Har vi moralisk rätt att ta ut värnskatt?

Det moraliskt rätta kan inte fastställas genom en demokratisk omröstning. Om staten skall ha rätt att ta ut "värnskatt" måste det finnas en hållbar moralfilosofisk princip för denna. Tre principer har lanserats: av Sidgwick, Rawls och Dworkin. Men ingen av dessa principer verkar hålla inför kritiska invändningar.

Har ett modern och upplyst samhälle rätt att ta ut progressiva skatter av principiella skäl? Frågan gäller ett normalt samhälle som inte befinner sig i krigstillstånd eller i någon annan extraordinär olägenhet. Ett första svar kommer från demokraten som vill hävda att en demokrati har rätt att besluta om det som majoriteten ställer sig bakom. Men detta är inget moraliskt principiellt argument. Det betyder i så fall att moraliska principer skulle bestämmas av majoritetsbeslut. Vi skulle då finna att exempelvis dödsstraffet är moraliskt berättigat redan därför att en ev majoritet ställer sig bakom detta.

Värnskatten utgör den extra femprocentiga marginalskatten som tas ut för tjästesinkomster över drygt 40 000 kr/mån. På söndagen skrev P J Anders Linder en signerad huvudledare i SvD som vältaligt anföll värnskatten som den främsta manifestationen av progressiv skatt i Sverige. Han angrep värnskatten utifrån ett individperspektiv som berörde den frustration en löntagare utsätts för när möda och ansträngningar drabbas av förhöjd beskattning.

Det finns också pragmatiska skäl som talar emot progressiva skatter. Det främsta argumentet här är de negativa effekterna på tillväxt och arbetsvilja. Progressiva skatter försämrar för hela hela samhället. Men mot detta brukar skatteförespråkarna invända att det är viktigare att omfördela inkomster än att få en så hög total levnadsstandard som möjligt. Det finns flera argument som skatteförespråkarna kan hänvisa till. Men skattedebatten har av någon anledning aldrig handlat om dessa principiella resonemang. Den politiska filosofin anses tydligen vara för svår i den dagsaktuella debatten.

Historiskt är dock den progressiva skattens principiella legitmitet betingad av utilitaristiska skatteekonomer som Henry Sidgwick och Ysidro Edgeworth (med verket The Pure Theory of Taxation, 1897), vilka gav ett skenbart berättigande åt de progressiva skatteskalor som etblerades under början av 1900-talet. Utilitarismen är dock en orimlig morallära, som alltmer har övergivits av den juridiskt inriktade skatteforskningen under slutet av förra seklet.

Jag har tidigare gått igenom 12 argument mot utilitarismens rimlighet. Här kan nämnas två: varför skall staten maximera saldot för lycka minus smärta? - det finns ingen moralisk grund för denna princip (arg 11). Om staten ändå försöker sig på denna uppgift kan det visa sig att skatterna för vissa fattiga borde vara höga och för vissa rika vara låga - ett motargument formulerat av nobelminnespristagaren Kenneth Arrow (arg 5, samma länk som i förra stycket).

Ett helt annat filosofiskt argument för viss utjämning har formulerats av harvardfilosofen John Rawls i verket A Theory of Justice, 1971. Rawlsismen går ut på att de sämst ställda måste gynnas maximalt av alla tillåtna inkomstdifferenser. Grunden för detta är en tänkt, opartisk överenskommelse. Det kan betyda att en progressiv skatt kan berättigas trots att den skadar välståndsutvecklingen. Enligt rawlsismen blir gränsen för denna beskattning där de ekonomiska skadorna blir så stora att de sämst ställda skulle få det sämre genom ytterligare omfördelningar. Rawls själv trodde att det skulle räcka med att ha proportionell skatt för att maximera de minsta inkomsterna (efter skatt).

Man kan dock invända mot Rawls' teori att det verkar rimligare att man i den s k ursprungspositionen kommer överens om ett "socialt minimum" för de sämst ställda. Denna princip nämnde Rawls själv men han trodde inte att den skulle bli resultatet i det tänkta kontraktet. Det har dock visat sig att gjorda experiment just har resulterat i denna princip. Med en grundtrygghetsprincip för omfördelningen skulle då inte några progressiva skatter vara motiverade. Även kvarvarande platta skatter skulle kunna vara ganska låga - det gäller särskilt då man kan tillämpa försäkringar och medborgarkonton.

Ett tredje filosofiskt argument, lanserat av Ronald Dworkin m fl, för starkt progressiva skatter på inkomster som är resultatet av medfödda egenskaper har i stort sett havererat. Denna "talangegalitarism" saknar helt en principiell moralisk grund (en "teori X") och förlitar sig mest på intuition.

Eftersom moraliskt riktiga principer inte kan fastställas genom att undersöka vad majoriteten företräder borde skattedebatten kunna utvidgas till en diskussion om filosofisk rättvisa. Att låta den känslomässiga uppfattningen om "rättvisa" bli styrande är särskilt vanskligt just i skattedebatten eftersom många här styrs av egoistiska intressen eller rentav av illvilja och avundsjuka.

Andra bloggar om: värnskatt, progressiv skatt, fördelningspolitik, skatt, omfördelning, skatter, moral, filosofi, moralisk rätt, ekonomi, samhälle, politik, regeringen på intressant.se