onsdag, december 12, 2007

Den kapitalistiska välfärdsstatens uppgång och kris

Under perioden 1870 - 1970 hade Sverige högre tillväxt än alla andra industriländer. Det berodde på stabila institutioner kombinerade med ekonomisk frihet. Den statliga reformpolitiken var försiktig men kunde likväl minska inkomstskillnaderna både upptill och nedtill i fördelningen. Medelklassen är 79 procent av folket. Men sedan kom krisåren.

Jag var på bokpresentation hos Ratio under tisdagsförmiddagen 11/12. Det var nationalekonomen Andreas Bergh som presenterade sin bok Den kapitalistiska välfärdsstaten - om den svenska modellens historia och framtid. Den handlar om den svenska välfärdsstatens uppgång sedan 1800-talet fram till 1970 och dess kris och svårigheter under perioden 1970-1995. En stor del av boken berör också modellens återhämtning och konsolidering sedan slutet av 1990-talet. Här tar jag upp den första aspekten.

År 1840 hade Sverige 40 procent av Englands BNP per capita. År 1970 låg Sverige på tredje plats av världens industriländer (4:e om Luxemburg inräknas). Tillväxten per arbetad timme var högre än i något annat land 1870-1970, vilket framgår av nedanstående tabell:

Vi ser här att Sverige ökade BNP med 17 gånger under dessa hundra år. Inte ens Japan hade så hög tillväxt. Bergh diskuterar orsakerna till denna historiska framgång och avvisar att den s k Rehn-Meidner-modellen skulle ha varit en väsentlig orsak (stram finanspolitik för låga löneökningar och selektiva sysselsättningsåtgärder). Likaså är inte exporten av skog och malm eller undvikandet av världskrigen hela förklaringen.

Istället framhåller Bergh en rad andra faktorer där stabila institutioner och ekonomisk frihet är en huvudförklaring. Det kan vara fråga om juridisk effektivitet, låg korruption, effektiv offentlig administration och väldefinierade privata äganderätter. Han pekar också på skiftesreformerna inom jordbruket, sparbanksrörelsens framväxt, exporttullarnas avskaffande, avvittringsprocessen (utlänningar fick köpa mark från gamla bruk) för skogsexporten, den fria rörligheten både inom Sverige och över gränserna (1850-1870), skråväsendets avskaffande, den obligatoriska folkskolan, uppfinningarna som stimulerades av patentlagarna, migrationen med USA (200 000 återvände med nya idéer och sparkapital) samt den samförståndsanda, förutsägbarhet och rationalitet som till betydande del kännetecknat svensk politik under denna tid.

Under samma tid blev Sverige mer jämlikt (dvs inkomstskillnaderna minskade). Den tionde decilen (höginkomsttagarna) får under början av 1900-talet en allt mindre andel och från att ha fått mer än i andra länder var år 1950 andelen lägre än i dessa. Ett liknande resultat kan iakttas i den nedre delen av inkomstfördelningen sedan 1918 där andelen socialbidragstagare efter en tillfällig uppgång under 30-talet sjönk trendmässigt till 1965 trots att den reala nivån på bidragen samtidigt ökade kraftigt.

Sverige är medelklassens förlovade land. Med definitionen att man skall ha en inkomst mellan 67 och 150 procent av medianinkomsten hade Sverige på 1980-talet 79 procent av befolkningen i denna grupp mot 73 i Norge, 63 i Holland och 54 procent i USA.

Orsakerna till välfärdsutjämningen är inte progressiva skatter. Dessa infördes först 1971 i sin mest ödesdigra form. Bergh pekar istället på uppkomsten av fackföreningarna och den s k decemberkompromissen 1906 som innebar att löntagarsidan erkände arbetsgivarnas rätt att leda och fördela arbetet och att fritt anställa och avskeda arbetskraft. Löntagarna fick samtidigt rätten att organisera sig och resultatet blev trots "§ 32" ökad jämlikhet genom starkare fackföreningar.

Den grundläggande obligatoriska utbildningen har också varit jämlikhetsökande ända sedan 1842 (folkskolestadgan). Bergh refererar också till en undersökning av Mårten Palme m fl som konstaterar att grundskolereformen på 1940-talet var särskilt gynnsam för begåvade (enl IQ-data) barn med lågutbildad fader. För barn med högutbildad fader var effekten att den framtida inkomsten påverkades nedåt. Här ser vi enligt min mening meritokratins intåg.

Även tidiga socialförsäkringar bidrog till jämlikheten. Författaren nämner statsbidragen till sjukkassorna 1981 [rätt 1891], ansvar vid yrkesskador 1901 och pension med grundskydd 1916. Jämlikheten hävdas bidra till tilliten i det svenska samhället , vilken i sin tur är korrelerad med högre tillväxt (Bergh refererar till Zack&Knack-01).

Sveriges exceptionella välståndsutveckling bröts runt år 1970. Svenskarnas köpkraft växte därefter långsammare än i många jämförbara länder. Vad var det som gick fel? Det skall jag försöka beskriva i en kommande artikel. - (Länk ledare i SvD 11/12)

Andra bloggar om: , , , , , , , , intressant.se

Etiketter:

9 Comments:

At 12 december, 2007 10:12, Blogger Nils Dacke said...

Intressant att läsa och jag ser fram emot analysen av 1970 till 1995.

 
At 12 december, 2007 10:36, Anonymous andreas bergh said...

"statsbidragen till sjukkassorna 1981"

1881 ska det vara. Annars allt korrekt ;-)

mvh
andreas

 
At 12 december, 2007 14:46, Blogger Per-Olof Persson said...

Ett tillägg till analysen

(A) Inget kan ske utan en mänsklig handling.

(B) De individer som handlar måste identifieras.

(C) Om formell logik ska kunna användas måste det ske en formalisering av begrepp.


Formalisering av begrepp

Ett exempel är klassificering av begreppen kapitalvara och konsumtionsvara. Klassificeringen blir följande: A) En kapitalvara är en vara som köps med syftet att kunna få in påföljande försäljningsintäkter. B) En konsumtionsvara är en vara som köps utan syftet att kunna få in påföljande försäljningsintäkter.

Kapitalvaror indelas i sin tur i fasta kapitalvaror och i cirkulerande kapitalvaror. Fasta kapitalvaror är färdigställda varor som exempelvis maskiner, dator och byggnader. Dessa kapitalvaror förbrukas inte direkt i produktionsprocessen vid tillverkning av konsumtionsvaror, cirkulerande kapitalvaror och fasta kapitalvaror. Cirkulerande kapitalvaror är kapitalvaror som inte är färdigställda som exempelvis halvfabrikat. Dessa kapitalvaror förbrukas i produktionsprocessen vid tillverkning av konsumtionsvaror, cirkulerande kapitalvaror och fasta kapitalvaror.

Begreppet tidspreferens innebär att människor vill uppnå sina mål på kortast möjliga tid. Om en individ subjektivt värderar två mål till samma värde, så föredrar individen det mål som uppnås på kortast tid. Nuvarande konsumtionsvaror föredras framför framtida konsumtionsvaror om individen värderar konsumtionsvarorna till samma värde. Om det ska uppkomma sparande (frigörande av konsumtionsvaror) och investeringar i en ekonomi måste människor värdera framtida varor högre än nuvarande varor.

Begreppet tidspreferens kan ses som en diskontering av det framtida värdet (nyttan) till det nutida värdet (nyttan). Om exempelvis individernas tidspreferenser leder fram till en årsränta på 5 %, produktionstiden är ett år för en vara och varan säljs för 100 kr, så är varans diskonterade värde 95 kr. Detta innebär att 95 kr spenderas på produktionsresurser (naturresurser, arbetskraft, kapitalvaror) per vara och att vinsten är 5 kr per vara.

Räntan reglerar förhållandet mellan konsumtion, sparande och investeringar i en ekonomi. Om människors tidspreferenser är oförändrade blir ekonomins produktionsstruktur konstant. Om människors tidspreferenser sjunker så ökar sparandet och räntan sjunker. Det är entreprenörernas handlande som skapar den marknadsprocess som tenderar att skapa ett marknadspris för nuvarande varor i relation till framtida varor (räntan).

Marknadsprocessen innebär att spararna (kapitalisterna) säljer nuvarande varor (sin konsumtion) i utbyte mot att få framtida varor med ett högre värde. Denna marknadsprocess skapar ett lands kapitalstruktur och denna struktur består av ett otal fristående produktionssteg. Det första produktionssteget består av konsumtionsvaror och det sista produktionssteget består av naturresurser. Produktionsstegen däremellan består av kapitalvaror.

Begreppet ekonomins bruttosparande (alla produktionssteg förutom det första) är identiskt med spenderandet på produktionsresurser (naturresurser, arbetskraft, kapitalvaror). Spenderandet på produktionsresurser kallas också ekonomins bruttoinvesteringar. I ett industriland är spenderandet på produktionsresurser ett par gånger större än spenderandet på konsumtionsvaror. Detta innebär att företagens inköp från andra företag är ett par gånger mer betydelsefullt än konsumenternas inköp av konsumtionsvaror.

Begreppet ekonomins bruttoinkomst (alla produktionssteg) är identiskt med bruttosparandet plus spenderandet på konsumtionsvaror. Begreppet ekonomins nettoinkomst är utbetalda löner, betalning av naturresurser och företagens vinster. Om inget nettosparande sker är ekonomins nettoinkomst (första produktionssteget) identiskt med spenderandet på konsumtionsvaror. Bruttosparandet ökar genom att nettosparandet ökar och bruttoinvesteringarna ökar genom att nettoinvesteringarna ökar.


De individer som handlar måste identifieras

Uppkomsten av kapitalvaror kräver förening av tre element – naturresurser, arbetskraft och tid. Dessa tre element kan endast förenas genom ENTREPRENÖRERNAS handlande. En annan förutsättning för produktionen av kapitalvaror är sparandet. Begreppet sparande innebär att konsumtionsvaror frigörs.

Det tar tid att producera kapitalvaror och några individer måste avstå från en del av sin konsumtion för att andra individer ska kunna konsumera under produktionstiden. Begreppet KAPITALIST är de individer som frigör konsumtionsvaror genom att de konsumerar mindre än vad de producerar. Därmed blir det möjligt för arbetskraften att konsumera under produktionstiden.

Politiska interventioner får effekten att bruttosparandet i ekonomin minskar och att konsumtionen ökar. Både den offentliga och den privata konsumtionen kan öka samtidigt. Men ett lägre bruttosparande innebär att entreprenörerna spenderar mindre pengar på att skaffa produktionsresurser (naturresurser, arbetskraft, kapitalvaror).

En diskontering av det framtida värdet (försäljningsintäkten) till det nutida värdet (kostnaden för produktionsresurser) innebär att den procentuella vinstnivån inte sjunker men att en lägre summa är grund för diskonteringen. Detta visar också att det är ett högre sparande och högre investeringar som är grunden till en högre ekonomisk tillväxt och inte en högre konsumtion. En högre konsumtion är ett resultat av ett högre sparande och högre investeringar.


Formell logik

Ett exempel är att analysera hur ekonomin fungerar vid antagandet att marknadsränta råder och att penningmängden är konstant. Om exempelvis ekonomins bruttosparande (kapitalisternas sparande) är 400, så spenderar entreprenörerna 400 på produktionsresurser (naturresurser, arbetskraft, kapitalvaror). Spenderandet på produktionsresurser är det samma som ekonomins bruttoinvesteringar. Om exempelvis konsumenternas inköp av konsumtionsvaror är 100, så är spenderandet på produktionsresurser fyra gånger större än spenderandet på konsumtionsvaror.

Ekonomins bruttoinkomst (alla produktionssteg) är 500. Ekonomins nettoinkomst är 100 och är det samma som utbetalda löner, betalning av naturresurser och företagens vinster. I detta fall är nettoinkomsten lika stor som spenderandet på konsumtionsvaror. Om bruttosparandet ska kunna öka måste nettosparandet öka. Om exempelvis nettosparandet ökar med 20 så minskar konsumenternas inköp av konsumtionsvaror till 80.

Om människors tidspreferenser är oförändrade blir ekonomins produktionsstruktur konstant. Om människors tidspreferenser sjunker så ökar sparandet och räntan sjunker. Räntan reglerar förhållandet mellan konsumtion, sparande och investeringar i en ekonomi. I exemplet kommer ekonomins bruttosparande att öka till 420. Inköpen av konsumtionsvaror minskar till 80 och ekonomins nettoinkomst sjunker till 80.

Det kan tyckas att ett ökat sparande leder till en lägre monetär efterfrågan i ekonomin och till en ekonomisk kris. Det som sker är att priserna börjar sjunka i det första produktionssteget (konsumtionsvaror) och att prissänkningarna sprider sig till det andra steget osv. Inkomsterna sjunker men det gör också priserna på konsumtionsvaror.

Den reala efterfrågan (antalet konsumtionsvaror) sjunker inte lika mycket som den monetära efterfrågan (spenderandet i kronor). I en ekonomi med konstant penningmängd kommer människors nominella inkomster att sjunka. Däremot ökar realinkomsterna när en större produktion sänker priserna på konsumtionsvaror.

Samtidigt leder en lägre ränta till att utlåningen ökar till företag i de produktionssteg som är längst ifrån det första steget (konsumtionsvaror). Den investeringstunga industrin är räntekänslig och fler investeringsprojekt blir lönsamma att genomföra när räntan sjunker. Detta innebär också att kraftiga räntehöjningar kan göra investeringsprojekten olönsamma och att de måste avvecklas.

Men i en ekonomi med marknadsränta och konstant penningmängd, är det osannolikt att det plötsligt sker kraftiga ökningar eller minskningar av människors tidspreferenser. Vid mindre förändringar av tidspreferenser anpassar sig ekonomin relativt snabbt vid. Förändras människors tidspreferenser så sker det också en förändring av konsumenternas efterfrågan. En förändring av konsumenternas efterfrågan innebär att entreprenörerna måste förändra produktionen så att den stämmer överens med konsumenternas efterfrågan.

Entreprenörernas uppgift är att försöka förutsäga konsumenternas framtida efterfrågan. Entreprenörernas uppgift är också att samordna produktionen med efterfrågan och att samordna produktionsresurserna (naturresurser, arbetskraft, kapitalvaror) med produktionen. Denna samordning sker genom ekonomins prissystem och marknadsräntan är det viktigaste priset i en marknadsekonomi.

Om det sker störningar i prissystemet genom att centralbanken artificiellt sänker räntan under marknadsräntan eller om en ökning av penningmängden skapar slumpmässiga prisförändringar, så blir det svårare för entreprenörerna att sköta sina uppgifter. Andra störningar i prissystemet är skatter, bidrag, subventioner, regleringar och kollektivavtal. Enligt praxeologi blir inte alla individer lönsamma att anställa om kollektivavtalen höjer priset utöver det diskonterade värdet av individens marginalproduktivitet (kostnaden överstiger intäkten).

 
At 12 december, 2007 16:34, Blogger Nils Dacke said...

Per-Olof,

Tur att man är naturvetare och entreprenör och inte ekonom när man läser ditt inlägg. fattar nada, vad vill du ha sagt?

 
At 12 december, 2007 16:53, Blogger Danne Nordling said...

Jag antar att analysen gäller fallet då konsumenterna plötsligt bestämmer sig för att låta bli att konsumera en betydande del av sina inkomster. Vad SN vill göra gällande är att detta slår mot den aktuella produktionen utan att ta ställning till vidare anpassningsprocesser.

Det är fråga om ett närmast klassiskt exempel som Wilhelm Röpke beskriver i termer av köpstrejk mot snittblommor för välgörande ändamål. Kontentan är att på kort sikt får inte de sämst ställda någon förbättring.

Konventionell ekonomisk analys leder till att lagren ökar och arbetslösheten stiger. Eftersom räntan är styrd av centralbanker kommer den ökande inlåningen på bankräkningar inte att leda till större investeringar utan till mindre eftersom efterfrågan förutses bli mindre. Långvarig "konsumtionsstrejk" leder via en kumulativ process till depression.

En politiskt betingad konsumtionsstrejk kommer sannolikt i praktiken att anvisa alternativa beteenden såsom konsumtion av tjänster eller fritid. Då blir anpassningarna inte destruktiva på längre sikt.
/DNg

 
At 12 december, 2007 19:50, Anonymous Anonym said...

Tysklands nedgång och kunna sälja till hela Europa?
Innovationer som bar frukt
Fostran, nationell kultur etc
tänkte på landet och fick solidaritet etc
Stor andel högutbildade
Störst faktor var ju den första
Stora expertföretag mm
Stor andel eldsjälar också kanske (bättre kultur)

 
At 13 december, 2007 07:52, Anonymous Wukke said...

Nils Dacke: Du kommer nog snart att lägga märke till att Per-Olof Persson aldrig svarar på frågor.

 
At 13 december, 2007 14:06, Blogger Danne Nordling said...

Som jag föutskickade igår kom idag några konsumtionsmotståndare med en precisering av av vad "konsumtionskritiken" går ut på. Det är några "etikexperter" vid Ersta Sköndal högskola med docent Tomas Brytting i spetsen som skriver på Brpnkt i SvD.

Det är inte alltid en fråga om att sluta handla, skriver de, utan om "att välja den handel som hjälper de fattiga". Dessutom borde man beakta klimatfrågan när man väljer "rättvis handel". Det var dock inte vad påven menade i sitt uttalande mot kommersialiseringen.

En hel del i "etikernas" artikel går dock ut på att man skall ge imateriella gåvor t ex i form av egen tid. Det är en intressant tanke. Vi i den rika världen skall går ner i arbetstid och ge denna tid i form av något ospecificerat till varandra istället för att köpa julklappar.

Sverige minskar sin export genom förkortad arbetstid och minskar även sin import genom lägre köpkraft. De uppåtstigande länderna i tredje världen som trodde att de skulle kunna minska sin fattigdom genom ökad handel får stå med lång näsa. De får väl hålla till godo med att ge imateriella gåvor till varandra.
/DNg

 
At 14 december, 2007 17:21, Anonymous Anonym said...

Fredde här. Jag undrar om man verkligen kan lita på tidiga 1800-talets siffror. Det fanns gott om tillfällen att kringgå penningekonomi och skråväsendet. Därför är det inte säkert att utgångsläget är så dåligt, och följaktligen kanske inte utvecklingen är så snabb heller.

 

Skicka en kommentar

<< Home