Enbart kapitalbildning ger ingen tillväxt

När produktiviteten ökar genom innovationer blir investeringar mer lönsamma. Då ökar kapitalbildningen och välståndet. Att på politisk väg öka sparandet och investeringarna, som man tidigare trodde skulle ge tillväxt, är inte någon säker framgångsväg. Hur många miljarder människor har inte gått miste om välstånd genom detta socialistiska misstag?

Välståndet varierar kraftigt mellan världens länder. Även tillväxten av välståndet varierar mycket. Mexiko och Polen har idag t ex ett välstånd som motsvarar USA:s vid slutet av 1940-talet (real BNP per capita). Det finns dock inga belägg för att välståndet generellt utjämnas mellan rika och fattiga länder. Däremot konvergerar väståndet bland gruppen rika länder.

Att få högre välstånd är ett viktigt mål för många politiker. Under en stor del av 1900-talet försökte en politisk ideologi tränga fram som till dominerande del byggde på ett speciellt recept för att snabbt öka välståndet: socialistisk planhushållning. Dess program gick ut på att genom planering av ekonomin få fram en forcerad kapitalbildning som dessutom genom tvångsdirektiv kunde fördelas på tung respektive lätt industri och sedan på konsumtionsvaruindustri enligt dåtidens nationalekonomiska teorier om hur man skulle få snabb tillväxt. Men socialismens recept för tillväxt visade sig vara felaktigt. Modern tillväxtforskning har kommit fram till nästan helt andra orsaker till snabb tillväxt än de socialistiskt influerade nationalekonomerna på 1900-talet.

Ett kraftfullt argument formulerades av Robert Lucas år 1990. Han påpekade att USA år 1985 hade 15 gånger högre välstånd än Indien. Om detta varit en följd av olika kapitalintensitet skulle kapitalavkastningen varit 58 gånger högre i Indien än i USA. Investerarna i USA skulle ha fört över enorma tillgångar till Indien för att förränta sitt kapital tll denna höga avkastningsgrad, vilket definitivt inte var fallet. Välståndet beror alltså på mycket annat än realkapitalutrustning.

Två andra faktorer är tillsammans mer viktiga än kapitalbildningen: total produktivitet och arbetskraftens utbildning. Total faktorproduktivitet (TFP) innefattar alla effekter som inte kan tillskrivas mer maskiner och anläggningar (med högre kvalitet) eller mer utbildning för arbetskraften. Det är alltså inte bara teknisk utveckling utan också förbättrad organisation av både produktion och distribution samt minskad distorsion och förbättrad statlig politik som ingår i produktivitetsmåttet TFP. Tillväxtforskningen har kommit fram till att ca 60 procent av skillnaderna i nivån för realinkomsterna per anställd i olika länder beror på skillnader i TFP. Och uppemot 90 procent av skillnaderna i tillväxttakt kan tillskrivas skillnader i TFP.

Eftersom utbildning svarar för en betydande del av den återstående skillnaden blir realkapitalets andel tämligen begränsad. Dessutom är det inte så enkelt som att mera realkapital skulle förbättra tillväxten. Det är ofta den omvända kausaliteten som gäller. Förbättrad produktivitet leder till bättre lönsamhet för investeringar och framkallar alltså den ökade kapitalbildningen. Vill man ha högre välstånd är det alltså orsakerna till bättre faktorproduktivitet som politikerna borde fokusera på - inte hur högre sparande skall kunna framtvingas.

En viktig del av produktiviteten sammanhänger med hur forskning och utveckling (FoU) hanteras. Paul Romer presenterade 1990 en modell för hur patentlagstiftningen höjer avkastningen för FoU-investeringar men där det finns möjligheter i det juridiska systemet för andra att utnyttja innovationerna. Detta minskar FoU-kostnaderna för samtliga innovatörer. Under 1980-talets socialistiska debatt i Sverige var man detta samband på spåren när ett motiv för löntagarfonder sades vara att öka satsningarna på FoU. I själva verket satsade Sverige 1981-98 mer på FoU än USA (ca 2 % av BNP) och Japan (ca 2,5 %).

Genom globalisering och internationellt handelsutbyte sker en specialisering av FoU-verksamheten som ökar produktiviteten. Utan handel skulle mycket av FoU karaktäriseras av dubbelarbete. Eftersom det bara är en handfull länder som svarar för det mesta av FoU ger handeln också spridningseffekter till resten av världens länder. Med detta är dock inte sagt att generella minskningar av handelshinder är ett entydigt tillväxtrecept för ett enskilt land. De teoretiska modellerna är inte entydiga. Och enligt Paul Bairoch (1993) visade de europeiska erfarenheterna vid slutet av 1800-talet att tillväxten ökade under tio år efter en övergång till mer protektionism (med Italien som undantag). Emellertid finns inga nyare belägg för att handelshinder skulle vara tillväxtbefrämjande för enskilda länder.

Förmågan att öka produktiviteten inom de industrialiserade länderna är trots handel och teknikspridning så kraftfull att inkomstskillnaderna tenderar att öka mellan Nord och Syd. Från början av 1800-talet till 1:a världskriget ökade de totala inkomstskillnaderna i världen samtidigt som differenserna inom länderna stod stilla. Därefter skedde en utplaning som efter 1960 åter övergick till kraftigare skillnader framemot sekelskiftet. Eftersom skillnaderna inom länderna minskade kraftigt fram till 1950 har de totala inkomstdifferenserna i världen alltmer berott på skillnaderna mellan länder.

Tillväxten och ökningen av "ojämlikheten" har av vissa ansetts drabba de fattiga medan andra hävdat att framstegen varit till gagn för alla. Den fattigaste femtedelen har sålunda fått en alltmer minskande andel av världens inkomster. Men om inkomsterna ökat tillräckligt kraftigt kan de fattiga ändå ha fått det bättre. Uppgifterna om andelen som lever på en dollar (1985 års prisnivå) om dagen visar en tydlig förbättring. Vid början av 1800-talet levde 5/6 av världens befolkning under denna nivå. Nu rör det sig om en femtedel.

Mot detta har vänstern försökt invända att det genom folkökningen ändå skulle vara flera som lever under gränserna på en eller två dollar. Är det ett hederligt argument? För att kunna ge ett svar måste vi överväga alternativen. Med sämre tillväxt skulle färre kunna överleva på mindre än en dollar om dagen. Då hade det funnits färre extremt fattiga eftersom de antingen varit döda eller aldrig blivit födda. Eller borde tillväxten ha varit ännu snabbare så att förhoppningsvis fler kunnat ta sig över fattigdomsgränsen? Det hade förutsatt att inte folkökningen också blivit snabbare. Vad vänstern önskat är nog snarare att de rika länderna både skulle ha avstått från mycket av tillväxten och samtidigt ökat understödet till de fattiga länderna. Om resultatet då ändå hade blivit fler fattiga genom extra folkökning kan man fråga sig vad som varit vitsen. Kritiken mot att tillväxten inte ger tillräckliga fördelar för de fattiga kan lika gärna träffa u-hjälpen.

Befolkningsökningen är en funktion av en fördröjd anpassning till ökat välstånd. I ett verkligt fattigt samhälle överlever inte mer än några av barnen till vuxen ålder. När inkomsterna ökar överlever flera av barnen. Denna mekanism måste förändras för att tillväxten skall hinna ifatt. Det finns glädjande nog siffror som visar att det redan skett en minskning i absoluta tal av de extremt fattiga. Men för att tillväxten skall komma igång i de fattigaste länderna måste det ekonomiska livet skyddas både från kriminalitet och från de styrandes övergrepp. Tillväxtforskningen har funnit att ytterst är det goda institutioner som ger tillväxt. Egendomsrätten slår vakt om kapitalbildningen och investeringar i FoU. Det rättsliga systemet måste också se till att olika avtal upprätthålls och att de styrandes makt begränsas. Ökat välstånd kräver frihet och rättssäkerhet. Miljarder människor har i länder som prövat socialistisk kapitalbildning redan gått miste om omätliga mängder välstånd alldeles i onödan.

Läs även andra bloggares åsikter om välstånd, tillväxt, socialism, planekonomi, kapitalbildning, investeringar, produktivitet, FoU, innovationer, u-länder, fattiga, Nord-Syd, nationalekonomi, ekonomi, samhälle, politik på intressant.se