Varför krisade välfärdsstaten efter 1970?

Orsakerna till den svenska ekonomiska eftersläpningen ligger främst i att vi fick två djupa konjunkturnedgångar. Den på 1970-talet var direkt betingad av 1971 års skattereform. Den på 1990-talet orskades indirekt av den fördelningspolitiskt försiktiga avvecklingen av denna reform. Det ledde till ett oväntat högt sparande som drog undan efterfrågan.

I min tidigare artikel om boken Den kapitalistiska välfärdsstaten framgick att ekonomisk frihet och stabila institutioner i kombination med en försiktig välfärdspolitik kunde förenas med stark ekonomisk tillväxt och utjämning av levnadsförhållandena. Men mycket vill ha mer och när socialdemokraterna hade regerat ensamma eller i dominerande koalitioner i 35 år försökte man flytta fram sina positioner kring 1968-70. Två gånger tidigare hade man gjort liknande försök: på 1920-talet och i slutet av 1940-talet. Men de hade ganska snart fått uppges.

Nu tog regeringen intryck av den allmänna vänstervågen i akademiska kretsar i en stor del av västvärlden. Regeringen under Olof Palme formulerade med hjälp av Alva Myrdal en mer vänsterradikal politik under devisen "Ökad jämlikhet". Denna gavs "expertstöd" av statliga utredningar såsom koncentrationsutredningen och låginkomsturedningen. Och istället för att minska progressiviteten i skatteskalorna, som en statlig skatteberedning rekommenderat på 1960-talet, ökade man den kraftigt. Det var den ödesdigra skattereformen 1971 som utan beredning både innefattade sänkt skatt för 2/3 på bekostnad av den rikaste 1/3 och en hårdare beskattning av familjer med enbart en inkomsttagare.

Ingenting av detta omnämns i boken. Den är till största delen en litteraturstudie som enbart tar upp vad andra redan forskat omkring. I blickpunkten står den svenska eftesläpningen som är särskilt tydlig under lågkonjunkturerna 1976-78 och 1991-93 enligt författaren Andreas Bergh.

Vad var det då som mera konkret gick snett? Bergh börjar med att nämna den keynesianska konjunkturpolitiken inriktad på "fine-tuning". Den blev allt vanskligare med den ökande internationaliseringen. Här brukar dock annars nämnas det generella fenomenet "stagflation" som en fatal stötesten för keynesianismen. Nåväl, frågan om huruvida det var destabiliserande försök att åstadkomma finavstämning av stabiliseringspolitiken som orsakade lågkonjunkturerna får inget svar. Bergh pekar istället på att devalveringspolitiken medförde att de grundläggande problemen inte blev åtgärdade. Det är alltså doktrinen om "offensiva devalveringar" som skulle ha tillämpats genomgående. Så var nog inte fallet utan det är bara 1982 års devalvering med 16 procent efter de 10 procenten 1981 som kan betecknas som offensiv.

Skatter, arbetsgivaravgifter och stora löneökningar omnämns endast kortfattat som möjliga orsaker till den dåliga utvecklingen. Det är bokens största svaghet. Att höga skatter hämmar tillväxten rent generellt har många studier visat även om det förekommer en esoterisk metoddiskussion som vill ifrågasätta huruvida det är möjligt att entydigt visa detta. Men för Sveriges del finns det härutöver en institutionell förklaring till varför perioden 1975-82 blev så krisartad.

1971 års skattereform ödesdiger

Det började med att de starkt progressiva skatteskalorna från 1971 inte var inflationsskyddade. Konsekvensen blev att redan den 6-procentiga inflationen 1972 omöjliggjorde reala löneökningar efter skatt. Det var en orsak till att 1972 års skatteutredning tillsattes. Denna fick sedan göra ett antal brandkårsutryckningar för att konstruera nya skatteskalor för olika år därefter. Tekniken var att låtsas finansiera inflationsjusteringarna med hjälp av höjda arbetsgivaravgifter. Varje sådant skattepaket fastställdes i de s k Haga-förhandlingarna eftersom det förelåg jämvikt i Riksdagen.

Till råga på allt fördunklades processen av försök till statlig inkomstpolitik. Från fackföreringsrörelsen lanserades en tankefigur ("Larsson-Edin-modellen") som gick ut på att själva skattejusteringen skulle tas i beaktande när lönekraven bestämdes. Omläggningarna föregavs alltså bli kostnadsminskande för arbetsgivarna trots höjda arbetsgivaravgifter.

Den nationalekonomiska forskningen på detta område tycks vara bristfällig. Men enkel lönestatistik tyder på att först drev lönatagarorganisationerna igenom ungefär lika stora löneökningar som i andra länder. Därefter drabbades de svenska arbetsgivarna av höjda arbetsgivaravgifter som inklusive avtalsbundna sådana steg från 14 procent utöver lönen 1972 till 37 procent 1977 (gäller arbetare). Det var alltså till stor del denna höjning med nästan 23 procentenheter på fem år som konstituerade "kostnadskrisen".

Var dennna Larsson-Edinmodell ett tankefel eller ett medvetet försök att höja skattetrycket med hjälp av mera osynliga "arbetestsgivaravgifter"? Sedär, ett ämne för den statsvetenskapliga forskningen. Hursomhelst blev resultatet nedläggningar, arbetslöshet och devalveringar. Samtidigt inträffade dessutom strukturkriser för stål- och varvsindustrin som blev särskilt allvarliga eftersom det inte fanns någon annan expanderande industri som kunde suga upp de lediga resurserna. Den desperata subventionspolitiken blev därför en tillfällig utväg.

Underligt nog ville alla göra ont värre genom att ytterligare höja progressiviteten i skattesklorna. Detta påpekas av Bergh. En kuriositet som jag kan bidra med är att den högsta marginalskatten var som högst (87 procent) år 1979 under en folkpartiregering med Ola Ullsten som statsminister. Det kunde Bergh ha nämnt.

Andra orsaker

Varför blev den andra lågkonjunkturen närmast i klass med 30-talsdepressionen? Det får vi inte heller något svar på. Bergh antyder att 1980-talet kunde klaras genom de tillfälliga effekterna från devalveringen 1982. Såvitt jag vet har skarp kritik riktats mot den bristfälliga "eftervården" från bl a Magnus Henrekson. Denna kritik betonar att den offentliga sektorn lämnades intakt när exportindustrin borde ha byggts ut. Men den svenska exporten hade ändå en sammansättning som var attraktiv ute i världen så den oförmånliga kostnadsutvecklingen hade ingen större effekt. Det var inte heller någon sviktande export som utlöste 90-talskrisen. Orsaken var till en del avvecklingen av 1971 års skattesystem med den teknik som användes i "Århundradets skattereform".

För att finansiera borttagandet av de höga marginalskatterna för "de rika" skulle de förmås att betala sin egen lättnad genom att få sämre avdragsmöjligheter. Ränteavdragen skulle sålunda sänkas till 30 procent. Denna fördelningspolitiska omsorg medförde en kraftig "dynamisk effekt" i form av att det tidigare negativa sparandet (låntagning) slog om till nu bara med 30 procent beskattat sparande. Sparkvoten var sålunda -4,9 procent 1989 och blev +7,7 procent 1992.

Detta oväntade efterfrågebortfall initierade svårigheterna men de ökades rimligtvis i onödan när bankerna såg hur företagen fick svårigheter och därför i ovist nit drog in "nödlidande" krediter med en konkursexplosion som följd. Bankernas svårigheter ulöste dessutom misstro i utlandet och kronan drogs in i det internationella spekulationstumultet med påföljd att den i november 1992 föll med 20 procent.

Rent allmänt beskriver Bergh läget efter 1970 som den interventionistiska välfärdsstaten. Han gör följande jämförelser mellan denna och den tidigare "kapitalistiska" välfärdsstaten:

Detta är en redovisning på hög abstraktionsnivå. Men den ligger väl i linje med mina egna mera konkreta beskrivningar av vad som hände inom makropolitiken. Det utesluter inte att det finns en rad andra bidragande faktorer. Men makropolitikens misslyckanden som betingades av det olyckliga skattesystem som infördes av Gunnar Sträng och Olof Palme 1971 är sannolikt dominerande som förklaring till Sveriges ekonomiska eftersläpning.

Andra bloggar om: kapitalism, välfärdsstat, tillväxt, jämlikhet, utjämning, institutioner, ekonomisk frihet, politik, ekonomi på intressant.se