Irrationell ägandeinstinkt förvrider 'economic man'

Försöken att visa att människan är altruist och inte "icke-altruist" som nationalekonomins modeller antar har ännu inte lyckats. Däremot finns det tydligen en irrationell ägandeeffekt som medför att det man äger i utgångsläget värderas högre än det man säkert kan erhålla. Detta kan få betydande konsekvenser för den politiska filosofins teorier om omfördelning.

Många kritiker är ute efter att visa att nationalekonomins grundantagande i analysmodellerna är felaktigt. Det kallas som bekant economic man eller homo economicus och går ut på att människan är en egenintresserad och rationell nyttomaximerare. Observera att jag inte uttycker mig med det onyanserade ordet "egoist" som både kan betyda 1) egenintresse som inte påverkar andra eller 2) egenintresse som uppnås genom att gynna andra eller 3) egenintresse som går ut på att gynna sig själv genom att skada andra. Ofta är det så att 'egoist' egentligen bara används som ett skällsord mot dem som inte i någon situation uppträder som altruister och sålunda innefattar alla tre betydelserna.

Nu senast är det nationalekonomen Ernst Fehr som gjort anspråk på att economic man inte stämmer med verkligheten eftersom experiment med ultimatumspelet visar att man är beredd att uppträda (kortsiktigt) irrationellt genom att missgynna sig själv (i konventionell mening), för att få nöjet att bestraffa dem som uppträder alltför fräckt vid fördelningen av resurser som regnar som manna från himlen. Experimenten visar emellertid att bestraffarna njuter av att få bestraffa så i en utvidgad mening stämmer fortfarande nationalekonomins antagande om ett handlande i eget intresse. Det är fråga om en svagare variant av "egoism 3" ovan. Man vill skada någon - dock inte för att (kortsiktigt) tjäna på det själv i konventionell mening, utan för att man finner nöje i det. I ett totalperspektiv på längre sikt är det dock fråga om en del i ett kooperativt beteende ("egoism 2").

Något genuint altruistiskt beteende har hittills inte kunnat konstateras någonstans bland människor och djur. Antingen är det iakttagna beteendet betingat av släktskap eller av inlärda religiösa eller moraliska föreställningar. I det senare fallet är de dessutom inte vanliga. Eftersom economic man inte är en psykologisk teori som syftar till att förklara hur människor fungerar är dessa undantag hanterliga för de ekonomiska modellernas prediktionsförmåga.

Man kan alltså utgå från att människor för det mesta visar egenintresse av typ 1) och 2). Svårare är det med kategori 3) där ett typfall är att någon vill få det bättre genom att beröva någon annan en del av dennes resurser. Eftersom detta beteende i allmänhet är kriminaliserat vet vi inte hur vanligt det skulle vara utan den säkerhetsproduktion som polisen tillhandahåller. Dessutom skulle vi behöva ta ställning till hur enskild säkerhetsverksamhet (beväpning, armering, minering, elektronisk övervakning och inlåsning) skall betraktas om kollektiv säkerhetsproduktion saknas. Är polisen ett skydd mot några få procent psykopater eller skulle nästan alla bli tjuvar och rånare om det var ofarligt?

Problemet lär inte få någon belysning eftersom motståndet mot egoister av typ 3 är formidabelt. Det tycks vara nedärvt i människonaturen på ett så absolut sätt att det är här som antagandena bakom economic man skulle behöva revideras. Experiment har visat att det finns en påtaglig förlustaversion hos försökspersonerna. Man sliter mera för att undgå en minskning i förhållande till ett referensvärde än man gör för att åstadkomma en lika stor förbättring i förhållande till referensnivån. Detta gäller speciellt när det är fråga om ägande av saker.

Irrationell ägandeeffekt

Det har visat sig att utgångspunkten i form av de föremål man äger tycks ha ett särskilt värde som den nationalekonomiska standardteorin förbiser. Ett känt exempel är det experiment som Kahneman, Knetch och Thaler redovisar (J o P E 98, 1991) i form av utdelandet av vackert dekorerade muggar (modifierat till kronor). Dessa muggar som i en affär kostade 50 kr delades ut av föreläsaren till en delgrupp av studenterna. De fick veta att de nu ägde muggarna men kunde "sälja" dem senare. Var och en fick ange på en blankett om de ville ha 25, 30 osv upp till 90 kronor för att skiljas från sin mugg. Genomsnittssvaret blev över 70 kronor.

Den andra gruppen fick istället en blankett där de kunde välja mellan att få en mugg av samma typ som de andra fått eller en summa pengar. De skulle nu fylla i om de helst ville ha en mugg eller pengar om penningbeloppet var 20, 25 osv upp till 90 kronor. Resultatet blev att ända ner till 35 kronor ville man hellre ha pengar än en mugg! Ägandeeffekten förvrider tydligen utfallet.

Rationalitetsantagandet i den nationalekonomiska teorin skulle i de två situationerna ha lett till att ungefär samma belopp hade blivit resultatet. Att sätta extra värde på ett vardagsföremål som man har äganderätten till är irrationellt och därför oväntat. Det kanske är en instinkt som är nedärvd hos människan och därför har ett överlevnadsvärde som är viktigare än rationaliteten i liknande situationer.

Kahnemans mfls resultat att det skulle finnas en ägandeeffekt kan få långtgående konsekvenser för den politiska filosofins teoribildning. För utilitarismen indikerar ägandeeffekten att en överföring till mer lyckoalstrande resursanvändning från en person till en annan kanske borde föregås med en faktor 2 i lyckokalkylen. Detta är i så fall vad jag tidigare hävdat vara den extra minusposten för en plikt- eller tvångsmässigt betingad omfördelning, vilken vare sig utilitaristerna eller nationalekonomerna räknat med. Konsekvenserna av detta träffar också hela den rena teorin om progressiv beskattning.

På liknande sätt träffas teorin om total inkomstutjämning. Att berövas inkomster och ägande som är ett resultat av begåvning och talanger blir extra kännbart eftersom de är resultatet av något som man redan äger (sig själv). Att man själv inte skaffat sig sina egenskaper kan inte förändra att man äger dem. Både Singers och Nagels krav på inkomstutjämning utifrån filosofiska argument kommer i ett annat läge. Förekomsten av en ägandeeffekt borde slutligen stärka den politiska filosofins (negativa) rättighetsteorier.

En annan följd är eventuella förändringar av hur vi borde se på fördelningen av minskningen av koldioxidutsläppen om de får effekter på i-ländernas redan uppnådda levnadsstandard jämfört med Kinas och Indiens framtida välstånd.

Forts: Schimpanser alltför egoistiska för handel, 31/1-08

Andra bloggar om: altruism, egoism, moral, filosofi, nationalekonomi, economic man, ägande, politik, samhälle, klimatpolitik på intressant.se