torsdag, december 27, 2007

"Altruistisk" bestraffning bra för samarbetsförmågan?

Spelteorin visar att både altruism och egoism (fusk) ger ett dåligt resultat för båda parter. Den som sviker avtal måste bestraffas trots att det inte ger direkt utdelning. Marknader och handel kanske inte kan uppstå utan medfödd benägenhet till "altruistisk" bestraffning. Apor förstår sig inte på handel.Ultimatumspelet visar att de saknar förmågan till sådan bestraffning.

Slutsatsen av apforskningen blev en besvikelse för idealisterna: schimpanserna är inte altruistiska och deras beteende blir då inte en indikator för hur människans natur ser ut när "kulturens" inverkan avlägsnats. Det hindrar dock inte att en del kommentarer till DN:s artikel den 16/12-07 gör gällande att det är något positivt för vår människosyn att schimpanserna är "mer egoistiska" än människan. Det är dock inte den slutsats som man prima facie borde dra av experimenten med ultimatumspelet.

Man kan dra t ex rakt motsatt slutsats: Aporna är generösa och samarbetsvilliga till undfallenhetens gräns. När de får möjlighet att dela något åtråvärt nöjer sig de med det lilla de får utan att bråka. En verkligt ödmjuk, kristen inställning. Här finns ingen lömsk långsinthet.

Människor däremot ställer till ohägn om de får mindre än en fjärdedel av vad som står till buds. Och redan vid mindre än 40 procent börjar en del blockera hela uppdelningen. Vad är detta om inte egoism? De vill få det bättre på den andres bekostnad! Får de inte det så är de avundsjuka nog att se till att inte heller den andre får något. Skulle denna hämndlystnad vara en moraliskt vacker egenskap? Altruism är det i varje fall inte.

Forskarna menar (Wallace et al) att mer än 40 procent av denna långsinthet torde bero på medfödda egenskaper. Människan är kortsiktigt beredd att försämra för sig själv för att få nöjet att också försämra för andra (jämfört med att båda parter åtminstone får en viss förbättring). Att det är ett nöje har forskarna visat med neuroekonomiska apparater som scannat försökspersonernas hjärnor och lustcentrum. Den "ädle vilden" som exponent för människans verkliga natur visar sig vara en myt som nu slutgiltigt krossas av Ernst Fehr och hans forskarkollegor genom att de kan peka på mindre moraliskt högtstående egenskaper.

För var och en som velat se vad naturfolken (vår tids "ädla vildar") verkligen går för har det funnits antropologiska undersökningar som visat att krigiskhet och mordfrekvens på låg nivå inte varit vad som är utmärkande för dessa folk. Men trots att uppgifterna funnits lätt tillgängliga (t ex i Steven Pinkers bok) har många valt att blunda.

En av dessa som blundat är den svenske författaren Lasse Berg som i sin bok om Kalahari-folket nyligen drev tesen att människan till naturen är god och altruistisk. Han har till råga på allt med Pinkers bok The Blank Slate i sin litteraturförteckning och refererar till den när han diskuterar huruvida intelligensen är medfödd. Men Pinkers negativa resultat om naturfolkens aggressivitet nämner han inte. Pinker redovisar sålunda dödsfallsorsaker enligt nedanstående diagram:

Källa: Steven Pinker: Ett oskrivet blad (N&K 2006)
Efter Lawrence Keeley: War before civilization: The myth of the peaceful savage (Ox Un Pr 1996)


De åtta översta staplarna visar att naturfolken i Sydamerika och på Nya Guinea rör sig i intervallet 10-60 procent när det gäller krig som orsaken till dödsfall. Det knappt synliga strecket längst ner visar frekvensen i västvärlden under 1900-talet med två världskrig.

Kan långsinthet ändå vara bra?

Men det är ändå inte så att människans långsinthet och vilja att ge upp konventionell nytta för nöjet att bestraffa nödvändigtvis är något ont. Det kanske är denna egenskap som möjliggör ett mera avancerat samarbete och civilisationsbildning än som är inom räckhåll för aporna som saknar denna egenskap. Det kanske är förhastat att dra slutsatsen att benägenheten för denna s k "altruistiska bestraffning" (en missledande term) bara skulle utså split och söndring genom missnöje och avundsjuka. Långsintheten är rimligtvis ett skydd mot alltför mycket egoism när "egoister" vill samarbeta.

Samarbete, dvs kooperativt eller reciprokt eller transaktivt beteende, är inte något som är helt oproblematiskt i ett mera avancerat samhälle. Om du kliar mig på ryggen så kliar jag dig - det kan också apor klara av. Men annat samarbete som kräver mera långsiktigt tänkande är inte bara intellektuellt svårare utan öppnar också för svek och bedrägeri.

Det har visat sig att spelteorin kan kasta visst ljus över vilket moraliskt beteende som är till fördel för alla parter under dessa mer komplicerade förhållanden. Det spel som kallas "samarbetsdilemmat" (ursprungligen upptäckt under benämningen Prisoner's dilemma 1928) är grundläggande för individernas samverkan i ett fredligt samhälle. Som bekant går detta spel ut på att utan samarbete får de två deltagarna bara en 'liten' utdelning. Med samarbete får de båda en 'stor' utdelning. Men lockelsen finns att lura den andre att samarbeta medan man själv fuskar. Då blir utdelningen för fuskaren 'mycket stor' medan den blir 'sämre än liten' för den som blir lurad.

Om detta spel spelas många gånger uppstår frågan vilken strategi man skall välja: samarbeta eller fuska eller använda en optimal blandning? Den som alltid vill samarbeta får det allt sämre om motspelaren utnyttjar detta och fuskar genomgående. Den som alltid fuskar får ingen att samarbeta med i längden. På 1980-talet inbjöd spelteoretikern Robert Axelrod till en datoriserad tävling om strategier för att få framgång i detta spel. Olika sofistikerade förslag skickades in i form av datorprogram. Men det vinnande förslaget var mycket enkelt och kallas på svenska "lika för lika" (Tit-for-tat på engelska, vilket är något missvisande).

Den vinnande strategin gick ut på att börja med samarbete och därefter kopiera motspelarens drag. Det innebar att varje gång motspelaren fuskade bestraffade man detta med att också själv fuska nästa gång. Man tog på sig en klar kortsiktig förlustrisk och också en viss långsiktig risk om spelet skulle utvecklas till långvariga vendettor.

I verkligheten finns det en möjlighet att ändra strategi om man upptäcker att motspelaren är villig att samarbeta åtminstone under hot om bestraffning. Fler kan börja spela "lika för lika" och alltså få ett bra resultat. Om det dessutom inte är viktigt att vinna en tävling kan man nöja sig att få lika bra resultat som många andra.

Min hypotes är att det räcker med att människan har en viss, ärftligt betingad benägenhet att investera i bestraffningar av presumtiva samarbetspartners för att få igång ett fruktbart samarbete. Detta kan gälla livets alla områden. De som inte inte är tillräckligt benägna att bestraffa har kunnat stimuleras med religiösa och moraliska föreställningar om plikten att hämnas. Euripides beskriver vältaligt detta i tragedin Orestes. De som kunnat få för sig att löften kan svikas har likaså stimulerats att låta bli genom moraliska föreställningar om heligheten i pacta sunt servanda eller om hur handslaget överför magiska krafter till och från parterna som gör det vanskligt att svika sitt ord.

Vi måste skilja på två typer av samarbete. Den ena går ut på reciprocitet av mera direkt karaktär. Jag kliar och blir kliad. Den andra typen är mera transaktiv och otydlig. Vi arbetar båda för ett mer värdefullt utfall som så småningom skall delas. Om man inte tydligt kan se att den ene bidragit mer än den andre är det naturligt att dela någorlunda lika. Den som trots detta försöker smita iväg med större delen av utfallet riskerar att utsättas för bestraffning - om inte annat så genom att inte få vara med vid nästa samarbetsprojekt.

Hela samarbetskonceptet vilar på föreställningen om en individuell äganderätt till var och ens arbete och vad som kan bli frukterna av detta arbete. Varken rån eller bedrägeri tolereras. Apor motsätter sig sålunda rånförsök. Men de kan inte inte samarbeta på ett mera abstrakt sätt. Därför behöver apor inte någon medfödd egenskap för att göra dem missnöjda över en ogynnsam fördelning av ett sådant samarbetes resultat. Ultimatumspelet tycks bekräfta min hypotes.

Forts: Ägandeinstinkten och 'economic man', 4/1-08

Andra bloggar om: , , , , , , , , , , , , , intressant.se

Etiketter:

12 Comments:

At 28 december, 2007 03:29, Blogger Per-Olof Persson said...

"Min hypotes är att det räcker med att människan har en viss, ärftligt betingad benägenhet att investera i bestraffningar av presumtiva samarbetspartners för att få igång ett fruktbart samarbete."

Det som är ärftligt betingat hos en nyfödd är (A) att utveckla en intelligens som är högre än apornas. (B) Det växande barnet har ärvt förutsättningen att lära ifrån de vuxna. (C) Människor har förutsättningen till att lära nytt när nya situationer uppkommer.

Samarbete ger en högre subjektiv nytta (ej matematiskt mätbar) för de individer som samarbetar. Det behöver inte finnas en tvingande stat för att samarbete ska uppkomma. De flesta individer skulle kunna komma fram till dessa slutsatser genom egen erfarenhet eller genom logiskt resonerande. Problemet är att politiska och religiösa övertygelser inte tillåter människor till eget självständigt tänkande. Människorna förvandlas till lågintelligenta apor som är lätta att styra för en liten elit av präster och eller politiker.

 
At 28 december, 2007 21:06, Blogger Martin Friman said...

Intressant! Långt mer djupgående än mitt inlägg. Tack för ett bra inlägg.

 
At 29 december, 2007 03:16, Anonymous Leif E said...

Den största skillnaden mellan djur och människor är mentaliseringsförmågan eller "metatänkande". Vi är som varelser självreflekterande och vi kan dessutom spegla våra tankar i andra individer. Människans metatänkande är så utvecklat att vi kan spåra och förstå andra människors tankar i upp till 6 led.

Den biologiska grunden utgörs av pannloberna som utgör halva människohjärnan mot t.ex. hos hund enbart en volym som motsvarar en valnöt.

Med kunskapen om mentaliseringsprocessen behövs inte teorierna om altruism kontra egoism. Spelarna i "fångarnas dillemma" kan alltså förutsäga motståndarens beteende flera drag i förväg. Då är det snarare incitamenten som avgör och de är påverkbara av kultur och klassisk betingning.

Altruism-kramarna vill se en god och generös värld omkring sig för att de har egoistiska skäl att slippa spela och testa sin omgivning. Man tycker att om alla bara är lika snälla och goda som man är själv kommer alla att leva lyckliga i harmoni. Om man dessutom låter staten ta hand om godheten genom tvingande lagar kan man luta sig tillbaka i sin nya sköna värld.

Nu funkar vi ju inte så som människor.

En stor del av oss kommer alltid att försöka hitta nya vägar att utnyttja andra för egen vinnings skull. Det går inte att uppfostra människor till godhet och altruism även om man tar kyrkan och staten till hjälp. Snarare rinner all önskan om att göra gudi behagliga gärningar av oss om vi ser att en högre makt tar hand om den delen. Idealisternas goda utopi förvandlas till ett roffarsamhälle där alla optimerar sina egna bidrag från den goda staten. Statlig godhet lockar fram det sämsta hos människan.

Så vi behöver den terrorbalans som växt fram genom årtusenden av kulturell pålagring och erfarenhet av handel. Vi behöver tydliga institutioner som säger oss hur man gör och vad man inte får göra.

Tyvärr kommer vi alltid att ha godtrogna idealister som inte förstår varför folk lurar skjortan av dom. Det bästa skydd vi kan ge dom är ändå ett utbrett personligt ansvar och en träning i att tolka andra människors baktankar och handlingar.

 
At 29 december, 2007 15:54, Blogger Harald Cederlund said...

Jag skulle som sagt svara ja på frågan du ställer i rubriken. I princip så är ju vårt rättsväsende en formaliserad form av altruistisk bestraffning - och det är ju intressant att spekulera i hur vårt samarbete egentligen skulle se ut utan en rättstat som garant för relativ ordning. Altruistisk bestraffning är inte egoism - det handlar om att förhindra att egoism breder ut sig.

Ditt exempel om dödsfall i krigshandlingar hos naturfolk och civiliserade nationer har säkert viss bäring - vår samarbetsförmåga är säkerligen också kulturellt betingad.

Koperativa mekanismer är ju främst något som sker inom grupper medan krigiska handlingar sker mellan grupper - resultaten kan därför till stor del förklaras av skillnader i gruppstruktur. Naturfolk är oftast organiserade i relativt små grupper (famlijegrupper, byar) - medan vi idag tenderar att organisera oss i betydligt större sammanslutningar (nationer, unioner eller till och med globala grupper).

Att utifrån detta dra slutsatser om att människan är i grunden samarbetsvillig eller egoistisk är inte möjligt - det betyder bara att vi är ungefär så samarbetsvilliga som vi ges förutsättningar att vara.

 
At 29 december, 2007 18:25, Anonymous Leif E said...

Handlar det inte om en strid mellan krafter som anser sig ha rätt att påtvinga medmänniskorna altruism genom hot om straff kontra de som ser lagstiftningen som en formalisering av de erfarenheter vi lärt oss genom att spela spel som "fångarnas dillemma"?

Handlar det inte om vänsterns försök att styra kollektivet genom att påtvinga oss ett altruistiskt arv medan vi som inte gillar kollektivismen de vill bevisa som en naturlig slutpunkt vill försvara oss?

Vad skall diskusionen alls vara bra för om det inte handlar om den gamla stridsfrågan att kommunisterna vill tvinga oss till underkastelse?

Socialister ger sig aldrig. De söker med ljus och lykta för att "bevisa" att socialismen skulle vara överlägsen. Är det inte bara att sätta ner foten och knäppa dom på näsan?

 
At 03 januari, 2008 19:34, Blogger Danne Nordling said...

Några reflektioner:

Jag är inte lika övertygad som Per-Olof, Locke och Hayek att människan är "ett oskrivet blad" bortsett från intelligensnivån. Även andra benägenheter i beteendet kan vara genetiskt betingade. Men att gå så långt som att det skulle finnas en benägenhet till altruism, som dolts av uppfostran ("kulturen" enligt Rousseau) är jag inte med på utan bevis.

Den indirekta bevisningen har ju misslyckats eftersom aporna inte visade sig vara altruistiska som Rousseaus hypotes indikerade. Nu hårdrar Fehr m fl hans resultat om transaktiv bestraffning (drygt 40 procent medfödd) och menar att detta är bevis på medfödd altruism. Genom ordets makt över tanken - termen altruistisk" bestraffning - försöker de stärka sin tolkning.

Jag kan dock inte se något altruistiskt i att kunna detektera fusk och bestraffa det. Det är fråga om att befordra sitt rationella långsiktiga egenintresse och inte att offra sig för andras intressen. Därför finns det en benägenhet i ett avancerat samhälle att avstå resurser till en skyddsorganisation som ännu effektivare kan bevaka att inte roffarna kan smita iväg med de genom samarbete uppnådda resurserna. Denna delegering till ett rätts- och försvarsväsende är alltså rimligtvis en följd av benägenheten till transaktiv bestraffning och inte något medgivande till allmän altruism administrerad av en politisk klass.

Om det vore så att "kulturen" gjort om människorna från altruister till egoister (även i stark mening) borde då inte den religiösa och sociala uppfostran till altruism som åtminstone var vanlig tidigare ha kunnat blottlägga människans medfödda altruistiska natur? Eller det kanske är "statens godhet" med hjälp av tvång, som Leif antyder, som är orsaken till det moraliskt ruttna beteendet hos människan?

Harald, vi måste föra in en tredje kategori mellan altruism och egoism för att förstå transaktiv/altruistisk bestraffning. Det är kooperativt eller transaktivt beteende. Att skydda sig mot andras egoism ät varken altruism eller egoism utan ett led i ett långsiktigt samarbete.

Vad visar då krigiskheten hos naturfolken? Min hypotes är att de ofta är ett utflöde av revirstrider. Det tyder alltså på att den egenskap hos "den ädle vilden" som Rousseau satte så högt - avsaknaden av ägandebegrepp (särskilt till mark) - inte tycks stämma. Samtidigt utgör krigiskheten inte direkt en verifiering av egenskapen transaktiv bestraffning eftersom försök till samarbete mellan krigiska grupper inte tycks ha förekommit särskilt ofta. Att vilja hävda att naturfolkens beteenden är bevis för människans ursprungliga altruism tycker jag är ganska magstarkt, håller du Harald inte med? Kulturen har rimligtvis inneburit en minskning av det råa våldet och inte tvärtom.

Det gäller att se upp för de ideologiskt influerade tolkningarna av både biologernas, evolutionspsykologernas och nationalekonomernas resultat och experiment. Dagens Nyheter gjorde ju omedelbart tolkningen att experimenten med ultimatumspelet visade på förekomsten av altruism. Det är inte riktigt vederhäftigt gjort av en seriös vetenskapsredaktion. I nästa steg riskerar vi, som Leif antyder, att de öppna socialistiska ideologerna dyker upp med krav på att "egoisterna" skall näpsas.
/DNg

 
At 04 januari, 2008 01:59, Blogger Harald Cederlund said...

Danne: om vi definierar altruism i termer av biologisk fitness (sannolikhet att föra sina gener vidare går ner för den som utför handlingen och upp för recipienten - vad jag har kallat altruism av typ A i mitt tidigar resonemang) så finns det ingen anledning att anse att sådan altruism skulle vara utbredd förutom hos nära släktingar.

Utifrån en sådan definition är inte heller "altruistisk bestraffning" altruism - utan bör som du säger klassas som ett kooperativt beteende. Detta håller jag helt med om - det är också efter vad jag kan förstå den gängse uppfattningen i den vetenskapliga litteraturen.

Det råder dock stor begreppsförvirring på området (vilket termen "altruistisk bestraffning" återspeglar - kanske är det alternativa "strong reciprocity" dvs. "stark reciprocitet" en bättre term?) - till stor del beroende på att många väljer att definiera altruism annorlunda eller lösare.

Om man utgår ifrån att altruism helt enkelt är att "gynna någon annan på sin egen bekostnad" kan man räkna åtskilliga relativt vardagliga generösa handlingar som altruistiska (och hursomhelt som ekonomiskt orationella). Att någon frivilligt väljer att dela med sig av ungefär hälften av sina russin i ett ultimatumspel (vilket människor ofta gör) kan utifrån en sådan definition klassas som altruism. Denna definition skiljer sig från den biologiska definitionen - men är inte helt uppenbart felaktig eftersom vi biologer ju inte har monopol på begreppet (erkänner jag motvilligt...).

När det gäller Rosseaus idéer om den ädle vilden så är de ju intressanta som naturfilosofisk kuriosa - men det finns nog ingen idag som seriöst utgår ifrån detta resonemang. Att utifrån krigiskheten hos några (utvalda) "naturfolk" bevisa ditten eller datten om människans natur är förmodligen väldigt svårt.

Det vi kan lära oss (utifrån detta exempel och utifrån att helt enkelt se oss omkring i världen idag) är väl att människans natur rymmer både potentialen till destruktivt och kooperativt beteende - vilket politiskt system (eller vilken kultur) som är bäst på att plocka fram de goda egenskaperna hos människorna råder det ju som bekant delade meningar om. Vilka som är de goda egenskaperna och om politiken ens ska ägna sig åt saken är förmodlgen till och med det en öppen fråga som handlar mer om vad vi vill än om vad vi är.

 
At 06 januari, 2008 22:14, Blogger Danne Nordling said...

Harald, du som är insatt i forskningsresultaten har naturligtvis en särskild auktoritet som andra borde ta till sig (Thomas Palm påstod i en kommentar till artikeln 18/12 att såväl människan som andra primater uppvisar altruistiskt beteende). Dessutom finns det sådana som Lasse Berg och andra (DN, Fehr) som tror att det finns påvisbar altruism.

Att det finns kulturpåverkad altruism har bara de som missuppfattat vad 'economic man' står för förnekat. Ekonomiskt irrationella handlingar förekommer hela tiden - men de är för det mesta koncentrerade till ett i konventionell mening "icke-ekonomiskt" område.

Begreppsförvirringingen är förvisso tråkig. Men vi borde inte acceptera att ett mera avancerat samarbete utgör (inlärd) altruism. Då skulle ju affärslivets förtroende och moraliska standards parterna emellan klassas som altruism.

Vad gäller Rousseaus idéer är de inte bara kuriosa. En hel del av den sociobiologiska debatten handlade om naturfolkens altruism vid slutet av 1900-talet. Jag skrev en bloggartikel om detta i oktober 2006.
/DNg

 
At 10 januari, 2008 06:58, Anonymous Wukke said...

Leif E:

"Vad skall diskusionen alls vara bra för om det inte handlar om den gamla stridsfrågan att kommunisterna vill tvinga oss till underkastelse?"

Gäller detta alla diskussioner?

 
At 10 januari, 2008 06:58, Anonymous Wukke said...

Leif E:

"Vad skall diskusionen alls vara bra för om det inte handlar om den gamla stridsfrågan att kommunisterna vill tvinga oss till underkastelse?"

Gäller detta alla diskussioner?

 
At 11 januari, 2008 04:48, Anonymous Leif E said...

Wukke.

Det är ju tråkigt om alla diskussioner måste handla om vänsterns försök att underkasta oss och våra försök att försvara oss från underkastelse men du har nog rätt i att det är så alla diskussioner känts de senaste 30 åren.

Jag har inte tänkt på det viset förut men tidigare har jag för mig att det förekom diskussioner offentligt också inom frihetliga ideologier och mellan frihetliga och värdekonservativa.

Diskussionen i media och på kultursidor verkar ju mest handla om vem som skall få äran att utöva statligt förtryck och hur förtrycket skall administreras.

Det är som när man köper bil. Frågan om man skall ha en bil eller inte kommer aldrig upp i bilhallen. Bara vilken extrautrustning man vill ha.

Fastighetsskattens vara eller inte vara har bytts till hur den skall tas ut och med vilka procentsatser. Statligt finansierad, producerad och distribuerad vård (via kommunerna) ställs aldrig mot medborgarnas förmåga att själva tillsammans med andra tillskapa exakt den vård man vill ha. Bidrag till arbetslösa och sjuka ställs inte mot egna försäkringslösningar utan mot olika sätt att beskatta och utforma bidrag.

Så det har nog blivit så att frihetliga individers deltagande i offentliga diskussioner har kommit att handla om att försvara sig mot en allt för långtgående socialism medan andra samhällsfrågor helt har fallit ur agendan.

Och det rör sig om en medveten men långsam process under 1900-talet då en stor majoritet berövats förmåga och självkänsla att klara sina liv på egen hand. Dagens ungdomar kan ju inte tänka sig att lösa några problem på egen hand, utom genom våld, utan man frågar alltid vilken myndighet som har ansvar fölr att lösa det egna problemet.

 
At 11 januari, 2008 13:34, Blogger Danne Nordling said...

Ja, vilken är vänsterns inställning till 'public choice-teorin'? Hittills verkar det som om frågan sopats under mattan trots att vänstern har hela denna teoris grundpostulat med sig i bagaget i form av Marx´ utlåtande att "intresset ljuger aldrig".

Hur kan det komma sig att Marx med sin betoning av egoismen (även i form 3) och den osjälviska etiken enbart som "ideologisk överbyggnad" ändå har kunnat användas av ideologer som propagerat för (statlig) altruism?

Själva det demokratiska systemet med medianväljarteoremet som grund har naturligtvis bidragit. Dessutom har massmedias behandling av inrikespolitiska frågor av tekniska enkelhetsskäl kommit att handla om vad politikerna tänker göra åt allt som blir aktuellt.
/DNg

 

Skicka en kommentar

<< Home