Är SF en form av liberal etatism?

Science fiction (SF) är en genre som inte är riktigt accepterad av kulturetablissemanget. Men både TV-serier och litteraturen innehåller utopistiska strömningar som skulle passa för kulturpersoner att analysera i termer av etatism och eskapism. Någon riktigt liberal SF i form av diktaturens avskaffande och införandet av rättigheter har jag dock inte sett.

Nyss hemkommen från London hörde jag ett radioprogram (Tendens) om SF-fenomenet i kulturen och sk "liberal rymdopera". Det är något som jag inte följt särskilt ingående. Det som var frapperande var att Star Trek-serien gett upphov till en sorts utopistisk eskapism även i Sverige med särskilda sammankomster (Trekkdagar) för intresserade. I radioprogrammet beskrev ordföranden i Stockholm Trekkers Peter Söderlund denna SF-värld som något av ett idealsamhälle där det inte förkom pengar, alla var som en stor familj och var och en uppskattades efter kompetens osv.

Det lilla jag sett av Star Trek gör mig fundersam. Vad vi ser är en framtida militär organisation vars högsta operativa ledning ställs inför olika problem av karaktären utmaningar mot hela kollektivet. Det är för det första ägnat att uppåda enighet och skyla över interna intressemotsättningar. Men för det andra måste en slagkraftig operativ organisation alltid sörja för medlemmarnas mera triviala behov (logement och marketenteri) för att kanalisera deras energi på den egentliga uppgiften. Vi ser alltså inte hur ett framtida samhälle skulle vara organiserat.

Det talades om både socialdemokratisk, marxistisk och liberal SF. Någon nämnde ett exempel där samhället skulle varit marxistiskt organiserat, men någon närmare beskrivning gavs inte. Sådan blir lätt tråkig. En berömd, politisk bok som räknas till SF-genren är En återblick av Edward Bellamy, som bygger på hur en person från 1887 upplever samhället år 2000. Där beskrivs ett socialistiskt samhälle som en kollektivt organiserad gemenskap i stil med Thomas Mores Utopia och grundat på 1800-talets teknologi. Tvånget som behövs för att det hela skall fungera är implicit som för det mesta i det jag sett av SF-alster. Detta framtidssamhälle är ingenting annat än en lång uppräkning av alla möjliga trevliga levnadsmöjligheter och poängterandet att 1800-talets socialt betingade otrevligheter inte förekommer. En utbrodering av Marx' beskrivning av socialismen som ett makligt herrgårdsliv där man kunde jaga på morgonen, fiska på eftermiddagen och agera kritisk kritiker efter kvällsvarden kan rimligtvis beskrivas som en form av eskapism.

En kommentar om själva SF-genren i relation till deckar-genren gjordes av John-Henri Holmberg som för länge sedan också framträtt som en tidig libertarian. Efter vad jag förstod kan man idag skriva doktorsavhandlingar om deckare, vilket inte skulle varit möjligt för 25 år sedan - och detta skulle indikera att det kanske skulle bli möjligt vad gäller SF i framtiden. Det förutsätter dock att klyftan mellan "de två kulturerna" övervinns. Det betyder rimligtvis att kulturpersonerna uppbådar intresse för teknik. Men som framgår av den "mest berömda" SF-boken genom tiderna (av Bellamy) är det inte nödvändigtvis en fantasifull ny teknik som konstituerar en kulturhistoriskt eller litteraturhistoriskt intressant science fiction-roman. Det är föreställningen om det goda samhället och den sociala organisation som detta förutsätter som har intresse för framtidens doktorander i litteraturvetenskap.

En konkretisering av detta med social organisation är möjligen de uppkonstruerade moraliska dilemman som förekommer i de mera action-betonade avsnitten. Jag råkade se ett avsnitt av Star Trek där mr Spock (någon sorts människoliknande utomjording med hög rang) offrade sitt liv genom att gå in i rymdskeppets strålningsintensiva reaktor för att reparera denna och rädda livet på alla andra. Allt enligt ett mantra som gick ut på något som "allt för de många, inget för de få". Författaren (Gene Roddenberry) har alltså tagit upp ett utilitaristiskt element i handlingen men inte riktigt lyckats renodla situationen till ren altruism eftersom alternativet var att alla annars skulle omkomma. Motivet finns för övrigt i en amerikansk u-båtsfilm om en rysk u-båt där reaktorn måste repareras genom att några måste omkomma (en verklig händelse på 1960-talet).

I radioprogrammet framkom uppfattningen att SF-genren politiskt karaktäriserades av socialdemokratiska eller kanske hellre socialliberala värderingar. Eftersom staten hela tiden finns med i bakgrunden skulle man kunna fråga sig om det är på SF-området som en del liberaler får ge uttryck för sina etatistiska böjelser. Ju mer action desto mer av "nödvändighet" i handlandet för statens utsända med uppgift att kämpa för det goda. Det är sällan våldskonflikterna ses från den andra sidan. Därför kan inte något speciellt liberalt i handlingsmanuset framträda. Det finns sällan något val där utan bara bedömningsmöjligheter av teknisk natur.

Vi borde istället få se hur den "goda" rymdflottan besöker en planet som förtrycks av en diktator och en härskande elit. I kraft av sin moraliska mission avsätter de goda diktatorn och den härskande eliten betvingas av nya lagar som upprätthålls av de goda och förhindrar det förslavande förtrycket av den stora massan som istället för att utsättas för rekvisitioner under hot om våld från eliten kan betinga sig ett rättvist utbyte av tjänster och gentjänster med hjälp av ett importerat påfund kallat "pengar". Star-Trek-fantasterna kanske inte skulle bli så glada?
Andra bloggar om: Science fiction, SF, Star Trek, framtid, litteratur, kultur, utopism, utopia, liberal, socialism, etatism, utilitarism, politik, samhälle, litteraturhistoria på intressant.se