detta spel ut på att utan samarbete får de två deltagarna bara en 'liten' utdelning. Med samarbete får de båda en 'stor' utdelning. Men lockelsen finns att lura den andre att samarbeta medan man själv fuskar. Då blir utdelningen för fuskaren 'mycket stor' medan den blir 'sämre än liten' för den som blir lurad.

Om detta spel spelas många gånger uppstår frågan vilken strategi man skall välja: samarbeta eller fuska eller använda en optimal blandning? Den som alltid vill samarbeta får det allt sämre om motspelaren utnyttjar detta och fuskar genomgående. Den som alltid fuskar får ingen att samarbeta med i längden. På 1980-talet inbjöd spelteoretikern Robert Axelrod till en datoriserad tävling om strategier för att få framgång i detta spel. Olika sofistikerade förslag skickades in i form av datorprogram. Men det vinnande förslaget var mycket enkelt och kallas på svenska "lika för lika" (Tit-for-tat på engelska, vilket är något missvisande).

Den vinnande strategin gick ut på att börja med samarbete och därefter kopiera motspelarens drag. Det innebar att varje gång motspelaren fuskade bestraffade man detta med att också själv fuska nästa gång. Man tog på sig en klar kortsiktig förlustrisk och också en viss långsiktig risk om spelet skulle utvecklas till långvariga vendettor.

I verkligheten finns det en möjlighet att ändra strategi om man upptäcker att motspelaren är villig att samarbeta åtminstone under hot om bestraffning. Fler kan börja spela "lika för lika" och alltså få ett bra resultat. Om det dessutom inte är viktigt att vinna en tävling kan man nöja sig att få lika bra resultat som många andra.

Min hypotes är att det räcker med att människan har en viss, ärftligt betingad benägenhet att investera i bestraffningar av presumtiva samarbetspartners för att få igång ett fruktbart samarbete. Detta kan gälla livets alla områden. De som inte inte är tillräckligt benägna att bestraffa har kunnat stimuleras med religiösa och moraliska föreställningar om plikten att hämnas. Euripides beskriver vältaligt detta i tragedin Orestes. De som kunnat få för sig att löften kan svikas har likaså stimulerats att låta bli genom moraliska föreställningar om heligheten i pacta sunt servanda eller om hur handslaget överför magiska krafter till och från parterna som gör det vanskligt att svika sitt ord.

Vi måste skilja på två typer av samarbete. Den ena går ut på reciprocitet av mera direkt karaktär. Jag kliar och blir kliad. Den andra typen är mera transaktiv och otydlig. Vi arbetar båda för ett mer värdefullt utfall som så småningom skall delas. Om man inte tydligt kan se att den ene bidragit mer än den andre är det naturligt att dela någorlunda lika. Den som trots detta försöker smita iväg med större delen av utfallet riskerar att utsättas för bestraffning - om inte annat så genom att inte få vara med vid nästa samarbetsprojekt.

Hela samarbetskonceptet vilar på föreställningen om en individuell äganderätt till var och ens arbete och vad som kan bli frukterna av detta arbete. Varken rån eller bedrägeri tolereras. Apor motsätter sig sålunda rånförsök. Men de kan inte inte samarbeta på ett mera abstrakt sätt. Därför behöver apor inte någon medfödd egenskap för att göra dem missnöjda över en ogynnsam fördelning av ett sådant samarbetes resultat. Ultimatumspelet tycks bekräfta min hypotes.

Forts: Ägandeinstinkten och 'economic man', 4/1-08

Andra bloggar om: människans natur, apforskning, ultimatumspelet, altruism, egoism, filosofi, moral, politik, samhälle, spelteori, Axelrod, samarbetsdilemmat, fångarnas dilemma, nationalekonomi på intressant.se