onsdag, juni 11, 2008

Partiledardebatt utan klara linjer

En testkörning av den politiska debatten inför valet 2010. Sahlin kan inte debattera ekonomisk politik. Hon kommer med önskelistor över reformer. Man kan urskilja: Reinfeldt kommer med attacker liknande dem i valrörelsen 2006. Om konjunkturen försämras är det kanske inte en framgångsväg mot Sahlin med förslaget om ökad a-kassa.

Statsminister Fredrik Reinfeldt inledde med ett anförande på 10 minuter. Han försökte dra upp huvudlinjerna i debatten: vem är bäst på att regera Sverige? Vem skall stå vid rodret på skutan, Reinfeldt eller Mona Sahlin? Han försökte också stämma i bäcken inför "dysterkvistarnas" kommande attacker. Reinfeldt medgav att den starka konjunkturen är en orsak till att det gått så bra för Sverige. Detta var delvis taktiskt betingat eftersom statsministern ville kunna komma tillbaka med samma argumentation när det gällde ökningen av inflationen.

Alla oppositionspartierna fick sedan komma med repliker på 2 respektive 1 minut. Hela denna nyordning i riksdagsdebatten skulle ge mera spänst åt debatten. Kanske blev debatten mera livlig men detta gick ut över sakfrågorna och klarheten i debattens huvudlinjer. Mona Sahlin försökte hålla sig till huvudfrågorna. Men hon ville säga så mycket på två´minuter att sammanhangen förlorades. Siffror över utanförskapet varvades med uppgifter om socialbidragen och inflationens ökning. Det blir inga reallöneökningar i år. Det verkade vara regeringens fel. Dessutom var regeringens politik rent allmänt orättvis.

Övriga repliker var inte repliker på något som sagts av Reinfeldt i inledningsanförandet utan minianföranden. Lars Ohly (v) kritiserade äldreomsorgen, Peter Eriksson (mp) tog upp signalspaningen från FRA. När regeringspartierna kom med repliker på oppositionsledarens anförande var tendensen likartad: Maud Olofsson (c) tog upp hushållsnära tjänster, Jan Björklund (fp) diskuterade Göteborg som "skyltfönster", Göran Hägglund (kd) manövrerade så oskickligt att Mona Sahlin kunde koppla greppet att fastighetsskatten stigit genom att hålla upp en löpsedel med en text som gick ut på att fastighetsskatten steg för 84 procent av hushållen.

Huvudanförandet av Mona Sahlin var ett liknande smörgåsbord som den första repliken. Hon nämnde ett antal siffror för utanförskapet som tydligen gick ut på att sysselsättningen utvecklades bättre på socialdemokraternas tid och att regeringens politik nu gick i fel riktning. Vill man göra denna tes trovärdig måste den byggas upp med en mycket omsorgsfull argumentation med hänvisningar till accepterade statistikkällor. Nu verkade Sahlins anförande ganska improviserat. Hon ville dessutom göra gällande att välfärden får mindre pengar med hjälp av samma disparata argumentationsteknik. Jag kunde dock uppfatta att en av grunderna för den välfärdsfientliga regeringspolitiken var att den ekonomiska tillväxttakten hade halverats.

Som Maud Olofsson senare undslapp sig så förstår Mona Sahlin inte så mycket av ekonomi. Det var en förlöpning som tog Sahlin hårt. Men det är tydligt att Sahlin inte kan föra ett ekonomiskt sammanhängande resonemang. Kanske det är därför partiledardebatten blev så disparat. När det gäller tillväxtens effekter på välfärden är det så att den produktivitetsdrivna tillväxten inte har någon effekt på resurserna för välfärden. Det är enbart den sysselsättningsdrivna tillväxten som ger sådana ökningar av skatteintäkterna att de kan användas till ökade välfärdsutgifter. Och detta är inte något som kan pågå långsiktigt. Dessutom påverkas denna tillväxt av konjunkturutvecklingen. Sahlin försökte göra regeringen ansvarig för både finanskrisen i världen och den internationella inflationsökningen. På det senare replikerade Reinfeldt att prisökningen på citroner (som nu är rekordartad) tydligen är regeringens fel enligt Sahlin. Naturligtvis kunde inte Sahlin fullfölja den ekonomiska tankegången.

Vi kanske kan se partiledardebatten som en testkörning av den kommande politiska debatten inför valet 2010 där huvudkombattanterna är Reinfeldt och Sahlin. Oppositionsledaren radade upp en lång reformönskemål som rimligtvis kostar mycket pengar. Pejnsionärerna skulle få sänkt skatt eftersom "pension är uppskjuten lön". A-kassan skulle "repareras" med 80 procents ersättning för de flesta etc. En finansiering är tydligen att arbetsgivaravgifterna skulle höjas för personer under 26 år (+10 mdr kr) vilket skulle ersättas med en selektiv minskning som bara kostar 200 miljoner.

Reinfeldt attackerar nu och kanske ännu mer framöver genom att framhålla bidragsökningarna till dem som inte jobbar, vilket både s och LO bjuder på. Sahlin håller fram förmåner av alla de slag, men framöver måste ökad arbetslöshet och otrygghet på arbetsmarknaden gynna henne med förslagen om förmånsökningar för dem som oroas av den sämre konjunkturen. Arbetslinjen går kanske inte att återuppväcka när konjunkturen blir sämre. Men som Reinfeldt antydde: konjunkturen kan börja bli bättre före valet.

Andra bloggar om: , , , , , , , , , intressant.se

Etiketter:

2 Comments:

At 12 juni, 2008 17:33, Anonymous Per Fredö said...

I Svenska Dagbladet ger en proffesor i retorik både Renfeldt och Mona Sahlin väl godkänt som talare.

Det var också mitt intryck även om Mona Sahlins styrka inte hade behövlig stringens.
Hon vädrade i stället sitt missnöje med allt regeringen gjort, främst då den cyniska sänkningen av a-kassan.

Socialdemokraterna ville inte i partiledardebatten ens redovisa konturerna av en behövlig alternativ politik. Det är förståligt med tanke på att den innehåller vagt definerade löften utan hållbar finansiering.

Sahlin försökte också uppnå sympati genom att erkänna att visst hade vissa misstag begåtts t ex inom skolpolitik samt integrationspolitik.

Även här saknades lösningar annat än att problemen i viss utsträckning fanns där men att den förda regeringspolitiken ändå var den bästa.

Utanförskapet fanns kanske där men vad gäller den kraftiga och ständiga ökningen så saknades det verkliga erkännandet.

Om jobben hade kanske detta gammla arbetarparti kanske inte talat tillräckligt mycket men även där fanns ingen annan lösning än att få fram mer jobb inom den offentliga sektorn, ett område där hon självfallet kan räkna med 100% stöd av Lars Ohly som vill gå ändå längre.
Nu skulle man dessutom avvisa alla försäljningar av statliga bolag och dessom hade man lanserat rader av bidrag för att få fart på företagen.

Även vad gäller arbetsmarknadspolitiken så var det bäst att gå tillbaks till det gamla hedervärda där ju parti och LO självfallet alltid kunnat enas.

Mona har också att hantera besvärliga och närmast olösbara den krav på en majoritet inom LO-kongressen ställde sig bakom.

Hon kommer inte heller, oavsett tidigare personliga besked ,att kunna enas med miljöpartiet samt vänsterpartiet om ett gemensamt alternativ före valet,
Och i praktiken finns misstänksamhet inom fack samt gräsrötter att ens ha med vänsterpartiet att göra vilket redan tidigare bekräftats under den tid Göran Persson var skeppare.
Att på detta sätt komma till makten var naturligtvis baktanken.

Göran Persson hade onekligen rätt när han sa att Mona Sahlin kunde vara en god talare med den rätta darren på stämman men att hon saknade analytisk förmåga.

Hon förstår sig med andra ord inte på ekonomi.
Kommer svenska folket förstå det och genomskåda Mona?
Per Fn

 
At 13 juni, 2008 12:23, Blogger Danne Nordling said...

Jag tyckte att rent retoriskt var Reinfeldt vida bättre än den osäkra Sahlin. Dessutom duger det enligt min mening inte med att kombinera en sakligt tung kritik med uppbragda anklagelser med "darr på rösten".

Sahlin borde väl välja sin roll och framtoning? Det intressanta med debatten var att hon för första gången(?) avslöjade hur svag hon är i ekonomiska frågor. Min prognos är att hon undviker dem i fortsättningen och håller sig till den moraliserande rollen, som hittills varit så framgångsrik. Men det är en svaghet som kan leda till att Alliansen försöker tvinga ut henne att debattera ekonomiska sakfrågor. Frågan är om det finns något grepp som som är effektivt för detta.
/DNg

 

Skicka en kommentar

<< Home