Utopisk socialism i amerikansk tappning

För 120 år sedan utkom en detaljerad beskrivning av det framtida socialistiska lyckoriket i boken En återblick skriven av Edward Bellamy. Staten äger allting. Det finns en begränsad valfrihet. Alla tjänar lika mycket. Men individerna stimuleras med skillnader i arbetstider och privilegier. Här ställs större krav än i Marx' vision om ett makligt herrgårdsliv.

Trots de ekonomiska framstegen i USA under slutet av 1800-talet fanns det grogrund för kritik mot det ekonomiska systemet och samhällsordningen. Denna manifesterades i den oerhörda framgång som en bok med en utopisk skildring av ett framtidssamhälle fick 1888 och följande år. Boken hette Looking backward: 2000-1887 och var författad av Edward Bellamy (1850-1898) från Massachusetts. Han var son till en baptistisk fader och calvinistisk moder. Efter avbrutna juridikstudier arbetade han en kort tid som journalist för att därefter bli författare.

När boken utkom blev den omedelbart en bestseller i medelklasskretsar och därefter har den tryckts i tiotals miljoner exemplar. Boken blev den tredje mest sålda för sin tid efter Onkel Toms stuga och Ben Hur. Det bildades också 165 "Bellamy clubs" enligt vad Erich Fromm uppger i sitt företal till upplagan 1960. Denna pocketutgåva trycktes i en miljon exemplar enligt vad Sam J Lundwall skriver i sin inledning till den svenska pocketutgåvan 1977 (En återblick). I Sverige betraktas denna beskrivning av ett utopiskt socialistiskt samhälle som Science fiction (se min artikel 27/5) trots att den inte beskriver någon avancerad teknik utan argumenterar för att det är en ändring av samhällets organisationsprinciper som åstadkommer allt gott i framtidens drömsamhälle. Bellamy föreställde sig tom att det hade investerats tillräckligt och förstod i likhet med Marx och Mill inte att maskinkapitalet är den mest produktivitetsökande faktorn bakom välståndet.

Ramberättelsen består i hur en ung, rik borgare i Boston vid namn Julian West blir nedsövd 1877 och uppväckt år 2000 för att därefter förundras över hur väl allting är ordnat i framidens Amerika och som det antyds även i Europa. Allting utom personliga ting ägs av staten. Pengar är avskaffade men förbrukningen av konsumtionsvaror kontrolleras ändå med hjälp av kontokort. Alla har dock lika hög lön vilket också innefattar handikappade och "sinnesslöa". Arbetsplikt råder. Den som inte vill arbeta fängslas i ensamcell på vatten och bröd tills han eller hon ger med sig. Upp till 21 års ålder befinner sig medborgarna i utbildning och därefter arbetar man i 24 år till 45 års ålder. Upp till 55 år är man skyldig att återgå i arbete om särskilda skäl uppkommer. Men det finns en möjlighet att vid 33 års ålder avgå från arbetslivet mot att man därefter bara får hälften så hög inkomst. Detta är alltså den möjlighet till medborgarlön som Bellamy anses ha varit en tidig företrädare för.

Bellamy kritiserar själviskheten på 1800-talet som gav upphov till en destruktiv konkurrens.Solidaritet är ledstjärnan i det nya samhället. Men trots detta antar Bellamy inte att människorna drivs av altruism. Arbetsincitamenten tillgodoses med hjälp av två principer som båda bygger på individernas egenintresse. Det primära valet av arbetsuppgifter regleras inte med olika löner utan med olika arbetstider. De mest motbjudande uppgifterna erfordrar endast en arbetstid på 10 minuter per dag.

Den andra principen bygger på meritokrati. Arbetslivet är organiserat i industriella arméer där man de tre första åren lär sig "vanemässig lydnad, underkastelse och plikthängivelse". Prestationerna dokumenteras för avancemanget i de olika klasser och grader som arbetslivet består av. "Ingen kan vila på sina lagrar utan att sjunka i rang." Och att ha hög rang innebär friheten att välja hur man i fortsättningen vill specialisera sig. Dessutom finns det någon sorts "eggelser i form av speciella privilegier och former av disciplinär immunitet som högregradsarbetarna åtnjuter". Här ställs alltså högre krav än i den vision om ett makligt herrgårdsliv som Karl Marx omnämnde i en ungdomsskrift.

Någon egentlig brottslighet förekommer inte. Den ökade bildningen har medfört att våldbrotten försvunnit. Att folk skulle fuska till sig förmåner från staten finns inte i Bellamys föreställningar. I den mån det förekommer brottslighet betraktas den som sjukdom och istället för fängelser har man sjukhus. Att ljuga har blivit omodernt. Någon ny lagstiftning behövs inte. Parlamentet sammanträder vart femte år. Presidenten utses av eliten. Medborgarna röstar däremot i trivselfrågor om utsmyckningen av närmiljön med statyer och liknande. Systemet är grundlagt en gång för alla - tydligen i enlighet med Platons idealstat.

Maten serveras i offentliga matsalar i enlighet med idéerna från Thomas Mores Utopia. Detta tror Bellamy blir mer kostnadseffektivt än att laga till maten hemma. Men beställning av en middag skall göras kvällen innan och måltiden kan utformas individuellt efter hänsyn till kostnaderna. Dessutom serveras den av en kypare vid borden. Detta verkar vara ren eskapism. Socialism tycks vara att önska sig kostnadskrävande inrättningar. Detta gäller också när man i regn skall promenera till matsalen. "Det privatägda paraplyet" är en central illustration till Bellamys sätt att resonera. På 1800-talet höll man sitt eget paraply över sig själv och lät det droppa på grannarna. En tavla med uppfällda paraplyer sågs som en satir över sin tid. Nu fäller man istället ner vattentäta markiser över trottoarerna i hela Boston vilket gör både regnkläder och paraplyer överflödiga. Att denna smarta kollektiva inrättning är mycket dyrare än individuella paraplyer tycks inte ha föresvävat Bellamy ett ögonblick. Därmed faller en hel del av det fina med att byta system - det nya är mycket mer resurskrävande än det gamla.

Boston år 2000 är i grunden ett otroligt tråkigt samhälle. Det bygger på ett omfattande strukturellt tvång där bara en begränsad valfrihet mellan konsumtionsvaror tillåts. Men det är inte så orealistiskt som andra utopiska konstuktioner. Egenintresset accepteras och ligger till grund för incitamentsstrukturen. Om vi byter differentieringen av arbetstiderna mot löneskillnader får vi en förlaga till stora delar av sovjetsystemet. Meriter blir viktiga och ger både lön, makt och privilegier. Kan man spåra ett inflytande från Bellamy till föreställningarna hos de amerikaner som 30 år senare reste till Ryssland för att delta i det bolsjevikiska maktövertagandet 1917?

Andra bloggar om: socialism, Utopia, utopisk socialism, science fiction, Bellamy, medborgarlön, En återblick, politisk filosofi, politik på intressant.se