måndag, augusti 18, 2008

LO:s chefekonom avvisar kompensation för "inflationen"

Dan Andersson på LO har begripit att det finns en skillnad mellan specifika prisstegringar och allmän inflation. Gunnar Örn på Dagens Industri har fått en intervju som publiceras idag 18/8. Artikeln är ett utstuderat angrepp på Riksbankens dogmatiska uppfattning om inflationsriskerna och dess dumdryga vilja att höja räntan. Men tyngre företrädare borde uttala sig före torsdag.

Kärninflationen är bara knappt en procent när man rensar bort de ryckiga priserna på mat och energi samt Riksbankens egna räntehöjningar, skriver Örn. Det kan ge följdeffekter genom kompensationskrav. Därför menade vice riksbankschefen Svante Öberg i början av juli att det nu gäller att förhindra att prisökningarna på världsmarknaderna för energi och livsmedel sprider sig till andra områden via pris- och lönebildningen". Och vice riksbankschefen Lars Nyberg hänvisade till 1970- och 1980-talen när inflationen rotat sig i form av ett etablerat kompensationstänkande.

Men Dan Andersson bedömer sannolikheten för upprivna avtal som mycket låg. Han säger:
"Folk är inte så dumma att de tror att de skulle få mer pengar i en kraftig konjunkturnedgång än de fick för två år sedan i en god konjunktur. De inser att arbetsgivarna inte har mer pengar nu än de hade då, utan mindre."
Andersson tycker att Riksbanken skall ta reda på vad folk i allmänhet har för inflationsförväntningar och inte ta fasta på vad företrädarna för löntagarorganisationerna svarar i enkäter gjorda av Prospera. Här har han en poäng som också innebär att han vill spela ut medlemmarna mot de fackliga ledarna. Det kan en avgående LO-ekonom kosta på sig. Men är han tillräckligt tung för att det skall ge genomslag i debatten? Han fick en intervju i Ekonomiekot vid lunch idag. Riksbankens direktion läser säkert också DI. Men tror man där att fackets företrädare i övrigt läser DI? Hur bedömer man SKTF:s hållning att "löneökningar ska vara högre än prisökningen"? Det är om inte annat ett halmstrå för räntehökar.

Det behövs nu kraftfulla uttalanden från fackligt förtroendevalda, och inte bara från avgående tjänstemän, som slår fast att det inte ska bli kompensation för höjda bensinpriser mm. Det borde ske före torsdag kl 15:00 då Svante Öberg håller ett tal om det ekonomiska läget. Därefter är det mindre än två veckor kvar till Riksbankens nästa räntemöte.

Andra bloggar om: , , , , , , , , , intressant.se

Etiketter:

3 Comments:

At 18 augusti, 2008 17:21, Anonymous Per Fredö said...

Dan Anderssons uttalande att kärninflationen ligger knappt under 1 procent både förvånar och är illavarslande.

Den korrekta siffran, internationnellt mycket låg, är i stället något över 2 procent.

Det hör till fackföreningsrörelsen strategi att varna för kompensationskrav.
Man har också hotat med att riva upp det tecknade treårsavtalet, vilket självfallet motparten skulle vägra.

Mer än ett skrammel i korridoren lär det alltså inte bli. LO och även SKTF är väl medvetna om de strukturella företagsmässiga konsekverna.

LO är också medvetet om att det är så trygga jobb som marknaden kan erbjuda är viktigast för flertalet arbetstagare.
De blir även i för facket orade grad beredda att värna om sina nu disponibla inkomster genom att lämna både fack och a-kassorna.
Pratar man med främst ungdomar så säger de flesta, vilken nytta har jag egentligen av facket,det är inget för migh.

Det är därför som LO-ekonomen Dan Andersson i sin avslutande brännpunktsartikel ville ha en blocköverskridande uppgörelse som skulle innebära att staten tog över fackets a-kassekostnader.Kostnaden inte nämd och
inte heller övriga konsekvenser.

Dan Andersson är inte heller mannen att sätta sån skräck i riksbanksledamöter att de skulle begripa att deras hittils förda räntepolitik är alldeles på tok.

 
At 19 augusti, 2008 03:10, Blogger Per-Olof Persson said...

Om man är intresserad av statlig styrning av marknadsekonomin gäller det att hålla koll på rätt faktorer. Ökningen av penningmängden (M3) kommer före höjningen av konsumentpriserna (KPI). Från bottennoteringen i augusti 2003 ökade M3 i årstakt med -1,4 % till toppnoteringen i november 2007 +20,8 %. Sedan dess har M3 i maj 2008 sjunkit till en årlig ökningstakt på +15,7 %.

Diagram:

http://www.scb.se/templates/tableOrChart____90736.asp

Inflationstakten (KPI) nådde en botten i februari 2004 -0,4 % och i juni 2008 är toppnoteringen +4,4 %.

Diagram:

http://www.scb.se/templates/tableOrChart____33801.asp

Slutsats:

Fortsätter M3 att sjunka i årstakt kommer KPI också förr eller senare att börja sjunka. Det uppstår också en konjunkturnedgång när M3 har nått en topp. I mars 2000 uppnåddes en topp för M3 på +16,3 %. Därefter sjönk M3 och konjunkturen.

M3 (och låga räntor som skapar efterfrågan på nyskapade pengar) kan således användas som ett styrmedel av staten på kort sikt. Men en ny uppåtgående konjunktur kräver att staten först har skapat en lågkonjunktur genom att minska ökningstakten av M3. I detta fall finns det lediga resurser i ekonomin och till en början leder en ökad efterfrågan på resurser inte till högre priser.

 
At 19 augusti, 2008 13:47, Blogger Per-Olof Persson said...

Mer om inflation

Inflation är ett ämne som många utbildade nationalekonomer inte förstår sig på. Inflation definieras vanligen som en ökning i konsumentprisindex (KPI), vilket innebär att inflation definieras efter dess konsekvenser (eller snarare en av dess konsekvenser), snarare än dess orsak. Detta är något som bidrar till förvirringen.

Tidigare har inflation definierats efter fenomenets orsak - en högre penningmängd. Det går också att förtydliga genom att göra distinktionen mellan monetär inflation och prisinflation - en uppdelning av fenomenets orsak och fenomenets konsekvenser.

Att det är svårt att göra kopplingen mellan dessa saker beror på att det är ett komplex fenomen. Många ekonomer som gjort kopplingen, som exempelvis Milton Friedman och andra s.k. monetarister, har också i praktiken varit kontraproduktiva genom att hävda att det skulle finnas ett exakt samband mellan monetär inflation och prisinflation, med en viss bestämd tidsförskjutning.

Då alla som studerat empiriska data kan se att så inte är fallet så diskrediteras till synes denna koppling. Kopplingen mellan de två finns naturligtvis och grundar sig på grundläggande ekonomisk logik – att ett ökat utbud av pengar sänker dess värde. Men det är lätt för dem som vill mörka kopplingen att lura människor att den inte finns.

Dels så påverkar en penningmängdsökning inte de flesta priser omedelbart, utan med en viss tidsförskjutning. En tidsförskjutning som till råga på allt inte är konstant. Dels så påverkar en penningmängdsökning inte alla priser lika. Detta är beroende på hur flexibla olika priser är och vilka som är de tidigaste mottagarna av de nya pengarna. Olika priser kommer att höjas olika mycket och vid olika tidpunkter.

Dels är det vidare så att det samtidigt är en massa andra faktorer som påverkar olika priser, i både prishöjande och prissänkande riktning. Detta gör att när vissa ekonomer och politiker skyller prisinflation på olika ickemonetära faktorer så ljuger de bara delvis och framstår som trovärdiga.

Exempel på det är när högre oljepriser skylls på ökad efterfrågan i Asien. Ett annat exempel är när högre matpriser skylls på ökad efterfrågan på etanolbränsle som drivits dels av oljeprisökningen, dels av klimathysterin och dels av den amerikanska regeringens subventioner av etanol. Det är i princip sant att dessa faktorer höjt dessa priser.

Men vad det bortses ifrån är dels att ökningen skulle ha varit mindre utan penningmängsökningen och dels att denna typ av ickemonetära faktorer också kan verka i motsatt riktning. Eftersom varuproduktionen i regel stiger är det oftare så att ickemonetära faktorer har en nedåtpressande effekt på prisinflationen. Detta innebär att prisinflationen vanligen underskattar det inflationstryck som centralbanken skapar.

Att som Ingemar Bengtsson och andra hävda att man enbart ska exkludera de ickemonetära faktorer som driver upp mat- och energipriser är värsta “dubbelmoral” och gör det hela ännu mer missvisande än den officiella Riksbankssynen. Man har ju redan exkluderat de ickemonetära faktorer som underskattar det inflationstryck som centralbanken skapar.

Men även om de inte vill ta upp den andra sidan av det hela, så är det ändå bra att de tar upp att Riksbanken inte bör försöka motverka prisförändringar som har en ickemonetär orsak. Det som har skadlig inverkan på ekonomin är att Riksbanken motverkar att en högre produktion har en prissänkande effekt. Detta innebär bl.a. att de fattiga inte kan höja sina realinkomster.

Den idag höga prisinflationen och en begynnande fastighetskrasch grundar sig på att Riksbanken 2005 bedrev en alldeles för inflationistisk politik för att motverka den positiva utveckling som drevs av ickemonetära faktorer. Den teknologisk utveckling och globaliseringen resulterade i fallande priser på många varor.

Ett rimligare synsätt är därför att studera penningmängdens utveckling. Den har sedan 2005 legat på en mycket hög nivå (10-15%), men har under senare månader visat tydliga tecken på att avta. Om denna avtagande tendens fortsätter så framstår ytterligare räntehöjningar som onödiga.

Men detta bör avgöras utifrån den indikator som visar på Riksbankens påverkan på den framtida prisinflationen, nämligen penningmängden. Detta bör inte avgöras utifrån konsumentprisinflationen eftersom man i detta fall medvetet försöka prisa bort de positiva ickemonetära faktorerna. En högre real efterfrågan i en ekonomi skapas genom att en större produktion har en prissänkande effekt och att människor kan köpa mer för sina pengar.

 

Skicka en kommentar

<< Home