Skattepolitik för "ökad jämlikhet"
Det är märkligt att en borgerlig regering inte förmår bedriva en borgerlig skattepolitik. Ännu har inga steg mot platt skatt tagits. Under beteckningen "jobbskatteavdrag" bedriver man istället något som liknar Palmes och Strängs skattepolitik för att möta 68-vänstern.
Skattepolitiken i Sverige har under lång tid karaktäriserats av motsättningen mellan den socialistiska synen och den borgerliga. Åtminstone sedan den socialdemokratiske finansministern Ernst Wigforss' dagar har s-politiken gått ut på att med hjälp av skatterna utjämna inkomsterna. Det har skett med hjälp av höjda skatter och mer progressiva skatter. Båda medlen har resulterat i högre marginalskatter - skatten på den sist intjänade hundralappen.
Höga skatter är ett sätt att utjämna välståndet. Om alla betalar hög skatt i procent av inkomsten kan den del av skatterna som betalas tillbaka i form av förmåner och bidrag i huvudsak ges till dem med låga inkomster. De får då en subvention bekostad av andra medborgare jämfört med om de skulle varit hänvisade till att direkt köpa tjänsterna på den fria marknaden eller indirekt genom försäkringar.
Låga skatter i relation till BNP kan direkt utjämna inkomsterna efter skatt om skatterna görs progressiva. Den som har en inkomst som ligger på halva genomsnittet kan t ex betala en tiondel så stor andel som genomsnittspersonen. Och den som tjänar dubbelt så mycket som genomsnittet kan t ex tvingas betala dubbelt så stor andel i skatt.
Med den progressiva skatteskala som jag här skissat skulle en genomsnittlig skattesats på 30 procent, som antas också gälla medelpersonen, leda till följande inkomstfördelning efter skatt (om vi sätter medelpersonens inkomst före skatt till 100): 47, 70 och 80. De som tjänar hälften eller 50 får kvar 47 efter 3 procents skatt, De som tjänar medel får kvar 70 efter 30 procents skatt. De som tjänar dubbelt eller 200 får kvar 80 efter 60 procents skatt. Marginalskatten på dem som tjänar dubbelt blir då 90 procent - de får behålla 10 av 100 i extra inkomst. Och marginalskatten för låginkomsttagarna blir 46 procent.
Denna enkla skatteskala illustrerar också en egenhet som ett progressivt skattesystem har: ju högre genomsnittsskatt desto mindre progressivitet är möjlig. Just den här skalan har en gräns vid 33,3 procent. Skulle staten vilja höja skatten med drygt 3 procentenheter i genomsnitt skulle medelpersonen få behålla knappt 67. Men med nästan 67 procents skatt för den som tjänar dubbelt skulle behållningen också bli knappt 67. Marginalskatten skulle alltså vara 100 procent. Att fördubbla sin inkomst skulle vara meningslöst. (Att inte tänka på denna effekt har jag kallat "Guillous misstag".)
Nåväl, under 1960-talet blev fler och fler övertygade om att höga marginalskatter och stark progressivitet var både principiellt och pragmatiskt felaktiga. Den Allmänna skatteberedningen lade i parlamentarisk enighet fram ett förslag om sänkta marginalskatter. Men då kom vänstervågen 1967-68. Socialismen stod åter på dagordningen och regeringen fick tillsätta en låginkomstutredning istället. "Ökad jämlikhet" blev devisen för att möta 68-vänstern. För att leva upp till slagordet "ökad jämlikhet" presenterade s-regeringen ett radikalt skatteförslag som skulle börja gälla 1971. Med detta skulle två tredjedelar av inkomsttagarna få sänkt skatt och en tredjedel höjd skatt för att bekosta sänkningen för låg- och medelinkomsttagarna.
Känns detta åtminstone delvis igen? Istället för att fullfölja kritiken mot den progressiva skatten och åtminstone hålla öppet för "platt skatt" har den här regeringen börjat en tillbakarullning av skattepolitiken från 1991 som stod i skarp kontrast till 1971 års skattereform. Detta sker nu under rubriken "jobbskatteavdrag" och i något modestare former än Palmes och Strängs skattereform för "ökad jämlikhet". Att avskaffa värnskatten är inte att tänka på enligt Reinfeldt.
Idag har vi ett överuttag av skatter som regeringen utnyttjar för att kunna göra sina skattesänkningar. Det beror främst på att konjunkturförbättringen medfört att fler har kommit i arbete. En del av effekten kommer också ifrån den allmänna skärpning av möjligheterna att få bidrag som regeringen och den offentliga sektorns administratörer genomfört. Nästan ingenting kommer från jobbskatteavdragen 2007 och 2008 eftersom dessa inte verkar förrän på 5-6 års sikt enligt finansministern. Dessutom är effekterna små enligt KI:s prognoser i marsrapporten (bloggartikel). Tillsammans med ökad kontroll rör det sig om ca 65 000 personer fram till 2015.
Det för höga skatteuttaget borde med en neutral skattepolitik leda till en likformigt fördelad skattesänkning. Om staten ger nästan samma belopp i kronor till de flesta betyder sänkningen mycket mera för dem som tjänar minst. De får en större skattesänkning än med en neutral politik, vilken betalas av den tredjedel som får en mindre skattesänkning än vad som varit motiverat. Det sker alltså en ökning av progressiviteten i skattesystemet (dock föreslås nu en liten sänkning av statsskatten). Dessutom får pensionärerna fortsätta att betala en för hög skatt. Resultatet blir enligt Finansdepartementets promemoria (pdf) följande:
Vi ser här hur skattesänkningarna motsvarar nästan 8 procent av inkomsten för den som tjänar 100 000 kr tll 3 procent ovanför en inkomst på 500 000 kr. Är detta en borgerlig skattepolitik? Är inte detta snarare en skattereform för "ökad jämlikhet"?Andra bloggar om: skattepolitik, jämlikhet, utjämning, skatter, skatt, regeringen, 68-vänstern, jobbskatteavdrag, politik, ekonomi på intressant.se
Etiketter: skattepolitik aktuellt
posted by Danne Nordling @ 01:51
9 comments
9 Comments:
Som framgår av en ledare i dagens SvD så har det skett en påtaglig inkomstutjämning i vårt land sedan de borgerliga partierna fick makten.
Den har varit till fördel får den grupp socialdemokraterna säger sdig värna om, låginkomsttagare.
Dessa har nu en inkomstskatt på 22 procent och en marginalskatt på 30 procent.
Motsvarande siffror när vi hade en s-regering var 33 procent samt 42 procent.
Det kan om man så vill ses som ett steg mot införande av en platt skatt.
Vi får hoppas att det även kommer att fortsätta något.
Det betyder att de som fått störst del av jobbavdraget kan tillgodogöra sig mellan 16000 och 20000 kronor om året räknat i 1974 års penningvärde.
Man kan första att socialdemokraterna nu avser att förvandla sig till ett medelklassparti, sannolikt beronende av en bidragsinriktad politik.
Redan beslutade skattesänkningar har sänkt skatten per BNP/inv från 50.5 procent till nu drygt 47 procent, detta samtidigt som vi nu har ett överskott i statsbudgeten på drygt 200 miljarder.
Det har i denna blog framförts argument mot att konjunkturläget inte inbjuder till fortsatta skattesänkningar.
Trovärdiga beräkningar hämtade från en annan blog sägeratt den platta skatten skulle kosta i runda slängar 60 miljarder.'
Det hindrar inte att målsättningen framgent bör vara att ta ytterliga steg mot införande av en platt skatt.
Vi kan då räkna med tydliga ideologiska skillnader.
PFö
Och vem har främst drivit inkomstutjämningspolitiken sedan 1974? Jo 60 procent av skattesänkningen från 33 till 22 procent har gjorts av tidigare s-regeringar och 40 procent av nuvarande allians-regering genom två jobbavdrag. Har låginkomsttagarna på något sätt visat sin uppskattning av a-regeringen?
Platt skatt? Den som tjänar knappt 300' kr betalar 25 procents inkomstskatt. Den som tjänar hälften av detta betalar knappt 20 procent och den som tjänar drygt dubbelt betalar bortåt 40 procent.
Det tredje steget sänker skatten med 1 procent för medelinkomsttagaren men bara 0,5 procent för dubbelinkomsttagaren. Det betyder skärpt progressivitet och en distansering från den platta skatten. Skall det ge fler röster?
De tre jobbavdragen betyder för de flesta mellan 16 000 och 18 000 kr i sänkt skatt - obs ej 1974 års penningvärde!
Att införa platt skatt i meningen avskaffa statsskatten (inkl värnsk) kostar 51 mdr kr 2008. Hur kan man komma fram till 60 mdr?
Med ett sämre konjunkturläge och ökad arbetslöshet ökar möjligheterna att sänka skatterna utan att öka inflationen. Men om bensinpriser mm skall motverkas med lönesänkningar går det inte att sänka skatterna.
/DNg
Det som fick mig att tappa hakan var Borgs senaste utspel om att ROT-avdraget skulle återinföras.
Så, staten samlar in skatt och delar sedan ut den i form av bidrag till dem som den anser behöver dem.
Var det inte just precis sådant man ville komma bort ifrån när man röstade borgerligt??
Världen går mot en period av mer socialism. Om Barack Obama vinner valet i USA väntar skattehöjningar och en större offentlig sektor. Problemen ska lösas genom skattehöjningar och regleringar.
I dagens artikel på Mises.org nämns begreppet "försvenskning" (the Sweden-ization of America). "65-70 % av en genomsnittlig familjs inkomster lämnas över till byråkraterna".
"TIME for Socialism"
http://mises.org/story/3013
Uttrycket "platt skatt" är ett praktexempel på en felaktig omöjlig översättning av engelskans "flat tax rate".
På svenska heter det enhetsskatt.
Enhetsskatt bör införas. En del av skattebortfallet kan ersättas av rejält höjda punktskatter på onödiga och ohälsosamma varor. En del kompenserar sig självt genom ökad ekonomisk aktivitet, mindre uttag av ledighet i stället för pengar mm.
Den dynamiken har vänstern aldrig förstått.
Att statsskatten ligger på 51 miljarder och inte 60 är säkert korrekt.
Å andra sidan skrev jag i runda slängar.
Att s-rergeringarna stått för de största skattesänkningarna måste vara fel.
Vi har under denna period fått kraftigt höjda kommunalskatter, skäpt progressivitet samt införande av värnskatten.
Dessutom har socialdemokraterna varit emot de skattesänkningar på cirka 10000 kronor genomsnittligt årligen somär ett resultat av jobbavdraget.
Regeringens politik har haft påtagliga dynamiska effekter.
Dit hör fler jobb, minskat utanförskap, rehabiliteringsstöd på 3,4 miljarder, den sänkta a-kassan från 80 till 70 procent.
Även det nya socialförsäkringssystemet kommer att få en dynamisk effekt.
Vi har också över landet sett mängder av valfrihetsreformer som också de alltmer medför lägre kostnader och kortare väntetider,
Allt detta har vänstern varit emot och frågan är om de kommer att upphäva detta efter en valseger 2010.
Dit hör förstås också halveringen av fastighetsskatten sant borttagande av förmögenhetsskatten.
Hur kan ett sådant parti å ena sidan säga sig vara för full sysselsättning, företräda låginkomsttagare samt även sakna en trovärdig alternativ politik?
Att sänka statsskatten är i nuläget mer verkningsfullt än att ta bort värnskatten.
Det gynnar flertalet inkomsttagare med medelinkomster och stimulerar till högre utbildning.
PF
Det är inget konstigt att socialdemokraterna har sänkt inkomstskatten för sina egna väljargrupper. Huvuddelen av skattesänkningen för en livsmedelsarbetare från 33 procent 1974 till 22 procent idag (enl Lodin) har gjorts av socialdemokraterna. Samtidigt har de höjt löneskatterna och drivit fram höjd kommunalskatt (från drygt 24 till drygt 31 procent). En livsmedelsarbetare har alltså inte drabbats alls av den höjda kommunalskatten och dessutom genom statliga åtgärder fått 11 procentenheter lägre inkomstskatt. Men de som tvingats betala för dessa privilegier tiger still.
Nu när staten har ett överskott i budgeten kan denna orättvisa minskas. Det borde vara dags att åtminstone avskaffa statsskatten vilket bara kostar 51 mdr kr.
Beträffande den terminologiska frågan (10:40) så är "enhetsskatt" inte en synonym till platt skatt. Enhetsskatt associerar mera till klumpsummeskatter medan platt skatt avser begreppet 'proportionell skatt'.
/DNg
Dynamiska effekter
Om större dynamiska effekter ska uppkomma räcker det inte att enbart sänka skatterna. Även de offentliga utgifterna måste sänkas. Att enbart vidta åtgärden att minska skatten på arbete ger inte en tillräcklig dynamisk effekt. Om människor får gratistjänster/-bidrag är de inte tvungna till att öka sin arbetsinsats och sitt sparande.
Det mänskliga arbetet blir endast mer produktivt om det investeras i realkapital. En större sysselsättning kan visserligen sänka produktiviteten per arbetstimme. Men en större sysselsättning ökar ändå produktionen per invånare samtidigt som färre behöver försörjas genom bidrag. Poängen är att det är investeringarna i realkapital som ger den stora dynamiska effekten.
En stor dynamisk effekt kräver således att landets realkapitalstruktur växer. Antalet produktionssteg inom kapitalstrukturen måste växa horisontellt och vertikalt. Idag växer enbart produktionssteget närmast konsumenterna. Antalet stormarknader, småbutiker, frisörsalonger och pizzerier blir fler. Detta är ett tecken på att landets realkapitalstruktur krymper.
Att just dessa verksamheter växer beror på att entreprenörerna ökar investeringarna i verksamheter som gör de högsta vinsterna samtidigt som investeringarna dras ned i verksamheter som ger låga vinster. Det existerar även regleringar på många områden som förhindrar investeringar, exempelvis byggandet av nya kärnkraftverk.
Det som sker är att skadeverkningarna av skatter och regleringar maskeras genom att den monetära efterfrågan ständigt ökar (en ökning av penningmängden). Det produktionssteg som är närmast konsumenterna kan på detta sätt uppnå högre vinster och därmed högre investeringar. Detta beror på att företagen alltid har de penningmässiga utbetalningarna innan försäljningen ger inbetalningar.
När den monetära efterfrågan ökar stiger intäkterna men kostnaderna är tagna långt innan försäljningen. Detta innebär att vinsterna blir högre i detta produktionssteg. De produktionssteg som är längst ifrån konsumenterna drabbas eftersom en ökning av den monetära efterfrågan driver upp kostnaderna i dessa steg. Vinsterna blir lägre och därmed investeringarna.
Att pensionärerna hamnat på efterkälken beror på vilka inkomstskikt man talar om samt vilken verkan bostadstillägget har.
ATP-pensionärerna fick acceptera att regeringen Göran Persson använde cirka 250 miljarder från AP-fonderna till en minskning av statsskulden.
Han ville även öka det beloppet med ytterligare 150 miljarder, vilket dock inte de borgerliga partierna godtog.
Garantipensionärena har haft sämst ekonomiutveckling vilket berott på den modell av inkomstuppräkning som tillämpats.
Den kommer nu att något förändras i och med att det ska bli en årlig uppräkning med 2500 kronor att jämföra med de 2000 kronor socialdemokraterna talat om.
SPF vill nu ha en inkomstökning med hela 12 000 kronor om året, visserligen en sänkning mot de krav som tidigare fanns och då man också ville finna någon metod att infasa denna grupps pension med jobbskatteavdragen.
Det kan också vara intressant att jämföra garantipensionärernas ekonomiska situation med de som nu har inkomst-och tilläggspension.
Det avståndet är i själva verket litet redan nu.
Den som har en allmän pension på 15 500 kronor i månaden har har en bruttoinkomst som är så liten som 1 070 kronor i månaden.
Sedan skillnaden i skatt medräknats är avståndet så litet som 8 200 kronor i månaden.
Det säger sig självt att den skillnaden skulle försvinna om garantipensionen skulle öka med 1 000 kronor i månadem.
Likalönsideologin har sitt pris.
PF
Skicka en kommentar
<< Home