Den svenska välfärdsmodellen hyllades hos Ratio

Hur ser framtidens välfärdsstat ut? Demografiska problem gör att mycket kommer att förändras. Kanske måste den generella politiken omprövas. Betyder det att det svenska samhället inte längre kan hållas ihop? Kan vi tillåta "topping up"? Det var några frågor som berördes under en debatt hos Ratio där bl a Katerine Kielos medverkade.

På tordagskvällen 3/4 hade näringslivets forskningsinstitut Ratio ett seminarium om den framtidens välfärdsstat. Det inleddes med en exposé av välfärdsforskaren Andreas Bergh, författare till boken Den kapitalistiska välfärdsstaten, som nu kommer att tas över av Norstedts förlag. Jag har tidigare skrivit ett par artiklar om boken med fokusering på den kapitalistiska välfärdsstatens uppgång och den "interventionistiska välfärdsstatens" kris med början från 1972. I grova drag handlar det om först viss enighet om ekonomisk och därefter om införandet och avvecklandet av ett radikalt, progressivt skattesystem.

Bergh inledde med hur välfärdsstaten under de senaste 10 åren övervann krisen och undvek ett sammanbrott. Detta relaterade han till boken Vinter i välfärdslandet skriven av Elisabeth Langby i början av 1980-talet och återutgiven 1993. Han kunde visa ett antal punkter i bokens profetia som inte kommit att slå in. Orsakerna till detta får kommande forskning försöka belysa. En central punkt i välfärdsstatens revansch var den högre tillväxten i Sverige 1997-2006 på 2,8 procent som varit högre än andra europeiska länders och i klass med USA:s.

Enligt Bergh kommer välfärdsstaten att i framtiden ställas inför ett antal problem som borde börja diskuteras nu. Han pekade på den försämrade demografiska utvecklingen som han ansåg har blivit ett problem nu (i år?) och som håller i sig till 2030. Det är en överdrift. Arbetskraften kommer att öka i absoluta tal ända till 2012 (enligt KI:s senase rapport). Och det är först när 40-talisterna blir mer än 80 år som de kan förutses bli verkligt vårdkrävande. Vi har därför tid på oss att implementera nya lösningar till början av 2020-talet. Just nu är det de små kullarna från 30-talet som börjar bli vårdkrävande vilket ger en tillfällig lättnad.

Nåväl, Bergh pekade på några frågor vi måste ta ställning till i en nära framtid för att få välfärdsstaten att fungera. En är huruvida "topping up" skall tillåtas. Får man betala extra för att få vin till maten på äldreboendet? I så fall borde man få betala för att få en operation utförd snabbare än eljest. Kan vi tillåta avgifter för social service - t ex för högre utbildning? Och hur ställer vi oss till att fortsätta att arbeta i samma utsträckning som tidigare trots att samhället blir rikare?

Första kommentator var Katrine Kielos, tf chefredaktör för Dagens Arena på nätet (vänsterinriktad). Hon tog dock inte ställning till Berghs frågor men medgav att det kanske behövdes ännu högre skatter. Däremot menade hon att Berghs bok kunde ha betitlats "Den socialdemokratiska välfärdsstaten" och att han var välkommen i "Partiet". Andra kommentator var Frida Johansson Metso, ordförande i Liberala Ungdomsförbundet. Hon talade mest om helt fri invandring men deklarerade att också hon var en anhängare av den generella välfärdsstaten.

Ratios VD Nils Karlson försökte få debatten att bli mindre av en hyllning och istället hetta till men det blev aldrig några riktiga motsättningar även om en del skarpare frågor kom från publiken. Framförallt fick vi inte veta hur de mera konkreta problemen med välfärdsproduktionen skulle kunna lösas i framtiden. Inte heller fick vi veta varför den svenska modellen måste bygga på generell välfärdspolitik när andra länder kan klara sig med mera grundtrygghetsbaserade och selektiva lösningar. Kielos menade litet vagt att det var för att "hålla ihop samhället". Det skulle alltså implicera att svenskarna är ett speciellt trätgirigt folk som skulle bygga barrikader och revoltera på gatorna om inte alla fick bidrag och gratis tjänster från den offentliga sektorn. Fan tro´t.

Troligare är att alla tre debattörerna är produkter av den moderna myten om välfärdspolitiken som går ut på att detta är "Den Svenska Modellen" som inte får ifrågasättas. Som jag skrev häromdagen är den generella välfärdspolitiken betingad av en taktisk motivering: genom att dutta ut bidrag och gratistjänster till alla kan man motivera högre skatter än vad som behövts jämfört med om man haft "raka rör" i systemen. En ansenlig del av skatterna kan då användas för en omfördelning som medborgarna inte är medvetna om. -Ett demokratiskt underskott, om inte annat. Finansdepartementet har också underbyggt denna föreställning genom sina underliga genomsnittsberäkningar av omfördelningen. Metso hänvisade mycket riktigt okritiskt till att "åtta av tio skattekronor går tillbaka till dig själv", vilket även är ett påstående som skämmer Andreas Berghs bok.

Det kanske är så att den generella välfärdspolitiken inte kan klara framtidens utmaningar eftersom det inte verkar möjligt att höja skattetrycket så värst mycket mera. Om vi hade vant oss vid ett grundtrygghetssystem som hade byggt på möjligheten att skaffa sig tilläggsförsäkringar skulle nya utgiftsbehov kanhända mycket enklare skulle gå att lösa. Ett sådant system skulle också ha kunnat reformeras genom införandet av medborgarkonton som både hade hållit nere tendenserna till överutnyttjande av välfärdsförmånerna och hjälpt till att utjämna risker och livscykelbetingade ojämnheter.

Andra bloggar om: välfärdspolitik, välfärdsstat, socialstaten, generell välfärdspolitik, demografi, välfärdsforskning, välfärd, politik, ekonomi på intressant.se