fredag, april 04, 2008

Den svenska välfärdsmodellen hyllades hos Ratio

Hur ser framtidens välfärdsstat ut? Demografiska problem gör att mycket kommer att förändras. Kanske måste den generella politiken omprövas. Betyder det att det svenska samhället inte längre kan hållas ihop? Kan vi tillåta "topping up"? Det var några frågor som berördes under en debatt hos Ratio där bl a Katerine Kielos medverkade.

På tordagskvällen 3/4 hade näringslivets forskningsinstitut Ratio ett seminarium om den framtidens välfärdsstat. Det inleddes med en exposé av välfärdsforskaren Andreas Bergh, författare till boken Den kapitalistiska välfärdsstaten, som nu kommer att tas över av Norstedts förlag. Jag har tidigare skrivit ett par artiklar om boken med fokusering på den kapitalistiska välfärdsstatens uppgång och den "interventionistiska välfärdsstatens" kris med början från 1972. I grova drag handlar det om först viss enighet om ekonomisk och därefter om införandet och avvecklandet av ett radikalt, progressivt skattesystem.

Bergh inledde med hur välfärdsstaten under de senaste 10 åren övervann krisen och undvek ett sammanbrott. Detta relaterade han till boken Vinter i välfärdslandet skriven av Elisabeth Langby i början av 1980-talet och återutgiven 1993. Han kunde visa ett antal punkter i bokens profetia som inte kommit att slå in. Orsakerna till detta får kommande forskning försöka belysa. En central punkt i välfärdsstatens revansch var den högre tillväxten i Sverige 1997-2006 på 2,8 procent som varit högre än andra europeiska länders och i klass med USA:s.

Enligt Bergh kommer välfärdsstaten att i framtiden ställas inför ett antal problem som borde börja diskuteras nu. Han pekade på den försämrade demografiska utvecklingen som han ansåg har blivit ett problem nu (i år?) och som håller i sig till 2030. Det är en överdrift. Arbetskraften kommer att öka i absoluta tal ända till 2012 (enligt KI:s senase rapport). Och det är först när 40-talisterna blir mer än 80 år som de kan förutses bli verkligt vårdkrävande. Vi har därför tid på oss att implementera nya lösningar till början av 2020-talet. Just nu är det de små kullarna från 30-talet som börjar bli vårdkrävande vilket ger en tillfällig lättnad.

Nåväl, Bergh pekade på några frågor vi måste ta ställning till i en nära framtid för att få välfärdsstaten att fungera. En är huruvida "topping up" skall tillåtas. Får man betala extra för att få vin till maten på äldreboendet? I så fall borde man få betala för att få en operation utförd snabbare än eljest. Kan vi tillåta avgifter för social service - t ex för högre utbildning? Och hur ställer vi oss till att fortsätta att arbeta i samma utsträckning som tidigare trots att samhället blir rikare?

Första kommentator var Katrine Kielos, tf chefredaktör för Dagens Arena på nätet (vänsterinriktad). Hon tog dock inte ställning till Berghs frågor men medgav att det kanske behövdes ännu högre skatter. Däremot menade hon att Berghs bok kunde ha betitlats "Den socialdemokratiska välfärdsstaten" och att han var välkommen i "Partiet". Andra kommentator var Frida Johansson Metso, ordförande i Liberala Ungdomsförbundet. Hon talade mest om helt fri invandring men deklarerade att också hon var en anhängare av den generella välfärdsstaten.

Ratios VD Nils Karlson försökte få debatten att bli mindre av en hyllning och istället hetta till men det blev aldrig några riktiga motsättningar även om en del skarpare frågor kom från publiken. Framförallt fick vi inte veta hur de mera konkreta problemen med välfärdsproduktionen skulle kunna lösas i framtiden. Inte heller fick vi veta varför den svenska modellen måste bygga på generell välfärdspolitik när andra länder kan klara sig med mera grundtrygghetsbaserade och selektiva lösningar. Kielos menade litet vagt att det var för att "hålla ihop samhället". Det skulle alltså implicera att svenskarna är ett speciellt trätgirigt folk som skulle bygga barrikader och revoltera på gatorna om inte alla fick bidrag och gratis tjänster från den offentliga sektorn. Fan tro´t.

Troligare är att alla tre debattörerna är produkter av den moderna myten om välfärdspolitiken som går ut på att detta är "Den Svenska Modellen" som inte får ifrågasättas. Som jag skrev häromdagen är den generella välfärdspolitiken betingad av en taktisk motivering: genom att dutta ut bidrag och gratistjänster till alla kan man motivera högre skatter än vad som behövts jämfört med om man haft "raka rör" i systemen. En ansenlig del av skatterna kan då användas för en omfördelning som medborgarna inte är medvetna om. -Ett demokratiskt underskott, om inte annat. Finansdepartementet har också underbyggt denna föreställning genom sina underliga genomsnittsberäkningar av omfördelningen. Metso hänvisade mycket riktigt okritiskt till att "åtta av tio skattekronor går tillbaka till dig själv", vilket även är ett påstående som skämmer Andreas Berghs bok.

Det kanske är så att den generella välfärdspolitiken inte kan klara framtidens utmaningar eftersom det inte verkar möjligt att höja skattetrycket så värst mycket mera. Om vi hade vant oss vid ett grundtrygghetssystem som hade byggt på möjligheten att skaffa sig tilläggsförsäkringar skulle nya utgiftsbehov kanhända mycket enklare skulle gå att lösa. Ett sådant system skulle också ha kunnat reformeras genom införandet av medborgarkonton som både hade hållit nere tendenserna till överutnyttjande av välfärdsförmånerna och hjälpt till att utjämna risker och livscykelbetingade ojämnheter.

Andra bloggar om: , , , , , , , , intressant.se

Etiketter:

5 Comments:

At 04 april, 2008 08:34, Blogger Per-Olof Persson said...

Problemet med höga skatter är att en del av produktionen blir olönsam. Skatterna kommer aldrig någonsin skapa en brist på pengar. Däremot kommer skatterna skapa en brist på konsumtionsvaror. När produktionen blir lägre minskar även konsumtionen.

Skatter kan inte höja efterfrågan (företagens försäljningsintäkter) i ekonomin. Om staten beskattar en individ eller ett företag på en krona, mister någon möjligheten att använda en krona medan staten i stället får möjligheten att använda ytterligare en krona. Företagens försäljningsintäkter påverkas således inte.

Beskattning av företag ökar företagens kostnader medan försäljningsintäkterna ligger kvar på samma nivå som tidigare. Högre kostnader innebär att företagen måste skära ned på verksamheten. Produktionen minskar samtidigt som en mindre produktion skapar möjligheten att höja priset per tillverkad enhet. Försäljningsintäkterna ligger kvar på samma nivå samtidigt som priserna stiger och produktionen sjunker.

Beskattning av individer innebär att människors möjlighet att spara och investera minskar. De pengar som används till spenderandet i produktionsresurser (naturresurser, arbetskraft, kapitalvaror) minskar. Detta leder till en lägre produktion och därmed också till en lägre konsumtion. Människors möjlighet att skaffa konsumtionsvaror minskar.

Högre beskattning leder dock till att centralbanken måste öka penningmängden i ekonomin. Detta går att läsa i en artikel av Frank Shostak:

"Why the Fed Can't Do What It Wants to Do"

http://mises.org/story/2934

 
At 04 april, 2008 11:23, Anonymous Per Fredö said...

Skatterna måste steg för steg sänkas för att invidierna ska kunna öka sitt sparande dvs inte leva på miniminivå och i allt bli beronde av fördelningspolitiken, en del av de transfereringar som huvudsakligern förknippas med vår svenska modell.

Men sänkta skatter ska också komma företagsamheten till godo och öka produktiviteten inom den offentliga sektorn.
Vad gäller det sistnämnda finns åtsdkilligt att göra.

Den internationella konkurrensen kan inte heller klaras utan åtgärder av detta slag.

Vi går alltmer mot privatisering, ökad valfrihet samt även individuella försäkringslösningar, det senare inom allt fler områden.

Härvidlag kan vi se framför oss klara ideologiska skiljelinjer.
Per Fredö

 
At 04 april, 2008 13:24, Blogger Danne Nordling said...

Effekten av höga skatter på kapitalbildningen är inte lika påtaglig som tidigare när vi hade valutareglering. De större företagen kan i varje fall få både lånekapital och riskkapital på den internationella kapitalmarknaden. Lite mindre företag kan få pengar från riskkapitalföretag. Det är de minsta företagen som kan dra nytta av t ex ett avskaffande av förmögenhetsskatten.

För regeringen verkar dock höga skatter inte vara ett problem i sig. Det är bara om det finns möjligheter att göra selektiva skattesänkningar som stimulerar sysselsättningen, som intresserar regeringen.

För framtiden förefaller regeringens inriktning kräva generellt högre skattetryck. Man betonar att framtidspolitiken skall bygga på att förbättra välfärdsstaten och slå s i ytterligare en fråga på hemmaplan. Vi kan erinra oss om att början till denna politik redan deklarerades i valrörelsen 2006 då Alliansen sade att vad än s föreslog i offentliga satsningar skulle de borgerliga satsa mera.

Jag tycker att det tyder på att regeringen inte gör samma bedömningar som du, Per, när du hänvisar till internationella inflytelser och en oberoende tendens till valfrihet, privatisering och försäkringslösningar. Möjligen skulle privatisering och sådant som "vårdval Stockholm" kunna drivas inom ramen för en utvidgad offentlig sektor.
/DNg

 
At 05 april, 2008 17:54, Anonymous Tom said...

Kielos låter klart övervärderad. En slags nästa generations Per Nuder.

 
At 06 april, 2008 21:15, Anonymous PKo said...

Regera är det möjligas konst. M vill ligga nära S och mitten för att det är här väljarna finns. S under Salin har inte anpassat politiken efter detta men blir rimligen tvungen när valet kommer närmare och medelklassen vill ha förmögehets- och fastighetsskattesänkningarna kvar.

De demografiska förändringarna är värre. Nativiteten sjunker under ett hårdnande arbetsklimat (deltid i kunskapsintensiva arbeten är ofta svårförhandlat och två karriärer övertid och småbarn är inte förenligt utan barn- och eller hemhjälp vilket är ovanligt och svårfinansierat och kanske inte motivet till att skaffa barn) och en stel arbetsmarknad (LAS och svårt att komma igen efter perioder av ledigheter). Vissa forskare menar att familjer jobbar 10 timmar mer per vecka än för tio år sedan, SCB förnekar. Man skulle önska mer flexurity, vilket troligen skulle gynna arbetstagarna.

Man börjar nu bekämpa vissa cancerformer med vaccin. Fler är på G. Ny röntgen utrustning har mycket högre upplösning än tidigare, kopplad till bra datorprogram kan vi snart se och brett i populationen scanna åderförkalkning, hjärtproblem stort sett på cellnivå och mycket annat och agera och behandla sant preventivt. Dessa möjligheter berör kanske 80-90 % av de nuvarande dödsorsakerna. Rimligen står vi inför en dramatisk utveckling vad avser livslängden de närmaste 5-10-15 åren? Då kan många av våra system snabbt bli omoderna. DNA tekniken är dessutom bara styvt 50 år. Kunskapsmassan växer exponentiellt. Mer dramatiska förändringar än förbättrad röntgen utrustning kan komma inom ett eller par decennier och därmed ändra livsförloppet för de födda på 50 talet och därefter.

Ekonomer och andra offentliga sektorns strateger tycks planera för business-as-usual, och det är kanske rimligt, men situationen kan faktiskt även i ganska kort perspektiv kan bli ganska annorlunda. En beredskap att tänka om är inte fel.

 

Skicka en kommentar

<< Home