torsdag, augusti 21, 2008

Det blir räntehöjning i september

Idag höll vice riksbankschefen Svante Öberg ett tal där han inte tagit något intryck av den senaste veckans debatt om inflationen. Den svenska Riksbankens prestige och trovärdighet är tydligen beroende av att räntehöjningar görs när det som allmänheten uppfattar som inflation är hög. Det verkar vara mer dogmatik än sakskäl som ligger bakom räntehöjningarna.

I sitt tal uppehöll sig Svante Öberg mest vid den tidigare penningpolitiska rapporten. Han konstaterade att sysselsättningen kommer att upphöra att öka och att arbetslösheten kommer att öka med en topp omkring tredje kvartalet 2009. Trots detta skulle alltså räntan behöva höjas två gånger ytterligare för att "inflationen" skulle komma ner till 2 procent på två års sikt. Öberg klargör inte vad han menar med inflation. Han visade ett diagram där KPI-förändringarnas utveckling respektive KPIF redovisades. KPIF är prisutvecklingen exklusive effekterna av Riksbankens egna ränteförändringar. Den har den senaste tiden legat ca 1 procentenhet över KPI-förändringen.

En viktig motivering för räntehöjningarna verkar vara rädslan för spridningseffekter. Öberg sade:
"Den stigande inflationen i Sverige och i omvärlden skulle inte vara ett problem om det bara handlade om en tillfällig uppgång och om inflationsförväntningarna låg kvar på en låg och stabil nivå. Men om det uppstår följdeffekter eller om inflationsförväntningarna stiger så kan penningpolitiken behöva stramas åt. Det är viktigt för penningpolitiken att det som började som prisökningar på olja och livsmedel på världsmarknaden inte sprider sig till andra områden och att inflationsförväntningarna på lite längre sikt inte fastnar på en högre nivå utan går ner mot inflationsmålet igen."
Samtidigt erkände Öberg att risken för lönekompensation var låg: "Den höga inflationen skulle kunna påverka lönerna genom krav på kompensation för prisstegringar. Men det förefaller i dagsläget inte särskilt troligt. Avmattningen i tillväxten och den förutsedda försvagningen av arbetsmarknaden talar emot en sådan konsekvens. Dessutom har vi nu på större delen av arbetsmarknaden treårsavtal som reglerar de avtalade löneökningarna."

Detta något motsägelsefulla budskap kanske kan förklaras med svårigheterna att skilja mellan inflation och KPI-ökning. En idikation på detta är följande passus i talet:
"Det som hade hänt sedan förra mötet i april motiverade, enligt min mening, en höjning av styrräntan och räntebanan. Främst gällde det att inflationen hade ökat och ökat mer än vi tidigare räknat med, att inflationsförväntningarna hade ökat och låg över inflationsmålet samt att förväntningarna om räntorna i omvärlden hade förändrats från sjunkande till stigande styrräntor."
Men i själva verket hade den inflation som Riksbanken kan påverka minskat under perioden, från drygt en procent i april till 0,9 procent i juli (kärninflationen, dvs KPIX exklusive energi och livsmedel). KPI hade däremot ökat från drygt 3 till 4,4 procdent. Med en dogmatisk inställning till vad som är relevant prisstegring får vi en förklaring till Riksbankens räntehöjning i juli. Det har spekulerats kring att Öberg skulle övergå från räntehökslägret till duvorna. En bedömning av Robert Bergqvist på SEB som redovisades på Ekonomiekot gick ut på att han nu intar en mindre hökaktig inställning. Men i sitt skriftliga tal är det i huvudsak erkännandet att oljepriserna sjunker som kan föranleda att han skulle gå emot en ränthöjning i september.

Öberg intresserade sig en hel del för penningpolitikens inverkan på inflationsförväntningarna. Detta bygger på en abstrakt idé om att allmänhetens förväntningar riskerar att omsättas i verkligheten om inte motåtgärder sätts in. Därför kan en hökaktig centralbank behövas enligt följande: "I den akademiska litteraturen finns en intressant ansats som går ut på att allmänheten tittar på utfall och gradvis lär sig hur ekonomin fungerar och hur centralbanken reagerar. För att hushållen ska tro på att centralbanken är inriktad på låg och stabil inflation så måste de observera ett sådant beteende."

Med denna inställning är det inte effekterna som räknas utan intentionerna. Räntepolitiken går då ut på att upprätthålla föreställningen att Riksbanken dogmatiskt bekämpar "inflationen" med räntehöjningar. Eftersom allmänheten inte kan se skillnad på allmän inflation och relativprishöjningar registrerade av KPI så måste Riksbanken bli lika dogmatisk i sin räntepolitik. Därför är det nu sannolikt att räntan höjs i september. Om detta skall undvikas måste något nytt tillkomma som gör att allmänheten får förståelse för att Riksbanken ändå avstår. En sådan "händelse" skulle kunna vara ett kraftfullt uttalande från facket att avtalen inte skall omförhandlas.

Andra bloggar om: , , , , , , , , , intressant.se

Etiketter:

5 Comments:

At 22 augusti, 2008 06:38, Blogger Kraxpelax said...

Jamen...! Back to basics now. Reagerar ingen på det underliga här.

"Inflationsförväntningar", vad är det för ett mantra?

Vad jag får ut av det här är att man då alldeles lämnar den specifika välgrundade nationalekonomiska teoribildningen, och baserar sin politik på ett slags ytterst invecklat socialpsykologisk premiss av minst sagt osäker kunskapsteoretisk status, nämligen att riksbankens räntehöjning verkligen påverkar ekonomins aktörers bedömningar på avsett vis.

Kan någon förklara för mig vad som kan finns för vetenskapligt empiriskt understöd för denna hypotes?

Om allt detta är något annat än dogmatiserad religion får den fortsatta prisutvecklingen ses som endera bekräftelse eller motsatsen på hela den här teorin.

Om nämligen prisnivån trots räntehöjningen fortsätter att stiga mer än Riksbanken räknat med, har vi i så fall en indikation på att teorin är felaktig, vilket bör leda till omprövning.

Om däremot då ytterligare räntehöjning följer misstänks Riksbanken röra sig med just en axiomatiserad dogm av mystisk art. Det är, så vitt jag kan förstå, bara fullständigt irrationellt. Men det är för tidigt att fälla detta barska omdöme.

Vi får alltå avvakta och se hur prisutvecklingen blir. Det finns allt skäl för största skepsis och största vaksamhet.

- Peter Ingestad, Solna

 
At 22 augusti, 2008 13:00, Blogger Per-Olof Persson said...

Inflation

Definitionen av inflation som ett tillstånd när alla priser stiger lika mycket utan relativprisförskjutningar är skrattretande löjligt. Det har *aldrig någonsin i historien* (utom möjligen i någon planekonomi) funnits ett tillstånd där alla priser ökat lika mycket och relativprisförskjutningar därmed inte skett.

Förutom i hyperinflationssamhällen typ Tyskland 1923 eller Zimbabwe 2008 har det knappast heller funnits någon tid där inte några priser fallit. Exempelvis priser på datorer och liknande har fallit även när KPI ökat med tvåsiffriga procenttal. Slutsatsen av den definitionen är alltså att det aldrig någonsin funnits någon inflation!

Sen är det sant att det till en början främst är tillgångspriser som stiger som ett resultat av högre penningmängd. Det är bland annat genom den mekanismen som penningmängdsökningar skapar fastighetsbubblor och konjunkturcyklar. Men med en viss tidsförskjutning så sprider sig detta även till producent- och konsumentpriser.


"Inflationsförväntningar"

"Inflationsförväntningar" är ett exempel på psykologism. När man inte har en vetenskaplig förklaring till någonting använder man obevisade psykologiska begrepp som förklaring. Därefter hoppas man att de lågutbildade sväljer denna förklaring med hull och hår.

Priserna bestäms av utbud och efterfrågan. Utbudet är en icke-monetär faktor som påverkar priserna.

(A) Om utbudet minskar och penningmängden är stabil, kan människor använda mer pengar per vara eller tjänst. Om människor i detta fall väljer att använda mer pengar för att köpa en enskild vara eller tjänst, kommer priset på denna vara eller tjänst att stiga. (Människor kan också välja att öka sitt sparande.)

(B) Om utbudet är stabilt och penningmängden ökar, kan människor använda mer pengar per vara eller tjänst. Om människor i detta fall väljer att använda mer pengar för att köpa en enskild vara eller tjänst, kommer priset på denna vara eller tjänst att stiga. (Människor kan också välja att öka sitt sparande.)

(C) Om utbudet är stabilt och penningmängden är stabil samtidigt som människor väljer att minska sitt sparande, kan människor använda mer pengar per vara eller tjänst. Om människor i detta fall väljer att använda mer pengar för att köpa en enskild vara eller tjänst, kommer priset på denna vara eller tjänst att stiga.

 
At 22 augusti, 2008 14:34, Blogger Danne Nordling said...

Kraxpelax, du sätter fingret på en svag punkt i Öbergs resonemang. Han nämner nämligen att inflationsförväntningarna i mycket styrs av den aktuella ökningen av KPI. Om förväntningarna är så viktiga för Riksbanken att påverka måste räntan höjas oavsett orsaken till uppgången i KPI - t ex höjda indirekta skatter.

Om det är så utslagsrösten i Riksbankens direktion resonerar måste resultatet bli räntehöjning.

Det som möjligtvis skulle kunna rädda resonemanget i dagens aktuella situation är att prisstegringar kan sprida sig på något annat sätt än genom lönekompensation. Men om t ex höjda bensinpriser ökar transportkostnaderna så att vissa varor blir dyrare, kan det väl inte vara Riksbankens uppgift att minska efterfrågan så mycket att företagen inte vågar låta kostnadsökningen slå igenom på varupriserna?

Per-Olof, jag tror inte Ingemar Bengtsson i praktiken menade att inflation måste karaktäriseras av en process med oförändrade relativpriser. Kritiken mot Riksbanken går ut på att höjningar av KPI inte behöver sammanhänga med en allmän prisstegring som med stor sannolikhet åtföljs av allmänna löneökningar i en destruktiv spiral.

Jag kan dock förstå att en österrikare har en viss svaghet för Öbergs resonemang. Om t ex bensinen blir dyrare måste alla andra varor och tjänster bli relativt billigare vid konstant penningmängd. Höjd ränta är då ett försök att på ett grovt indirekt sätt åstadkomma oförändrad penningmängd.
/DNg

 
At 22 augusti, 2008 16:18, Anonymous Per Fredö said...

Den svenska tillväxten har minskat, dock inte lika mycket som i andra industriländer.

Vi har samtidigt en låg inhemsk inflation, som dock inte nått den nivå på högst 2 procent som gällt sedan 1994.

Samstämmighet råder om att prisökningarna huvudsakligen beror på kraftigt höjda priser på energi och livsmedel, men även på finanskriser.

Redan nu har oljepriserna sjunkit kraftigt och det finns även bedömningar om att det även snart kommer att gälla matpriserna.

Detta gör det självfallet svårt att spekulera i vilken inflation vi kommer att få under den närmaste tvåårsperioden, alltså det tidsperspektiv som en riksbank har att väga in i sin räntepolitik.

Detta är också bakgrunden till att riksbankens ledamöter hamnade i två läger; det ena aviserade ett behov av ytterliga två räntehöjningar, det andra ville inte nu ta ställning.

Bromsa eller gasa var de båda bedömningarna. Däremot var det ingen som nu förespråkade räntesänkning. e En sådan skulle först bli aktuell när den inhemska inflationen definitivt nått de två procent som länge varit målsättningen.

Vi har också marknader som reagerar olika på den minskade köpkraft som individer och hushåll fått.

Dessa skilda marknaden måste anpassa sitt utbud efter den efterfrågan som finns på varor och tjänster,
Det leder som vi nu ser åtskilliga exempel på att företag tvingas vidta en rad metoder att öka sin produktivitet.

Avskedanden, nya till marknaden anpassade produkter, fusioner o dyl hör dit.

Detta leder till kompensatoriska lägre relativpriser, vilket självfallet också finns med i de penningpolitiska bedömningarna.

Personligen tror jag inte att facken kommer att kräva att ingånga avtal sägs upp och vidtar stridsåtgärder om arbetsgivarna inte går med på det.

Däremot är det inte svårt att leta rätt på önskelistor som sammantaget skulle kräva ökade offentliga utgifter på lågt räknat 50 miljarder.

LO:s ledning fick närmast skrämselhicka när kongressen ställde sådana röd-röda krav.

Regeringspartierna sitter nu i budgetöverläggningar på Harpsund.

Även bland och inom allianspartierna har de skilda partierna offentligt anmält sina prioriteringar .

Dessa har även sammantaget krävt större utgiftökningar än den ram på 20-30 miljarder som Borg menat är försvarbart.

Det finns också en allt större opinion som menar att när den finansiella ställningen är så god så är det även i detta fall rätt att gasa på rätt rejält.

Om så ändå skulle bli fallet är det troligt att slantarna hamnar i vidgade ramar för investeringar samt mer satsning på utbildning och forskning.

Men även här finns önskelistor. Vägnätet är uselt, skolor måste rustas, allmännyttans bostäder likaså och så vill även SJ ha bortåt 200 miljarder för ett nytt snabbanenät.

När det gäller köpkraften kan man inte heller bortse från redan genomförda skattesänkningar och de som nu kommer.

Ett hushåll med bruttoinkomst på 40 000 har och kommer att få ökad disponibel inkomst på drygt 20 000 årligen. Lägg därtill den sänkta fastighetsskatten så förstärks denna effekt.

Detta menar jag kan åtminstone delvis kompensera ökade relativpriser, varav räntehöjningarna drabbar en del, dock inte alls flertalet.
Mer har flera drabbats av börsfallet.

Så oavsett om man räknas vara hök eller duva så krävs det en rad ekonomiskt-politiska åtgärder för att få ekvationen att gå ihop.

Gör den inte det får vi vanliga människor lära oss att försöka konsumera till lägre priser och att dra åt svångremmen.
Det skadar nog inte!

 
At 26 augusti, 2008 10:59, Anonymous Per Fredö said...

I Financial Times kunde man den 21 aug ta del av nåt läsvärt.
Artikeln var skriven av Arvid Suvbramanian och hade som rubrik A global approach is needed to beat inflation.

Han säger att redan nu träffas europeriska centralbanker, ett par latinameikanska banker och självfallet även Federal Reserve and people´s bank.
Likaså deltar överraskande Peopl´s bank of China.

Dessa samtal och den koordination om räntepolitiken som sker är menar AS inte är tillräcklig.

Han vill i stället ha en mer intim koordination för att bryta nuvarande inflationstendenser som eventuellt även kan komma att förstärkas.

De skäl han åberopar är följande:

- nu bedrivs räntepolitiken och även andra statliga åtgärder utan tanke på att det kan få negativa konsekvenser för andra länder; vad han kallar chicken race. Detta kan t ex innebära att länder med låga nationellt betingade räntor driver upp energipriserna, nåt andra länder får stå för.

-för det andra innebär betydelsen av prisstabilitet som vissa länder prioriterar att andra centralbanker struntar i samma målsättning

-för det tredje skulle en samordning innebära att marknadernas förväntningar bättre kan tillgodoses

- för det fjärde skulle man förhindra vad som tidigare var den politiska lösningen, finansiell expansion

- för det femte skulle en samordning innebära att det som nu sker främst från Kina, att ökad inflation sker via en nationellt betingad kommersiell handelspolitik, dessutom utan hänstagande till vanliga demokratiska spelregler.

Han betonar också att alltfler länder via globaliseringen kommer med i det ökade handelsutbytet och även får en ökad ekonomisk tillväxt.

 

Skicka en kommentar

<< Home