Inflationsmålet leder idag till stagnation

Räntehöjningar leder till minskad efterfrågan. Därefter ökar arbetslösheten. Först efter detta kan prisutvecklingen dämpas. Kärninflationen är bara 1,3 procent. Det behövs alltså vid 4 procents formell inflation en inhemsk deflation på bortåt 1 procent för att snittet skall bli 2 procent.

En övervägande del av de ekonomiska kommentatorerna anser nu att det är nödvändigt med både en och två räntehöjningar med 25 punkter (1/4 %). Detta beror på den stigande inflationen. Den låg i april på 3,4 procent högre än ett år tidigare vilket kan jämföras med Riksbankens mål på 2 +/- 1 procent. Nu i maj hade inflationen stigit till 4,0 procent, vilket avspeglades i kritiken mot regeringen i partiledardebatten.

Men den stigande inflationen beror delvis på Riksbankens och statens egen politik i form av höjda skatter och räntor. Därför finns ett särskilt prisindex som exkluderar effekterna av myndigheternas egna höjningar av priserna, KPIX. Detta index var i april 2,4 procent högre än ett år tidigare och denna underliggande inflation steg till 2,9 procent i maj. Det är alltså bättre siffror än den enkla inflationen på 4 procent. Man kan fråga sig varför kommentatorerna inte mera tittar på dessa siffror utan istället spelar naiva. Vill de "prata upp räntan"?

I nedanstående diagram från SCB visas utvecklingen för dessa två mått (den översta och nedersta linjen i diagrammet). De mellanliggande måtten avser harmoniserade index för jämförelser mellan Sverige och EU.


Helt klart är dock att även den underliggande inflationen började öka under hösten 2007. Formellt måste Riksbanken ta denna ökning på största allvar om man skall leva upp till att inflationsmålet på 2 procent borde uppnås till varje pris. Så reagerade Riksbanken vid den förra höjningen i januari som tog bedömarna på sängen. Denna höjning kunde också motiveras som en tidig markering att inflationsförväntningarna också skulle bekämpas så att vi inte skulle få kompensationskrav i form av krav på högre löner och priser i en destruktiv spiral.

Men idag borde Riksbanken ompröva denna syn. Det är ju inte så att räntehöjningar kan minska inflationen utan obehagliga skadeverkningar. En räntehöjning har som åsyftad effekt att minska efterfrågan i ekonomin, främst genom att alla som har belånat sina villor och bostadsrätter skall få höjda boendekostnader som direkt minskar deras köpkraft och indirekt stimulerar en del av dem att börja spara för att kompensera det prisfall på bostäderna som räntehöjningarna orsakar.

När bostadsägarna och en del andra låntagare minskar sin efterfrågan uppstår arbetslöshet. Ökad arbetslöshet leder så småningom till lägre löneökningar. När både dålig efterfrågan och dämpade löneökningar träffar företagen kommer de att avstå från att höja priserna och några kanske sänker dem. Efter denna långa eftersläpning kan alltså inflationen minska. När motsvarande politik tidigare fördes genom finanspolitiska åtstramningar skälldes detta för "svältpolitik".

Kombinationen internationell konjunkturnedgång och utifrån kommande prisökningar är speciellt destruktiv för den ekonomiska tillväxten. Det är faktiskt så att det som brukar kallas "kärninflationen" där KPIX rensats för inflytandet från livsmedel och energi bara var 1,3 procent i maj. Det framgår av beräkningar från Konjunkturinstitutet som redovisas av Gunnar Örn i DI idag. Hela 2,7 procentenheter av inflationen på 4 procent berodde alltså på opåverkbara faktorer. Inflationen beror inte på flaskhalsar i ekonomin. För att få ner inflationen till 2 procent måste den huvudsakligen inhemska kärninflationen minska åtminstone med 2 procentenheter till minus 0,7 procent. Men eftersom kärninflationen bara svarar för säg 75 procent av KPI måste kärninflationen ner till under minus 1 procent.

Att driva fram en enprocentig deflation här hemma för att motverka utländska prisstegringar mm så att genomsnittet blir 2 procent kan inte göras utan svåra skadeverkningar. Arbetslösheten måste bli avsevärt större. Det kan behövas negativ tillväxt. I varje fall hotar stagnation om det naiva inflationsmålet skall uppnås.

[Komplettering 12/6: Riksbanken antyder själv att man skall börja rätta sig efter det formella KPI-måttet enligt ett tal av Barbro Wickman-Parak i måndags. Det förefaller obetänksamt och innebär att t ex kommande bensinskattehöjningar kommer att leda till räntehöjningar som ökar KPI och leder till ytterligare räntehöjningar. En sådan centralbank kan man inte ha fullt förtroende för och räntepolitiken måste rimligtvis bli mera otydlig vilket skapar osäkerhet. Vissa tror att inflationen kommer att ligga 0,3 procentenheter högre framöver genom detta byte. Det förefaller dock svårt att slå fast en sådan differens om höjningarna av de indirekta skatterna tar fart. En annan aspekt är att snabbare räntehöjningar i Sverige än i utlandet kan stärka kronan och den vägen något dämpa de utifrån kommande prisökningarna. För att uppnå en sådan effekt är det dock inte behövligt att ändra riktmärket för inflationsmätningen.]

Andra bloggar om: inflation, prisstegringar, stagflation, åtstramning, räntehöjning, Riksbanken, nationalekonomi, ekonomi, politik på intressant.se