fredag, januari 04, 2008

Irrationell ägandeinstinkt förvrider 'economic man'

Försöken att visa att människan är altruist och inte "icke-altruist" som nationalekonomins modeller antar har ännu inte lyckats. Däremot finns det tydligen en irrationell ägandeeffekt som medför att det man äger i utgångsläget värderas högre än det man säkert kan erhålla. Detta kan få betydande konsekvenser för den politiska filosofins teorier om omfördelning.

Många kritiker är ute efter att visa att nationalekonomins grundantagande i analysmodellerna är felaktigt. Det kallas som bekant economic man eller homo economicus och går ut på att människan är en egenintresserad och rationell nyttomaximerare. Observera att jag inte uttycker mig med det onyanserade ordet "egoist" som både kan betyda 1) egenintresse som inte påverkar andra eller 2) egenintresse som uppnås genom att gynna andra eller 3) egenintresse som går ut på att gynna sig själv genom att skada andra. Ofta är det så att 'egoist' egentligen bara används som ett skällsord mot dem som inte i någon situation uppträder som altruister och sålunda innefattar alla tre betydelserna.

Nu senast är det nationalekonomen Ernst Fehr som gjort anspråk på att economic man inte stämmer med verkligheten eftersom experiment med ultimatumspelet visar att man är beredd att uppträda (kortsiktigt) irrationellt genom att missgynna sig själv (i konventionell mening), för att få nöjet att bestraffa dem som uppträder alltför fräckt vid fördelningen av resurser som regnar som manna från himlen. Experimenten visar emellertid att bestraffarna njuter av att få bestraffa så i en utvidgad mening stämmer fortfarande nationalekonomins antagande om ett handlande i eget intresse. Det är fråga om en svagare variant av "egoism 3" ovan. Man vill skada någon - dock inte för att (kortsiktigt) tjäna på det själv i konventionell mening, utan för att man finner nöje i det. I ett totalperspektiv på längre sikt är det dock fråga om en del i ett kooperativt beteende ("egoism 2").

Något genuint altruistiskt beteende har hittills inte kunnat konstateras någonstans bland människor och djur. Antingen är det iakttagna beteendet betingat av släktskap eller av inlärda religiösa eller moraliska föreställningar. I det senare fallet är de dessutom inte vanliga. Eftersom economic man inte är en psykologisk teori som syftar till att förklara hur människor fungerar är dessa undantag hanterliga för de ekonomiska modellernas prediktionsförmåga.

Man kan alltså utgå från att människor för det mesta visar egenintresse av typ 1) och 2). Svårare är det med kategori 3) där ett typfall är att någon vill få det bättre genom att beröva någon annan en del av dennes resurser. Eftersom detta beteende i allmänhet är kriminaliserat vet vi inte hur vanligt det skulle vara utan den säkerhetsproduktion som polisen tillhandahåller. Dessutom skulle vi behöva ta ställning till hur enskild säkerhetsverksamhet (beväpning, armering, minering, elektronisk övervakning och inlåsning) skall betraktas om kollektiv säkerhetsproduktion saknas. Är polisen ett skydd mot några få procent psykopater eller skulle nästan alla bli tjuvar och rånare om det var ofarligt?

Problemet lär inte få någon belysning eftersom motståndet mot egoister av typ 3 är formidabelt. Det tycks vara nedärvt i människonaturen på ett så absolut sätt att det är här som antagandena bakom economic man skulle behöva revideras. Experiment har visat att det finns en påtaglig förlustaversion hos försökspersonerna. Man sliter mera för att undgå en minskning i förhållande till ett referensvärde än man gör för att åstadkomma en lika stor förbättring i förhållande till referensnivån. Detta gäller speciellt när det är fråga om ägande av saker.

Irrationell ägandeeffekt

Det har visat sig att utgångspunkten i form av de föremål man äger tycks ha ett särskilt värde som den nationalekonomiska standardteorin förbiser. Ett känt exempel är det experiment som Kahneman, Knetch och Thaler redovisar (J o P E 98, 1991) i form av utdelandet av vackert dekorerade muggar (modifierat till kronor). Dessa muggar som i en affär kostade 50 kr delades ut av föreläsaren till en delgrupp av studenterna. De fick veta att de nu ägde muggarna men kunde "sälja" dem senare. Var och en fick ange på en blankett om de ville ha 25, 30 osv upp till 90 kronor för att skiljas från sin mugg. Genomsnittssvaret blev över 70 kronor.

Den andra gruppen fick istället en blankett där de kunde välja mellan att få en mugg av samma typ som de andra fått eller en summa pengar. De skulle nu fylla i om de helst ville ha en mugg eller pengar om penningbeloppet var 20, 25 osv upp till 90 kronor. Resultatet blev att ända ner till 35 kronor ville man hellre ha pengar än en mugg! Ägandeeffekten förvrider tydligen utfallet.

Rationalitetsantagandet i den nationalekonomiska teorin skulle i de två situationerna ha lett till att ungefär samma belopp hade blivit resultatet. Att sätta extra värde på ett vardagsföremål som man har äganderätten till är irrationellt och därför oväntat. Det kanske är en instinkt som är nedärvd hos människan och därför har ett överlevnadsvärde som är viktigare än rationaliteten i liknande situationer.

Kahnemans mfls resultat att det skulle finnas en ägandeeffekt kan få långtgående konsekvenser för den politiska filosofins teoribildning. För utilitarismen indikerar ägandeeffekten att en överföring till mer lyckoalstrande resursanvändning från en person till en annan kanske borde föregås med en faktor 2 i lyckokalkylen. Detta är i så fall vad jag tidigare hävdat vara den extra minusposten för en plikt- eller tvångsmässigt betingad omfördelning, vilken vare sig utilitaristerna eller nationalekonomerna räknat med. Konsekvenserna av detta träffar också hela den rena teorin om progressiv beskattning.

På liknande sätt träffas teorin om total inkomstutjämning. Att berövas inkomster och ägande som är ett resultat av begåvning och talanger blir extra kännbart eftersom de är resultatet av något som man redan äger (sig själv). Att man själv inte skaffat sig sina egenskaper kan inte förändra att man äger dem. Både Singers och Nagels krav på inkomstutjämning utifrån filosofiska argument kommer i ett annat läge. Förekomsten av en ägandeeffekt borde slutligen stärka den politiska filosofins (negativa) rättighetsteorier.

En annan följd är eventuella förändringar av hur vi borde se på fördelningen av minskningen av koldioxidutsläppen om de får effekter på i-ländernas redan uppnådda levnadsstandard jämfört med Kinas och Indiens framtida välstånd.

Forts: Schimpanser alltför egoistiska för handel, 31/1-08

Andra bloggar om: , , , , , , , , , intressant.se

Etiketter: ,

18 Comments:

At 04 januari, 2008 08:39, Blogger Klas said...

Suck. Du är expert på att extrapolera resonemang in absurdum. Du börjar med ett intressant redogörande för Fehrs experiment (tack för det), men när du ska dra slutsatser börjar du spåra ur. Framför allt är det märkligt hur du kan hävda att äganderätten skulle påverka teorin om progressiv beskattning. Skatten är ju så finurligt utformad i modern tid att skatten dras innan man får pengarna, och därför är äganderätten aldrig något problem. Fråga t.ex. någon hur mycket de tjänar. Om de svarar med att redovisa beloppet inklusive arbetsgivaravgift, så blir jag mycket förvånad. Folk har alltså ingen känsla för hur mycket de egentligen skattar (utom när det redovisas i kvällspressen). Ditt argument är alltså ihåligt.

För övrigt rekommenderar jag dig att läsa "Fem filosofiska frågor" av Folke Tersman. Han beskriver där bland annat ett experiment (apropå paradoxen "fångarnas dilemma") där studenter får varsin hundralapp, där de kan välja en andel av pengarna som går till "kollektivet". Alla pengar som går till kollektivet dubblas av försöksledaren och delas sedan ut till samtliga som ingick i testet. En intressant iakttagelse var att gruppen av ekonomer valde det som var mest rationellt för individen i genomsnitt och gick alltså ifrån testet med minst pengar. Det visar sig också att ju längre man gått på ekonomutbildningen, desto mer pengar behöll man (desto mindre fick man).

Stycket ovan är hämtat ur minnet och jag reserverar mig för eventuella fel.

 
At 04 januari, 2008 08:39, Blogger Klas said...

Den här kommentaren har tagits bort av skribenten.

 
At 04 januari, 2008 15:30, Blogger Per-Olof Persson said...

"Irrationell ägandeinstinkt förvrider 'economic man'"

Förutsättningen för ett högt genomsnittligt välstånd i ett land är privat äganderätt, marknadspriser och en omfattande arbetsspecialisering. Skälet till detta är att resurserna är knappa. Människor har ett oändligt stort behov av varor och tjänster. Men eftersom resurser alltid är knappa så kan detta behov aldrig tillgodoses.

För att resurserna inte ska överutnyttjas måste privat äganderätt finnas. Två individer som har tillgång till samma resurs kommer att slösa bort resursen. Därför måste det finnas enbart en individ (eller ägare i form av bolag) som utnyttjar resursen. Ett exempel på detta är fisket i Östersjön. Torsken tar slut därför att alla kan utnyttja denna resurs. Att inte överutnyttja blir i detta fall en förlustaffär.

Lösningen är att endast en individ (eller bolag) äger fisken inom ett område. Normalt sett vill ett bolag fortsätta sin verksamhet för alltid. Detta innebär att ägda resurser inte kan överutnyttjas. Resurserna måste åtminstone behålla sitt värde genom satsning på underhåll och satsning på nyinvesteringar. I exemplet med fisket kommer det att bli lönsamt att fiska mindre och låta priserna stiga. Det kommer också att bli lönsamt att återplantera fisk.

En irrationell ägandeinstinkt är viktigt för att resurserna ska behålla sitt värde. Sparandet och investeringarna är förutsättningen för uppbyggandet av ett högt välstånd. Ett skäl till varför U-hjälp inte gör U-länderna rikare är att pengarna används till konsumtion. Varor importeras och konsumeras. Om ett land inte sparar och investerar kan det inte producera någonting.

Skälet till att höga skatter gör oss fattigare är att konsumtionen ökar. Den offentliga konsumtionen stiger och bidrag till fattiga ökar konsumtionen ytterligare. Eftersom resurser är knappa måste en hög konsumtion leda till ett lägre sparande och därmed till lägre investeringar. Investeringar är företagens spenderande på produktionsresurser (naturresurser, arbetskraft, kapitalvaror).

Om exempelvis svenskarna konsumerar för 100 per år så spenderar entreprenörerna för 400 på produktionsresurser. Det "riktiga BNP" blir då 500. Det viktigaste måttet är dock att investeringarna är 4 gånger större än konsumtionen. Detta innebär att landets kapitalstruktur växer om sparandet och investeringarna ökar jämfört med konsumtionen. Efterfrågan i ekonomin kommer till 80 % att bestå av företagens spenderande på produktionsresurser. I ett u-land är kanske denna efterfrågan endast 10 %.

 
At 04 januari, 2008 19:22, Anonymous Anonym said...

Klas, fenomenet att dra skatt innan nettolönen utbetalas kallas 'källskatt', och har inte att göra med progressiv beskattning i annat än att det säkert underlättar beskattandet.

Jag skulle gissa att om du fick pengarna i handen och sedan betalade in skatten vid deklarationstillfället skulle nog din betalningsvilja vara lägre än idag. Likaså om du själv fick betala in den del av löneskatten som kallas arbetsgivaravgifter. (Jag vet att så är fallet för mig, åtminstone.)

 
At 05 januari, 2008 00:22, Blogger Danne Nordling said...

Klas, jag läste Tersmans bok för några år sedan men jag har den inte tillgänglig här i Menton. Om det var så att ekonomistudenterna var ensamma om att satsa 'litet' i denna variant av ultimatumspelet borde de ha tjänat mera än de andra. I den variant med bestraffningar efteråt kan de temporärt ha förlorat men snart lärt sig att man måste simulera altruism i ett samhälle där omgivningen kan slå tillbaka mot dem som inte är följsamma.

När det gäller beskattningen har du fel enligt de undersökningar som gjorts i Sverige. Visserligen tyder mycket på att man underskattar det totala skatteuttaget men den progressiva eller totalt sett omfördelande delen av systemet underskattar man inte. Tvärtom, enligt grova beräkningar är den offentliga sektorn med finansiering till nackdel för 35-40 procent av de skattskyldiga över livscykeln. Men opinionsundersökningarna visar att det är en klart större andel som uppfattar sig som nettoförlorare. Kan det vara ägandeeffekten som spökar?
/DNg

 
At 06 januari, 2008 23:38, Anonymous Anonym said...

Att återinföra en princip att var och en betalar in sin egen skatt, inklusive arbetsgivareavgiften borde vara ett primärt mål för varje ickesocialistisk regering. Lönen tillhör ju arbetaren som tjänat ihop pengarna. Han borde få ut hela lönesumman av arbetsgivaren och därefter betala in skatten.

Det är en utveckling som vi trots allt sett lite av. Många jobbar idag som egenföretagare istället för anställda. Om fler och fler går över till den arbetsformen kommer skatternas legitimitet att urholkas.

Det kanske ljusnar trots allt?

 
At 08 januari, 2008 06:29, Anonymous Anonym said...

leif e: Ideologiskt kanske det vore bättre (om man delar din åsikt) att alla fick betala in sin skatt själva. Men det vore rysligt opraktiskt. Även de som glatt betalar in sin skatt har ett extra moment de måste utföra, något de kanske glömmer, och så måste vi ha en ännu större apparat för att kolla vilka som betalat denna månad eller inte.

 
At 08 januari, 2008 07:16, Anonymous Anonym said...

Att det är så enkelt att rekvirera in källskatten är ju det stora hotet mot ägandet.

Det skall vara svårt för staten att få in skatten. Det skall inte bara gå att rekvirera in pengarna hur lätt som helst.

 
At 09 januari, 2008 12:44, Blogger Danne Nordling said...

Att vi har så höga skatter kan delvis bero på att väljarna inte är medvetna om det totala skattetryckets höjd. Men det kan också bero på ideologiska orsaker som att det är lättare att göra omfördelningar i smyg när skatterna är höga eller att både borgerliga och socialistiska politiker mera gillar att sköta ett stort offentligt system än ett litet.

Det förvånande är att alliansregeringen inte ens vill att arbetsgivaravgifterna (egentligen löneskatterna) skall redovisas på lönebeskeden. Vet någon om staten återinfört Wibbles system att åtminstone de statsanställda får se löneskatterna på lönebeskeden?

Även den förenklade deklarationen har medfört att kunskapen om hur hög inkomstskatten är har minskat. Numera får inte de skattskyldiga ens en skattetabell.

Att själv betala in skatten skulle inte bli särskilt administrativt betungande. Systemet med skattekonto och autogiro skulle för de flesta göra det mycket enkelt. Kanske så enkelt att medvetandehöjningen skulle bli begränsad. Men om löneskatterna skulle ingå skulle många löntagare ändå få en mera realistisk uppfattning om den totala inkomstbeskattningen.
/DNg

 
At 10 januari, 2008 05:51, Blogger Klas said...

Danne, du skrev:
"Om det var så att ekonomistudenterna var ensamma om att satsa 'litet' i denna variant av ultimatumspelet borde de ha tjänat mera än de andra."

Detta gäller förvisso om ekonomistudenterna blandas med andra studenter, vilket inte var fallet i det här experimentet. Dessutom - även om eknomistudenterna tjänar på sina val - så sänker de genomsnittsintäkterna i experimentet.

Sen skriver du att folk redan idag tror att de förlorar mer på skatten än de tjänar på den (vilket du misstänker beror på "ägandeeffekten". Trots detta vill du ändå att man ska betala in sina skatter själv! Otroligt! Vad är motivet till det? Du har ju tidigare varit inne på att det behövs skatter för t.ex. skola och polis. Vill du att dessa skatter också ska betalas in istället för att dras vid källan?

Har du förresten läst "The End of Poverty" än?

 
At 10 januari, 2008 19:26, Blogger Danne Nordling said...

Klas, experiment med ekonomistudenter brukar kommenteras med att utbildningen gör dem mer cyniska och snävt rationella. Om alla var som dem skulle samarbete mycket oftare få högre transaktionskostnader genom pantlämning, tredje parts övervakning och liknande. Troligtvis skulle dock "bestraffningsmöjligheterna" vid upprepade spel medföra färre avhopp. Det var ju det som Axelrod noterade.

Jag är för en demokratisk öppenhet och förordar därför att alla vet vad som bestämts för dem. Därför är det ett legitimt krav att få betala skatten själv. Man skall inte lura folk att betala för något som de inte säkert har övervägt kostnaden för.

Du tycker kanske att om ändamålet är gott skall folk förmås betala till detta genom att skatterna så mycket som möjligt döljs? Det är varken frihetligt eller demokratiskt enligt min mening. Ägandeeffekten är något som vi måste leva med - inte mygla bort.
/DNg

 
At 10 januari, 2008 19:46, Blogger Klas said...

Danne, du skrev:
"Jag är för en demokratisk öppenhet och förordar därför att alla vet vad som bestämts för dem."
Jag kan bara hålla med.

"Därför är det ett legitimt krav att få betala skatten själv."
Oj - där drog du en märklig slutsats. Så du menar att man inte kan få veta vad skatten går till även om man inte vet hur mycket man betalar i skatt? Det kan väl t.o.m. vara tvärtom - att man kan dölja vad skatterna går till, även om man betalar in den själv.

Däremot kan jag till viss del hålla med om att även beloppen man betalar in bör gå att få reda på (eller redovisas).

Men visst är det tragiskt att så många som tjänar på våra skatter ändå är negativa till dem...

 
At 11 januari, 2008 12:54, Blogger Danne Nordling said...

Klas, jag kommer fram till följande: Väljarna måste i en demokrati ha en reell känsla för hur mycket skatt de betalar för att kunna rösta på ett någorlunda rimligt sätt. Detta uppnås delvis genom att man själv betalar in skatten på den egna inkomsten (arbetsgivaravgifterna är då en del).

Därtill är det önskvärt att väljarna lätt kan få reda på vart skattepengarna går. Man skall kunna få reda på hur mycket som går till kollektiva nyttigheter och till individuella. Och för de senare borde en redovisning göras för vilka grupper som gynnas genom att deras skattebetalningar är för små för att finansiera deras förmåner.

Med denna information skulle många kanske förstå sin egen egoism när de kräver att (främst) "andra" skall betala mera skatt för att de själva skall få ännu fler förmåner.

Beträffande Jeffery Sachs så kan man fråga sig om han förstår att IMF och Världsbanken måste inta en kärv (och impopulär) attityd för att sätta mer eller mindre korrupta regimer på plats vid biståndsgivningen.
/DNg

 
At 11 januari, 2008 19:57, Blogger Klas said...

Danne - det du skriver nu kan jag gå med på. Det förklarar fortfarande inte varför äganderätten skulle motsäga progressiv beskattning...

När det gäller ditt oinsatta uttalande beträffande Jeffrey Sachs så väntar jag helst till dess att du läst boken jag hänvisade till - speciellt som han där flera gånger bemöter den typen av kommentarer som du just fällde.

(lite irriterande är det när en person som du som i förhållande till honom är relativt outbildad ifrågasätter hans förståelse på området)

 
At 14 januari, 2008 12:37, Blogger Danne Nordling said...

Klas, Jeffrey Sachs går till angrepp mot IMF och Världsbanken. Av andra nationalekonomer ses dock deras agerande som implicit rationellt för att också kunna ta hänsyn till korruption mm. Om du vore insatt i diskussionen skulle du avstå från nedsättande omdömen om andra. Sachs är inte någon oemotsagd auktoritet på detta område. Däremot ser jag inte relevansen i hans bok för vår övergripande diskussion.

Progressiv skatt är uttalat omfördelande. Därför utgör den ett starkare angrepp på äganderätten än en paternalistiskt motiverad skatt, som enbart är till för den betalandes egen välfärd.

Eftersom de gamla utilitaristerna vid slutet av 1800-talet förde ett (rimligen orealistiskt) resonemang om kardinala nyttojämförelser utan att känna till ägandeeffekten borde deras (orealistiska) teori nu revideras. Det borde få följder för synen på progressiv beskattning.
/DNg

 
At 15 januari, 2008 08:04, Blogger Klas said...

Danne - det var inte meningen att vara oförskämd. Det var när du skrev beträffande Sachs att man kan "fråga sig om han föstår att IMF ..." som jag reagerade. I mina ögon var det en markering att han inte skulle veta bättre än andra (inklusive dig). Du fortsätter också i samma stil med dina typer av kommentarer som "om du vore insatt i diskussionen skulle ..".

Den här diskussionen har precis som du skriver inte riktigt med ämnet att göra. Att du inte har läst hans bok underlättar inte heller. Jag ska ändå citera ett stycke:
"The IMF and World Bank reveal split personalities, championing the MDGs [Milleniemålen - min anm.] in public speeches, approving programs that will not achieve them, and privately acknowledges, with business as usual, that they cannot be met!"

Om du läser boken får du en bättre bakgrund till de dispyter Sachs haft med IMF och världsbanken - även om jag förstår att det finns två sidor av en konflikt.

Tillbaka till ämnet: du hävdar att vår progressiva beskattning idag enbart beror på utilitaristiska lyckoargument - men eftersom ingen tagit hänsyn till ägandeeffekten så bör dessa tas bort? Det låter som en oerhörd förenkling i mina öron. Du bortser nog ifrån att det finns många sådana som mig - som är nettoinbetalare - men som är nöjda ändå.

 
At 16 januari, 2008 16:51, Blogger Danne Nordling said...

Klas, bland nationalekonomer finns en syn på Världsbanken och IMF att dessas kärvare attityd är nödvändig för en adekvat biståndsgivning. Att då angripa dem är visserligen att stärka deras image men sakligt poänglöst. Frågan är vad Sachs skulle kunna bidra med i sakfrågan, vilket din aktualisering antydde.

När det gäller progressiv beskattning finns det två olika historiska grunder: den utilitaristiska läran och att denna skatt omnämndes i det Kommunistiska manifestet 1848. Det är bara utilitarismen (U) som kan tänkas ha teoretisk evidens.

U kunde redan från början ifrågasättas utifrån sina lösa grundförutsättningar. Men den framväxande nationalekonomin lät sig tjusas av Us möjligheter till matematisk-teoretiska beräkningar. Detta resulterade i Ysidro Edgeworths förordande av progressiv beskattning. Men han var av naturliga skäl okunnig om 'ägandeeffekten'. Hade han känt till denna hade beräkningarna blivit annorlunda och stödet för progressiviteten mindre starkt.

Idag skulle nationalekonomerna underkänna möjligheten till 'interpersonella nyttojämförelser' och något stöd för progressiv beskattning hade inte kunnat hämtas från nationalekonomiska teorier.

Det du nämner, att vissa som skall betala progressiv skatt också vill det, är en moralfilosofisk fråga som inte behöver analyseras inom ramen för U. Med Rawls´ansats blir det inte progressiv skatt även om vissa själva vill ha det. Än mindre bir detta följden av en rättighetsetik. Även U skulle behöva ta ställning till avvägningen mellan ägandeeffekten för dem som känner sig tvingade och dem som utan protester vill betala progressiv skatt.
/DNg

 
At 27 januari, 2008 08:45, Blogger Klas said...

Danne - du skrev:
"Klas, bland nationalekonomer finns en syn på Världsbanken och IMF att dessas kärvare attityd är nödvändig för en adekvat biståndsgivning. Att då angripa dem är visserligen att stärka deras image men sakligt poänglöst. Frågan är vad Sachs skulle kunna bidra med i sakfrågan, vilket din aktualisering antydde."

Du kritiserar en person du inte har läst, med referenser du inte kan ge. Det här låter mycket värre än det du kritiserar miljörörelsen för att göra angående växthuseffekten. Man ska inte kasta sten i glashus... Jag kan ge dig massor av citat från Jeffrey Sachs om varför IMF gjort fel - men är det inte bättre att du själv läser boken och skaffar dig en egen uppfattning? Eller du litar blint på IMF för att det råkar vara fler "experter" än Sachs? Varför är du inte förespråkare av växthuseffekten då?

Angående progressiv beskattning, så förundras jag lite av din förenklade världsbild. Progressiv beskattning bygger på samma princip som att man skulle ha en jämn skattesats, men sedan dela ut bidrag till sådana som hamnar under någon form av "existensminimum". På så sätt har man redan där skapat en form av progressiv beskattning. Detta måste man sedan givetvis justera, så att det inte blir en stor grupp som hamnar på samma inkomst (existensminimum). Och vips har man en progressiv beskattning - även i din utopivärld med skatter till bara utbildning och rättsväsende...

 

Skicka en kommentar

<< Home