onsdag, juni 11, 2008

Inflationsmålet leder idag till stagnation

Räntehöjningar leder till minskad efterfrågan. Därefter ökar arbetslösheten. Först efter detta kan prisutvecklingen dämpas. Kärninflationen är bara 1,3 procent. Det behövs alltså vid 4 procents formell inflation en inhemsk deflation på bortåt 1 procent för att snittet skall bli 2 procent.

En övervägande del av de ekonomiska kommentatorerna anser nu att det är nödvändigt med både en och två räntehöjningar med 25 punkter (1/4 %). Detta beror på den stigande inflationen. Den låg i april på 3,4 procent högre än ett år tidigare vilket kan jämföras med Riksbankens mål på 2 +/- 1 procent. Nu i maj hade inflationen stigit till 4,0 procent, vilket avspeglades i kritiken mot regeringen i partiledardebatten.

Men den stigande inflationen beror delvis på Riksbankens och statens egen politik i form av höjda skatter och räntor. Därför finns ett särskilt prisindex som exkluderar effekterna av myndigheternas egna höjningar av priserna, KPIX. Detta index var i april 2,4 procent högre än ett år tidigare och denna underliggande inflation steg till 2,9 procent i maj. Det är alltså bättre siffror än den enkla inflationen på 4 procent. Man kan fråga sig varför kommentatorerna inte mera tittar på dessa siffror utan istället spelar naiva. Vill de "prata upp räntan"?

I nedanstående diagram från SCB visas utvecklingen för dessa två mått (den översta och nedersta linjen i diagrammet). De mellanliggande måtten avser harmoniserade index för jämförelser mellan Sverige och EU.


Helt klart är dock att även den underliggande inflationen började öka under hösten 2007. Formellt måste Riksbanken ta denna ökning på största allvar om man skall leva upp till att inflationsmålet på 2 procent borde uppnås till varje pris. Så reagerade Riksbanken vid den förra höjningen i januari som tog bedömarna på sängen. Denna höjning kunde också motiveras som en tidig markering att inflationsförväntningarna också skulle bekämpas så att vi inte skulle få kompensationskrav i form av krav på högre löner och priser i en destruktiv spiral.

Men idag borde Riksbanken ompröva denna syn. Det är ju inte så att räntehöjningar kan minska inflationen utan obehagliga skadeverkningar. En räntehöjning har som åsyftad effekt att minska efterfrågan i ekonomin, främst genom att alla som har belånat sina villor och bostadsrätter skall få höjda boendekostnader som direkt minskar deras köpkraft och indirekt stimulerar en del av dem att börja spara för att kompensera det prisfall på bostäderna som räntehöjningarna orsakar.

När bostadsägarna och en del andra låntagare minskar sin efterfrågan uppstår arbetslöshet. Ökad arbetslöshet leder så småningom till lägre löneökningar. När både dålig efterfrågan och dämpade löneökningar träffar företagen kommer de att avstå från att höja priserna och några kanske sänker dem. Efter denna långa eftersläpning kan alltså inflationen minska. När motsvarande politik tidigare fördes genom finanspolitiska åtstramningar skälldes detta för "svältpolitik".

Kombinationen internationell konjunkturnedgång och utifrån kommande prisökningar är speciellt destruktiv för den ekonomiska tillväxten. Det är faktiskt så att det som brukar kallas "kärninflationen" där KPIX rensats för inflytandet från livsmedel och energi bara var 1,3 procent i maj. Det framgår av beräkningar från Konjunkturinstitutet som redovisas av Gunnar Örn i DI idag. Hela 2,7 procentenheter av inflationen på 4 procent berodde alltså på opåverkbara faktorer. Inflationen beror inte på flaskhalsar i ekonomin. För att få ner inflationen till 2 procent måste den huvudsakligen inhemska kärninflationen minska åtminstone med 2 procentenheter till minus 0,7 procent. Men eftersom kärninflationen bara svarar för säg 75 procent av KPI måste kärninflationen ner till under minus 1 procent.

Att driva fram en enprocentig deflation här hemma för att motverka utländska prisstegringar mm så att genomsnittet blir 2 procent kan inte göras utan svåra skadeverkningar. Arbetslösheten måste bli avsevärt större. Det kan behövas negativ tillväxt. I varje fall hotar stagnation om det naiva inflationsmålet skall uppnås.

[Komplettering 12/6: Riksbanken antyder själv att man skall börja rätta sig efter det formella KPI-måttet enligt ett tal av Barbro Wickman-Parak i måndags. Det förefaller obetänksamt och innebär att t ex kommande bensinskattehöjningar kommer att leda till räntehöjningar som ökar KPI och leder till ytterligare räntehöjningar. En sådan centralbank kan man inte ha fullt förtroende för och räntepolitiken måste rimligtvis bli mera otydlig vilket skapar osäkerhet. Vissa tror att inflationen kommer att ligga 0,3 procentenheter högre framöver genom detta byte. Det förefaller dock svårt att slå fast en sådan differens om höjningarna av de indirekta skatterna tar fart. En annan aspekt är att snabbare räntehöjningar i Sverige än i utlandet kan stärka kronan och den vägen något dämpa de utifrån kommande prisökningarna. För att uppnå en sådan effekt är det dock inte behövligt att ändra riktmärket för inflationsmätningen.]

Andra bloggar om: , , , , , , , , intressant.se

Etiketter:

2 Comments:

At 11 juni, 2008 23:19, Blogger Per-Olof Persson said...

Nationalekonomi är ingen vetenskap?

Det finns de som påstår att nationalekonomi inte är en vetenskap. Problemet är att den nationalekonomi som använder den empiriska metodiken inte kan skilja på orsakerna till ett problem och de synliga symptom som orsakerna ger upphov till. Ett exempel på detta är orsakerna till allmänna prishöjningar på konsumtionsvaror.

Allmänna prishöjningar på konsumtionsvaror (inflationen) anses bero på andra prishöjningar som exempelvis höjning av priset på arbetskraften (lönerna) och priset på råolja. Nationalekonomi som använder den empiriska metodiken menar således att "prishöjningarna orsakas av att priserna stiger".

Avsikten med att desinformera människor om orsakerna till problem som exempelvis inflation och arbetslöshet, är politikernas vilja att ifrån 1930-talet införa ett "Keneysianskt Socialistiskt Samhälle". Detta ansågs vara det enda alternativet till ett kommunistiskt eller ett nationalsocialistiskt/fascistiskt samhälle.

Nationalekonomi som använder formell logik får därför av socialistiska skäl inte ingå i högskolekurser. Men "prishöjningar kan inte bero på att priserna stiger". (1) Om antalet produkter som säljs till människor inte förändras, är orsaken till allmänna prishöjningar att penningmängden ökar. (2) Om penningmängden inte förändras, är orsaken till allmänna prishöjningar att antalet sålda produkter minskar.

(3) Människor efterfrågar att hålla pengar av olika skäl: a) för att köpa konsumtionsvaror, b) investeringar i näringsverksamhet, c) som en säkerhetsreserv, d) till spekulation i aktier etc. Om människor efterfrågar att hålla pengar a) för att köpa konsumtionsvaror, så kommer mer pengar att användas till inköp av konsumtionsvaror och priserna stiger. Detta innebär att efterfrågan för att hålla pengar minskar för b, c och d.

(4) Människors subjektiva värdering av pengarna kan göra att pengarnas värde snabbt minskar i värde eller blir helt värdelösa. Detta sker vid hyperinflation eftersom människor förväntar sig att pengarna även i framtiden ska falla i värde. Problemet är att vissa individer vill byta till sig varor för pengarna eftersom pengarna antas minska i värde. Men det finns alltid individer som är mottagare av pengarna. Dessa individer vill inte göra förluster när de säljer sina varor. I denna situation kan pengarna snabbt minska i värde eller bli helt värdelösa.

Synliga symptom är sådant som högre löner och högre priser på olja. Om penningmängden är stabil kan högre löner enbart leda till högre arbetslöshet men inte till en högre inflationstakt. Ett högre oljepris leder i detta fall till att priserna på andra produkter måste sjunka.

 
At 13 juni, 2008 13:48, Anonymous Per Fredö said...

Ökningen av inflationen är förstås inte 3,4 procent.
Den faktiska ökningen är från 3,4 procent till nu 4 procent att ställa mot det historiskt låga målet om 2 procent.

Bakom inflationsökningen ligger de av statsmakterna beslutade höjniningarna av priserna på på tobak,sprit samt trafikförsäkringar, allt i sig lovvärt men långsiktigt av marginell betydelse.

Kostnadsökningarna utifrån på främst livsmedel samt olja kan vi självfallet som litet land i den globala ekonomin påverka.

Dessa impulser kan gå i olika riktningar något som inte ens våra analytiker med säkerhet kan prognosticera.

I nuläget kanske de ökar inflationen med drygt en procent, vilket i sig verkar för en fortsatt hög styrränta eller t o m en höjning av den.

Vad gäller sysselsättningen kommer den att något vika i en del yrkesområden men samtidigt öka i andra,
Men vi kan också konstatera att det råder brist på arbetskraft inom en rad områden, vilket kommer att bli alltmer komplext när konjunkturen vänder uppåt.

Fråga är förstås hur det gigantiska budgetöverskottet på bortåt 200 miljarder, nåt vi är ensamma om, ska hanteras.

Nuvarande bedömning är väl att arbetslinjen kommer att fortsätta.
Det kommerx att ske via skattesänkningar i nivån 30-40 miljarder samt att den offentliga sektorn tillförs för s k välfärdsreformer på 10-20 miljarder.

En betydande del kommer att tillföras pensionärer med de lägsta inkomsterna.

Detta och även sänkningen av fastighetsskatten innebär konsumentstimulerarande åtgärder vilket kan dämpa den starka minskning vi nu ser inom bilindustrin samt inom detaljhandeln.

Löneavtalen ligger på en nu godtagbar nivå.
Den hade självfallet fått ett markant trendbrott om de vårdanställda fått igenom sina krav på löneökningar, som markant skilt sig från andra yrkesgrupper.
Per F

 

Skicka en kommentar

<< Home