fredag, maj 16, 2008

Kristendom är kanske utilitarism?

Den sk Gyllene regeln är central för kristendomens moral. I sin positiva version föreskriver den långtgående altruism. Detta påminner om utilitarismen menar en professor i Uppsala. Med vissa kompletteringar blir kristen etik detsamma som utilitarism. Men då har professorn glömt att utilitarism sanktionerar våld.

I Filosofisk tidskrift 2/08 skriver Jan Österberg, professor i praktisk filosofi i Uppsala, om den "Gyllene regeln - eller vad är Alf Svensson och Torbjörn Tännsjö oense om?" Många anser nog att den Gyllene regeln (GR) utgör kärnan i den kristna etiken. Den brukar formuleras ungefär på följande sätt: "Gör mot andra vad du vill att de skall göra mot dig". Det finns också en negativt formulerad variant som tillskrivs Konfucius (500 f Kr) och den lyder: "Gör inte mot andra vad du vill att de inte skall göra mot dig". Den negativa versionen återfinns i Gamla testamentet och den positiva i Nya testamentet.

I kristen teologi brukar det påstås att egentligen säger de två varianterna av GR samma sak. Detta härrör från en utläggning av Marcus Singer i ett fiilosofiskt uppslagsverk 1967. Att vilja att något skall inträffa är ekvivalent med att inte vilja att det inte skall inträffa. Det ifrågasätter Österberg och jag är på den punkten beredd att instämma.

Låt oss testa detta med följande påstående: (1) Jag vill att du ger mig dina pengar. Är detta ekvivalent med (2) Jag vill inte att du inte ger mig dina pengar? Nog verkar det finnas en skillnad. Den framträder tydligare om vi direkt formulerar de pekunjära överföringarna positivt och negativt i den fullständiga versionerna av GR:

(a) Du ger mig pengar eftersom du vill att andra skall ge dig pengar.
(b) Jag tar inte dina pengar eftersom jag inte vill att andra skall ta mina pengar.

Här framträder enligt min mening den obestämdhet som karaktäriserar GR i den positiva versionen (a). Varför skulle du ge bort pengar för att själv få pengar av andra? Däremot verkar det mera meningsfullt att avhålla sig från att stjäla därför att andra också skall låta bli att stjäla. Här ligger det nära till hands att associera till följande precisering av den positiva varianten: "Om du kliar mig på ryggen så kliar jag dig" - dvs en uppmaning att göra tjänster och gentjänster i ett reciprokt samarbete. Denna ömsesidighet är nu varken de kristnas eller Österbergs syfte med att tillämpa GR. Regeln i dess positiva version är snarare ett sätt att motivera moralisk altruism.

Immanuel Kant har med sitt "kateoriska imperativ" (1785) formulerat en princip som ofta anses ge samma resultat som GR. Österberg relaterar emellertid tre invändningar från Kants sida mot principen. Den innehåller inte grunden för plikterna mot oss själva, den är obestämd när flera personer är inblandade och den förskriver inte en ovillkorlig plikt att hjälpa andra (altruism). Den tredje invändningen exemplifierar Kant med att man kan låta bli att hjälpa andra om man accepterar att inte själv bli hjälpt. Den som inte kräver altruism av andra kan alltså smita undan plikten att vara altruist, vilket jag förmodar var ett viktigt mål för Kant med hans imperativ.

I detta sammanhang brukar man som Österberg hänvisa till en kvickhet myntad av G B Shaw 1903: "Gör inte mot andra vad du vill att de skall göra mot dig. Deras smak kan ju vara annorlunda." Motargumentet från M Singer m fl är att GR måste tolkas generaliserande, dvs som att man måste ta hänsyn till de andras intressen och önskningar, vilka de än är. Här tror Österberg att man också kan undvika den pikanta konsekvensen att GR skulle sanktionera "lastbara handlingar" såsom att komma med skamliga förslag därför att man själv vill få sådana. Redan Augustinus brottades med att rädda GR från denna aspekt.

Hävdar man att man borde tillgodose andras faktiska önskningar och begär kommer ju framställandet av skamliga förslag att bli en plikt oavsett vad man själv tycker så snart man kan förutse att den andre önskar sig erotiska eskapader. Detta leder till långtgående kontraintiutiva konsekvenser på det sexuella området som i hög grad också träffar utilitarismen.

Österberg fortsätter omedveten om denna aspekt med att formulera en hypotetisk version av GR för att få grepp på Kants oaltruistiske smitare:
"(GRh) Du skall göra mot en annan människa vad du vill att hon gör mot dig i en möjlig värld där du befinner dig i samma omständigheter som hon i den aktuella världen befinner sig i."
Det skulle betyda att Kants oaltruist måste föreställa sig att han själv befinner sig i en hjälpbehövande omständighet och då är antagandet att det skall mycket till för att inte vilja ha hjälp. Alltså bör han ge hjälp åt andra. Österberg relaterar dock vissa komplikationer som kommer från ett kryptiskt exempel lanserat av Leibniz med en person som kräver för mycket. Låt oss istället testa den hypotetiska formuleringen ovan med ett enklare exempel som bygger på Durkheims altruistiska självmord (1897).

Två soldater befinner sig i en skyttegrav när en fräsande handgranat dimper ner mellan dem. Den ene befinner sig intill en krök i skyttegraven och kan välja mellan att kasta sig bakåt i skydd eller kasta sig över handgranaten och genom sitt självmord rädda den andre från vissa splitterskador. Vad säger nu GR?

Den som har valet antar att han själv är den som förefaller bli avsevärt skadad. Då skulle han vilja att den andre räddade honom från skadorna genom att kasta sig över handgranaten. Alltså skall han själv offra livet för att rädda den andre från skadorna. Altruism är en absolut plikt. Genom att presumera ett egoistiskt intresse att inte bli skadad på någon annans bekostnad tror GR-anhängarna att man kan uppbåda en mer långtgående självuppoffring. Detta förefaller föga övertygande.Varför skall den ene låta sig dödas för att den andre skall slippa hamna på sjukhus?

Utilitarismen ger svaret?

Österberg påpekar nu att GR formulerad som GRh och på liknande sätt har likheter med utilitarimen. Min plikt är att tillfredsställa den andres preferenser. Han tror att detta går bra så länge som vi har att ta hänsyn till en annan person. Men som jag visade med det altruistiska självmordet är detta fel ur utilitaristisk synvinkel. Redan här är det fråga om att göra en avvägning mellan starkare och svagare preferenser - det har inte att göra med att fler personer är inblandade som Österberg tror. En anhängare av GR anser "rimligen att det är bra att människor får sina preferenser tillfredsställda" förmodar han. Därför måste de kunna adderas. Därmed kan Österberg formulera den utilitaristiska varianten av GR som han kallar GR+:
(GR+) "Du skall handla så, att du maximerar den totala preferenstillfredsställelsen - alla människor, förutom du själv, tagna i beaktande."
Detta är en "hyper-altruistisk" princip som, förutom att agenten själv inte inkluderas, dock överensstämmer med den vanliga versionen av preferensutilitarism, konstaterar Österberg. Om vi har plikter mot oss själva kan vi komplettera principen med dessa så att vi får full överensstämmelse med utilitarismen, menar han. Enligt min mening lämnar Österberg genom denna komplettering definitivt den kristna etiken. Verklig altruism blir därmed ett moraliskt fel. Det är detta steg som medför att utilitarismen förbjuder den variant av altruistiskt självmord som jag presenterade ovan.

Slutsatsen borde bli att både GR och utilitarismen förefaller vara orimliga. Om vi testar GR+ med avseende på sex finner vi sannolikt att betydligt fler "skamlösa förslag" (för att uttrycka det försiktigt) är en plikt att framlägga. Det gäller även i de flesta fall utilitarismen. Om vi istället testar med tvångsvisa uppoffringar får vi intressanta skillnader.

Att bli kastad till vargarna

En hästdragen släde jagas av vargar. För att rädda sällskapet i släden måste du överväga att kasta någon åt vargarna. Utilitarismen ger klart besked: den minst nyttige skall kastas till vargarna för att bli uppäten och rädda de övriga - åtminstone från avsevärda skador i närkamp med vargarna. Men vad säger Gyllene regeln?

Med den negativa formuleringen av GR skulle inte någon kunna kastas till vargarna. Och med GRh skulle slädföraren inte kunna kasta iväg den minst nyttige eftersom han i den minst nyttiges situation inte själv skulle vilja bli kastad till vargarna. Den minst nyttige eller någon annan måste frivilligt offra sig. Gyllene regeln sanktionerar inte våld på det sätt som utilitarismen gör. Är inte det en avsevärd skillnad mellan kristen etik och utilitarism? Eller kan Österberg på allvar hävda att Alf Svensson och Torbjörn Tännsjö inte skulle vara oeniga på denna punkt?

Andra bloggar om: , , , , , , , , , , , intressant.se

Etiketter: ,

1 Comments:

At 08 januari, 2010 08:56, Anonymous Anonym said...

private amateure

SexGames

Amateure Cams

 

Skicka en kommentar

<< Home