Reinfeldt om värnskatten låter som Gunnar Sträng (s)

Den extra femprocentiga värnskatten vill Reinfeldt ha kvar. Höginkomsttagarna jobbar redan heltid och skulle få råd att arbeta mindre om skatten sänktes tycks han mena. Och vilken effekt får i så fall jobbavdraget? Reinfeldt verkar inte ha satt sig in i forskningen kring skatter och arbetsutbud.

På moderaternas partistämma i Gävle i slutet av oktober kommer partiordförande Fredrik Reinfeldt att argumentera emot ett slopande av värnskatten. Den är de extra 5 procenten marginalskatt som utgår vid en månadsinkomst över 40 700 kronor och som behölls av socialdemokraterna trots att de lovade att tidsbegränsa den på 90-talet. Detta framkom vid ett besök i Sundsvall 11/10 som moderatledaren gjorde tillsammans med partisekreteraren (TT).

Enligt Reinfeldt är jobben viktigare än den höga marginalskatten. Frågan om ett slopande av värnskatten kommer upp på partistämman och TT skriver:

"På den kommer Reinfeldt att argumentera för att den blir kvar ett tag till. Slopad värnskatt leder inte till att människor arbetar mer, resonerade Reinfeldt.
– Den betalas av människor som arbetar heltid och om den slopas skulle de snarast välja att minska sin arbetstid, sade han."

Detta uttalande låter som den gamle socialdemokratiske finansministern Gunnar Sträng på 1970-talet när kritiken mot de höga marginalskatterna började bli mer explicit. Strängs tes var att sänkta marginalskatter skulle vara skadliga för Sverige eftersom man då kunde arbeta mindre för att uppnå samma inkomst efter skatt. Det skulle leda till kraftigt minskade skatteinkomster istället för åtminstone på lång sikt ökande skatteintäkter.

Länge stod denna tes oemotsagd. Den nationalekonomiska forskningen kunde inte säga hur det förhöll sig eftersom man på teoretisk väg inte kunde bestämma hur stora de två motverkande effekterna var i verkligheten. Dessa är substitutionseffekten respektive inkomsteffekten.

Substitutionseffekten är den verkan som t ex höjd skatt har på valet mellan arbete och fritid. Med högre skatt blir den obeskattade fritiden relativt sett billigare. Då vill individerna ha mer av den billiga fritiden och arbetar därför mindre. Omvänt betyder sänkt marginalskatt att det lönar sig mer att arbeta. Man skulle kunna kalla substitutionseffekten för "fritidseffekten".

Inkomsteffekten verkar i motsatt riktning. Om skatterna blir tillräckligt höga blir individerna så fattiga att de vill arbeta mera för att få ihop till vad som anses vara livets nödtorft. Omvänt betyder sänkt skatt att man kan klara det nödvändigaste utan att behöva arbeta extra eller fråga efter övertidsarbete. Inkomsteffekten skulle därför kunna kallas "fattigdomseffekten".

Det var fattigdomseffekten Gunnar Sträng hade upptäckt och han behövde dessutom aldrig argumentera mot någon som drog fram fritidseffekten eftersom den var ganska okänd. Men sedan gick forskningen framåt. På 1980-talet kom det undersökningar av folks faktiska beteende vid inkomstförändringar som indikerade att fritidseffekten var större än fattigdomseffekten. En marginalskattesänkning skulle alltså leda till ett större arbetsutbud än tidigare. Om skatten på detta arbete sedan skulle räcka för att kompensera hela det initiala skattebortfallet var däremot en annan fråga.

Utvärderingen av den stora skattereformen 1991 bekräftade att det även efter denna reform förekom en arbetsutbudsökande effekt trots att arbetsmarknadsläget var så tillbakapressat i början av 1990-talet. Det framgår av den sk KUSK-utredningen 1995. Ytterligare undersökningar av tex Jan Selen har funnit mycket kraftiga effekter.

Min hypotes är att inkomsteffekten blir mindre ju mer individen tjänar initialt. Om man inte anser sig vara "fattig" och därför arbetar mer än man skulle vilja kommer en skattesänkning inte att leda till att man nu tycker sig kunna slå sig till ro med mindre arbete. Däremot kan en marginalskattesänkning enbart för högre inkomster stimulera dem som har möjligheten att öka sina inkomster att också realisera sådana intentioner. Människan är ju så underligt konstruerad att många som har det rätt hyggligt ändå vill ha mer. Och om detta ligger inom möjligheternas ram genom tillräckligt låga skatter, kommer man att jobba mera på den vita marknaden.

Det betyder att Reinfeldt har fel. Frågan som återstår är om Sträng också hade fel.

Låt oss utgå från att han med sina uttalanden främst avsåg arbetargupperna som han hade direktkontakt med på resor och möten. Arbetarna ville för 40 år sedan komma upp sig, skaffa bil, TV och tvättmaskin - kanske så småningom ett eget hus. De var intresserade av prestationslöner, övertidsarbete och extraarbete. Allt sådant kunde omsättas i varaktiga konsumtionsvaror som "överklassen" redan höll sig med. Självklart skulle en skattesänkning då kunna leda till att man lättare kunde skaffa sig mycket av detta utan att arbeta så mycket. Sträng hade kanske rätt - åtminstone för de lägre inkomsttagarna.

Någon borde räkna ut om inte Reinfeldt har dubbelt fel. Jobbavdraget är tänkt att öka arbetsutbudet. Men det innebär endast en obetydlig marginalskattesänkning med 3 procentenheter. Nästan alla som får jobbavdraget har redan idag ett arbete. Teorin om inkomsteffekten (fattigdomseffekten) säger då att dessa grupper kommer att minska sitt arbetsutbud eftersom den motverkande kraften från substitutionseffekten i form av sänkt marginalskatt är så liten.

Den enda ytterligare effekt som verkar i positiv riktning kommer från de personer som har att välja på att gå arbetslösa/sjukskrivna istället för att ta ett arbete (som redan finns) genom jobbavdraget väljer detta arbete. Sådana personer finns, men hur många är de?

Forts: Reinfeldt ljög - 40 procent av värnskatteläkarna jobbar deltid

Andra bloggar om: Reinfeldt, marginalskatt, skattesänkning, jobbavdrag, skatter, politik, ekonomi på intressant.se