Det blir räntehöjning i september

Idag höll vice riksbankschefen Svante Öberg ett tal där han inte tagit något intryck av den senaste veckans debatt om inflationen. Den svenska Riksbankens prestige och trovärdighet är tydligen beroende av att räntehöjningar görs när det som allmänheten uppfattar som inflation är hög. Det verkar vara mer dogmatik än sakskäl som ligger bakom räntehöjningarna.

I sitt tal uppehöll sig Svante Öberg mest vid den tidigare penningpolitiska rapporten. Han konstaterade att sysselsättningen kommer att upphöra att öka och att arbetslösheten kommer att öka med en topp omkring tredje kvartalet 2009. Trots detta skulle alltså räntan behöva höjas två gånger ytterligare för att "inflationen" skulle komma ner till 2 procent på två års sikt. Öberg klargör inte vad han menar med inflation. Han visade ett diagram där KPI-förändringarnas utveckling respektive KPIF redovisades. KPIF är prisutvecklingen exklusive effekterna av Riksbankens egna ränteförändringar. Den har den senaste tiden legat ca 1 procentenhet över KPI-förändringen.

En viktig motivering för räntehöjningarna verkar vara rädslan för spridningseffekter. Öberg sade:

"Den stigande inflationen i Sverige och i omvärlden skulle inte vara ett problem om det bara handlade om en tillfällig uppgång och om inflationsförväntningarna låg kvar på en låg och stabil nivå. Men om det uppstår följdeffekter eller om inflationsförväntningarna stiger så kan penningpolitiken behöva stramas åt. Det är viktigt för penningpolitiken att det som började som prisökningar på olja och livsmedel på världsmarknaden inte sprider sig till andra områden och att inflationsförväntningarna på lite längre sikt inte fastnar på en högre nivå utan går ner mot inflationsmålet igen."

Samtidigt erkände Öberg att risken för lönekompensation var låg: "Den höga inflationen skulle kunna påverka lönerna genom krav på kompensation för prisstegringar. Men det förefaller i dagsläget inte särskilt troligt. Avmattningen i tillväxten och den förutsedda försvagningen av arbetsmarknaden talar emot en sådan konsekvens. Dessutom har vi nu på större delen av arbetsmarknaden treårsavtal som reglerar de avtalade löneökningarna."

Detta något motsägelsefulla budskap kanske kan förklaras med svårigheterna att skilja mellan inflation och KPI-ökning. En idikation på detta är följande passus i talet:

"Det som hade hänt sedan förra mötet i april motiverade, enligt min mening, en höjning av styrräntan och räntebanan. Främst gällde det att inflationen hade ökat och ökat mer än vi tidigare räknat med, att inflationsförväntningarna hade ökat och låg över inflationsmålet samt att förväntningarna om räntorna i omvärlden hade förändrats från sjunkande till stigande styrräntor."

Men i själva verket hade den inflation som Riksbanken kan påverka minskat under perioden, från drygt en procent i april till 0,9 procent i juli (kärninflationen, dvs KPIX exklusive energi och livsmedel). KPI hade däremot ökat från drygt 3 till 4,4 procdent. Med en dogmatisk inställning till vad som är relevant prisstegring får vi en förklaring till Riksbankens räntehöjning i juli. Det har spekulerats kring att Öberg skulle övergå från räntehökslägret till duvorna. En bedömning av Robert Bergqvist på SEB som redovisades på Ekonomiekot gick ut på att han nu intar en mindre hökaktig inställning. Men i sitt skriftliga tal är det i huvudsak erkännandet att oljepriserna sjunker som kan föranleda att han skulle gå emot en ränthöjning i september.

Öberg intresserade sig en hel del för penningpolitikens inverkan på inflationsförväntningarna. Detta bygger på en abstrakt idé om att allmänhetens förväntningar riskerar att omsättas i verkligheten om inte motåtgärder sätts in. Därför kan en hökaktig centralbank behövas enligt följande: "I den akademiska litteraturen finns en intressant ansats som går ut på att allmänheten tittar på utfall och gradvis lär sig hur ekonomin fungerar och hur centralbanken reagerar. För att hushållen ska tro på att centralbanken är inriktad på låg och stabil inflation så måste de observera ett sådant beteende."

Med denna inställning är det inte effekterna som räknas utan intentionerna. Räntepolitiken går då ut på att upprätthålla föreställningen att Riksbanken dogmatiskt bekämpar "inflationen" med räntehöjningar. Eftersom allmänheten inte kan se skillnad på allmän inflation och relativprishöjningar registrerade av KPI så måste Riksbanken bli lika dogmatisk i sin räntepolitik. Därför är det nu sannolikt att räntan höjs i september. Om detta skall undvikas måste något nytt tillkomma som gör att allmänheten får förståelse för att Riksbanken ändå avstår. En sådan "händelse" skulle kunna vara ett kraftfullt uttalande från facket att avtalen inte skall omförhandlas.

Andra bloggar om: inflation, prisstegringar, prisökningar, KPI, räntor, räntehöjning, Riksbanken, nationalekonomi, politik, ekonomi på intressant.se