lördag, augusti 16, 2008

Hur ska vi konfiskera de rika?

Klyftorna är förfärliga. Det finns 6 000 superrika i världen. De lever så provokativt att det blir en backlash. Globaliseringen rullas tillbaka och plutonomin går under. Det kommer att gå att konfiskera deras pengar genom en internationell samverkan. Det menar Kay Glans på Glasshouse Forum i DN.

Kulturredaktionen på Dagens Nyheter verkar vara ute efter "de rikas" pengar. Idag 16/8 publicerar man en artikel (på Idé och Kritik) av den vanligtvis nyanserade skribenten Kay Glans med rubriken "Rik är fri, men hur länge?" och i tisdags (12/8) hade man en recension av David Rothkopfs bok Superclass. På grundval av förekomsten av en internationell superklass, som alltså är oerhört rik, ställer Glans frågan: "Kommer superklassen att fortsätta at bli allt rikare och kommer den övriga befolkningen att acceptera det?"

Kay Glans utvecklar en sorts klassanalys och kommer fram till svaret: "Det tycks vara upplagt för en vänstervåg, ett försök att tvinga ner de luftburna eliterna på marken och få dem att dela med sig av sitt välstånd." Han gissar att det nu finns en rad faktorer som samverkar för ett paradigmskifte, som kommer att medföra "nödvändiga korrigeringar" men också riskerar att medföra "överreaktioner". Vi känner igen detta "paradigm" - det kallades förr i tiden för kommunism eller socialism. Skall denna ideologi uppfinnas igen men i en ny kapprock? Hur skulle denna tankekonstruktion då se ut? Något svar ger inte Glans.

Av artikeln framgår att den enda kraft som skulle börja verka är rent missnöje med att ett litet fåtal lever på en fantastiskt hög standardnivå. Enligt Rothkopf är det fråga om 6 000 personer varv 1 000 är dollarmiljardärer. Men Rothkopf försöker tydligen göra gällande att det är dessa personers maktutövning som är upphovet till missnöjet. Recensenten Sverker Lenas skriver:
"Bokens något troskyldiga budskap till eliten lyder: Ge upp en del av er makt eller gå under. I längden accepterar inte människor ett liv i extrem fattigdom i utbyte mot ett vagt löfte om ljusning flera generationer in i framtiden."
Detta är inte Kay Glans' uppfattning. Han tar fasta på teorin om "plutonomier" som för ett par år sedan lanserrades av Ajay Kapur vid finansbolaget Citigroup. Den går ut på att inkomster och konsumtion väsentligen enbart angår en enda procent av befolkningen. Detta tolereras enligt Kapur så länge övriga invånare tror att de själva har möjlighet att nå detta skikt eller få del av dess väslstånd. Nu förestår en backlash enligt en opinionsundersökning från i våras av den allmänna opinionen i USA, Europa, och Asien. Slutsatsen är "att klyftan mellan rika och fattiga har blivit för stor, och superklassen har blivit en laddad fråga". Dags för en ny vänster alltså.

Jaha, vi kan alltså vänta oss stora socialistiska framgångar i USA där det verkar som om det finns många som pressas av en långsiktigt dålig löneutveckling samtidigt som toppcheferna numera tjänar 350 gånger mera än vanliga löntagare. Går det omkring ett spöke i USA som vill konfiskera de rikas pengar och dela ut dem till de missnöjda löntagara? Vad kallas detta spöke som vill stjälpa "plutonomin" över ända? Och är det Ajay Kapur som vill ställa sig i spetsen för denna rörelse?

Gamle Karl Marx hade ändå en diminutiv kommunistisk rörelse att ta fasta på när han utpekade det "farliga" spöket i Europa. Och han ville gärna bli dess ledare. För detta behövdes en "vetenskaplig" teori som gärna skulle framstå som oemotsägbar. Därför brottades han i årtionden med att konstruera en sådan teori som lades fram i tjock bok som nästan hade titeln "Plutonomin". Inte hjälpte det. Han fick ändå inte bli ledare för det tyska socialdemokratiska partiet.

Så var finns grodden till Kay Glans' vänstervåg? Hur skall massorna göras så missnöjda med de rikas leverne att de hotar med revolution om det inte går att konfiskera dessas pengar? Att spekulera kring hur de rika inför konfiskationshoten kan flytta utomlands och att detta skulle gå att förhindra genom internationella begränsningsåtgärder framstår som naivt förhastat. Först måste vi hitta den organiserade viljan att konfiskera innan vi kan klura ut hur det skulle gå till i en internationaliserad värld.

Men den i övrigt omdömesgille Kay Glans verkar ha gått och blivit determinist. "Klassanalysen har fått förnyad relevans", skriver han. Klyftorna driver fram en backlash. Globaliseringen är inte irreversibel utan går i vågor. Före första världskriget var världen lika globaliserad som idag. Därefter ledde demokratiseringen till att de breda lagren drog i bromsen. "Det kan hända igen, och plutokratins provokation kommer då säkert att vara en viktig anledning" skriver Glans hotfullt i sin avslutning av artikeln i DN.

Andra bloggar om: , , , , , , , , , , , , intressant.se

Etiketter:

22 Comments:

At 16 augusti, 2008 19:27, Anonymous Tom said...

Som redaktör för Axess var Glans vettig, så jag blir en smula överraskad över denna U-sväng. Tydligen har också DN:s hjärntvätt fått honom att glömma de gamla välkända sambanden i en ekonomi baserad på intellektuellt kapital. Död åt gåsen som lägger guldäggen; synd att staten misslyckades med att stjäla IKEA, osv.

Och som vanligt, var hamnar sedan de av Glans konfiskerade pengarna? Ska vi gissa att det som i kommunistländerna blir den procent som sitter i partitoppen som får lejonparten, plus kontroll över statens våldsapparat, medan befolkningen får nöja sig med att sjunga glada patriotiska visor?

Nog hade man kunnat förvänta sig mer.

 
At 17 augusti, 2008 08:51, Blogger Kraxpelax said...

Kay Glans har nog rätt.

Karl Marx var visionär, inte ekonom. Hans tänkande, betraktat i detalj alltså, är genomsyrat av grumligt tyskeri. Kapitalet är en hopplöst rörig historia man gör klokt i att inte läsa.

Det märkliga är att hans teorier tycks kunna omkonstrueras på rationell grund med ungefär de slutsatser som han själv kom fram till, fullt kompatibelt med etablerad uppdaterad teori på området.

Konkret. Låt oss ta USA, där en alltför stor inkomstskillnad börjar hota hela ekonomin med konsekvenser för hela världen. Här besitter de superrika så stora tillgångar att det bir av samhällsekonomisk betyelse, vilket nog inte är fallet i Sverige. Levnadsstandarden för breda folklager försämras nu hastigt. USA:s militära ambitioner drar allt större kostnader, vilka rationellt måste finansieras skattevägen, men just detta är politiskt omöjligt. Då blir det obligationer och sedelpressarna, med följd 1. att Kina förskaffar sig ett grepp om amerikansk framtida ekonomi och 2. inflation som ytterligare förvärrar grundproblemen. USA är därmed ohjälpligt på nedgång.

Objektivt finns det fog att tro på en andra våg av marxism och kommunism. Subjektivt är läget ett annat. Hos de mariginaliserade grupper som realt existerar finns inte tillstymmelse till kreativitet och nytänkande. De mal sina robotiserade floskler på ett sätt som rätt väl motsvarar det lättvindiga förakt med vilket de brukar avfärdas.

 
At 17 augusti, 2008 09:19, Anonymous nicklas eriksson said...

"Skall denna ideologi uppfinnas igen men i en ny kapprock? "

Den behöver inte uppfinnas igen.

"Så var finns grodden till Kay Glans' vänstervåg?"

Den finns i mig som tvingas åse hur den västvärld jag själv är en del av suger ut arbetare och bönder i tredje världen för att vi ska kunna leva billigt och utan att oroa oss, den finns i de som tar strejk och strid för sina arbetsvillkor. Den finns i de chefer som dagligen använder sin makt som de har fått pga ojämlik ekonomisk fördelning och osäker arbetsrätt för att förtrycka och jävlas med oss som arbetar för dem. Den finns i det enorma mervärde vi dagligen skapar men själva bara får en ynka liten del av. Den finns i den tvåtredjedels demokrati som vi har, där vi luras att tro att vi är fria eftersom vi kan välja på en massa tandkrämssorter och chips. Den finns i ångesten över ännu en dag i grottekvarnen. Det finns i det faktum att vi som producerar mervärdet bor i miljonprogramslägenheter i skogen som börjar falla samman medan våra chefer och politikerjävlar bor i innerstan och i Askim.

Tro mig. Det kommer. Här tänkte jag skriva "var inte orolig", men det gör jag inte.

 
At 17 augusti, 2008 10:51, Anonymous Per Fredö said...

Rikedom klassificerad som skillnader mellan t ex de som är förmögna via arv ,de som via företagande blivit rika eller som blivit det, mer sällan , via utbildning och forskning är helt normalt i en marknadsekonomi.

Vad gäller planekonomier som de kommunistiska hamarn. förmögenheterna via stöld, konfiskation och korruption i händerna på makthavarna.

Det är också betecknde att de inte kan förvalta rikedomarna så att det s k proletariatet kan dra fördel av det.
Tvärtom lämnade dessa ekonomier efter sig ett ekonomiskt system på kollapsens brant.

Det hävdas också att vi i den rika delen av världen blivit rika p g a att vi sugit ut den fattigare delen.

Mot detta kan hävdas att kolonialismen var ett system av stabilitet och utveckling och att det också var ett förstadium till den globaliserade värld vi nu lever i.

Vi kan också notera att tidigare kolonier ibland förvaltat detta arv väl och nu kan klassificeras som rika medan andra ägnar sig åt krig, förtryck av etniska minoriteter och politiskt undermåligt ledarskap.

Att vi i den rika delen av världen, marknadsekonomierna och demokratierna, blivit rika har självfallet också att göra med spridning av förmögenheter och inkomster.

Denns spridning gäller huvudsakligen inkomsttagare i ett skikt mellan 150 000 upp till 500 000 i årsinkomster.
Att sedan fokus nästan helt är inriktat på ett antal miljardärer och vd;ar med årsinkomster kring 20 miljoner är närmast ren avundsjuka.

Dessa människor kan visserligen unna sig en god levnad men de hade knappast nått dessa positioner utan
hårt arbete sinne för företagande, ledarskap och kapitalförförvaltning.
Ta bara Ingvar Kamprad som exempel.

Av en ren tillfällighet kom jag att lyssna på ett CNN-program där Obama och McCain utfrågades hur de ställde sig till en rad religiösa och moraliska frågor.

En fråga spom ställdes var hur de ville definera rika och fattiga och i vila inkomstskikt dessa både grupper låg.
Denna frågeställning illusterar vilken värdeladdning som detta har även i världens rikast land men som ofta i vårt land skulle ha fler fattiga människor än i andra rika länder.
Vill vi inte se våra egna problem eller har vi en massmedial stark antiamerikanism?

 
At 17 augusti, 2008 11:32, Anonymous Anonym said...

Les Thomas Frank's "The Wrecking Crew" om hur USA förstördes av dom konservativa. Finns på Amazon och i Hedengrens.
Disen

 
At 17 augusti, 2008 17:05, Blogger Per-Olof Persson said...

Problemet med pengarna

(A) Empirisk data visar att inkomstskillnaderna och förmögenhetsskillnaderna är som störst i slutet av en kraftig kreditexpansion (bankerna ökar penningmängden vid sin utlåning). Exempel på detta är USA 1929 och 1999 när kreditexpansionen skapat kraftiga spekulationsbubblor.

Pengar är inte neutrala (priserna ökar inte lika mycket och vid exakt samma tidpunkt). De nyskapade pengarna kommer att användas till inköp av aktier, fastigheter mm, vilket driver upp förmögenhetsvärdena. De nyskapade pengarna kommer också att öka företagens försäljningsintäkter i snabbare takt än kostnaderna. Detta innebär att vinster och utdelningar ökar.

Detta innebär också att lönerna för chefer och annan personal som anses vara knappa resurser bjuds upp. Det som gör detta möjligt är kreditexpansionen som ökar företagens tillgång på pengar.

Kreditexpansionen kommer att överföra förmögenhetsvärden från fattiga till rika. De rika har mycket större möjlighet att låna till inköp av konsumtionsvaror, aktier, fastigheter mm. Bankerna skapar helt nya pengar vid utlåningen och dessa pengar kan de rika använda innan de nya pengarna har en prishöjande effekt. De rika kan således göra inköp innan pengarna leder till prisökningar.

Nästa mottagare av de nya pengarna är oftast någon med hög inkomst eller stor förmögenhet, dessa människor kan nu göra inköp men till lite högre priser. Priserna kommer att stiga stegvis när nya människor får tag på de nya pengarna. De som är sist i denna kedja är de fattiga som får tag på pengarna när priserna redan har stigit fullt ut. Det sker således en förmögenhetsöverföring från fattiga till rika.

(B) Det andra problemet med pengar är att människor tror att pengarna skapar välståndet. Det är pengarnas köpkraft som skapar välståndet. Ett högre välstånd skapas om det produceras mer varor och tjänster per krona. Vid antagandet att penningmängden är stabil, kommer en fördubbling av produktionen att leda till att den allmänna prisnivån sjunker med 50 %. Människor kan därmed köpa dubbelt så mycket varor och tjänster för varje krona.

(C) En ökning av välståndet kräver:

1. Att sparandet i ekonomin ökar.

2. Att entreprenörerna kan använda sparandet till investeringar i produktionsresurser (råvaror, arbetskraft, kapitalvaror). Problemet är att höga skatter, regleringar och fackföreningar gör det omöjligt för entreprenörerna att använda sparandet till investeringar.

3. Produktionen kan enbart finansieras av sparandet eftersom företagen alltid betalar sina kostnader innan försäljningsintäkterna kommer in till företaget. Därefter måste entreprenörerna ta ställning till om det är lönsamt att spara intäkterna i företaget och använda intäkterna till ny produktion. I annat fall kommer intäkterna att tas ut i form av lön eller utdelning och i stället användas till konsumtion.

4. En ökning av konsumtionen i en ekonomi leder således till att entreprenörerna kommer att investera mindre pengar i inköp av produktionsresurser. Den totala produktionen minskar eller stagnerar. Detta innebär att det produceras mindre varor och tjänster per krona. Detta drabbar främst de fattiga som har en lägre marginal att leva på. När färre produkter produceras kommer priset per produkt att stiga och pengarnas köpkraft sjunker.

5. Höga skatter och en stor offentlig sektor innebär att sparandet i ekonomin sjunker. Entreprenörerna har mindre pengar att använda till investeringar i produktionsresurser. Den offentliga sektorn ökar också konkurrensen om de knappa produktionsresurserna och priserna stiger på resurserna. Detta innebär att entreprenörerna är tvungna att använda färre resurser. Produktionen inom näringslivet minskar eller stagnerar. Inkomsternas köpkraft kommer därmed att antingen minska eller stagnera.

 
At 17 augusti, 2008 22:22, Anonymous Tom said...

Den finns i mig som tvingas åse hur den västvärld jag själv är en del av suger ut arbetare och bönder i tredje världen för att vi ska kunna leva billigt och utan att oroa oss

Märkligt nog blir arbetarna i tredje världen allt mer förmögna av vårt utsugande, medan bönderna snarast förvägras att bli utsugna och därmed förblir fattiga. Kapitalismen har de senaste årtiondena lyft hundratals miljoner ur det yttersta armod.

Allt detta är väldokumenterat och torde vara välbekant för den som läst nyheterna. Halva EU:s budget går till exempel åt till att förhindra handel med tredje världens bönder.

 
At 17 augusti, 2008 22:34, Anonymous Tom said...

Här besitter de superrika så stora tillgångar att det bir av samhällsekonomisk betyelse, vilket nog inte är fallet i Sverige.

Kraxpelax, hela Sveriges ekonomi är uppbyggd för att långsiktigt kontrolleras av ett litet fåtal.

Staten (styrd och bemannad av i princip ett enda parti) kontrollerar medborgarnas sparande och spenderande på välkänt manér, medan ägarfamiljer genom stiftelser och investmentbolag kontrollerar storföretagen. På individuell nivå är det sedan i princip omöjligt att bli rik på lönearbete eller eget sparande.

Sverige kan snarast ses som en välskött liten koncern som lämnar en god avkastning till ägarna. Men inte till arbetarna.

 
At 18 augusti, 2008 00:48, Blogger pelpet said...

Att vara superrik innebär inte att man konsumerar 10000 ggr men än en vanlig person, utan det innebär att man i praktiken kontrollerar hur en stor del resurser skall användas och fungera. När det är på den nivån ser jag det mer som en slags maktdelning än som ojämlikhet.

 
At 18 augusti, 2008 01:23, Blogger Danne Nordling said...

Kay Glans påstår två saker: 1) det blir en omvälvning som riktar sig mot de rikas höga konsumtionsstandard, 2) den kommer att lyckas den här gången eftersom samordning gör att de rika inte kan fly till andra länder.

Det är till att ha höga pretentioner. Vi borde väl först bevisa p1) innan vi gör en prognos för aktionens globala framgång. Att det finns missnöjda som Nicklas är inget nytt. För att en revolutionär situation skall uppstå krävs mera - åtminstone en ideologi och en organisation.

Socialismen som ideologi framstår både som teoretiskt irrelevant och som hopplöst komprometterad i dess praktiska former. Därför måste en ny ideologi uppfinnas, som därefter kan dra till sig missnöjda organisatörer. Men dessutom måste denna rörelse kunna appellera till massorna.

Är t ex de amerikanska löntagarna beredda att angripa samhällssystemet? Jäser missnöjet bland de brittiska löntagarna? Är de franska socialisterna framgångsrika i sin agitation? Kommer indierna snart att plundra sina rika? Osv.

Den svenska vänstervågen på 1960-talet initierades av samvetsömma barn till den övre medelklassen som tyckte att konsumtionssamhället var orättvist mot de fattiga och att välståndet ytterst var en produkt av en exploatering av de fattiga i världen. Vänstern var inte missnöjd för att den levde dåligt och sögs ut av de rika.

Denna samvetsstyrda rörelse kan knappast uppstå en gång till. Uppfostran går idag inte ut på att skapa samvetsstyrda. Det är missnöje med att andra har det bättre som Glans förlitar sig på. Kraxpelax, finns det exempel på omvälvningar som uppstått av detta skäl och inte därför att man själv befunnit sig i misär? Avund leder väl till kriminalitet snarare än till upplopp?
/DNg

 
At 18 augusti, 2008 09:06, Anonymous Per K said...

Ekonomer brukar tala i termer av incitamentstrukturer. Komunistiska staters låg produktivitetsutfall ger dem rätt - utan egenintresse ingen "riktig" effektivitet. Men det leder inte till att rätten att behålla det man tjänar ihop skulle vara en naturlag.

Skattesystemet är väsentligen en stor incitamentstruktur där syftet i en demokrati rimligen är att skapa bästa levnadsvillkor för flertalet. Språnget från att "av var och en efter förmåga, till var och en efter behov", till en nattväktarstat (ingen inkomstöverföring alls) är lång och och erfarenheten visar knappast att nattväktarstaten är effektiv eller ens politiskt möjlig - det finns väl snart sagt färre sådana än det finns kvarvarande komunistiska stater?

Den demokratiska frågan, när flertalet bestämmer, är då: hur stora klyftor är produktivitetsskapande och ur avundsjukehänseende möjliga att leva med utan att man hellre skadar sig själv (accepterar lägre lön). Hur stora måste skillnaderna vara för att vi ska ligga i inkomstligans toppskikt? Klart är att inkomstskillnaderna efterskatt, i Sverige, ökat sedan 70-talet. Men även USA hade höga marginalskatter på 70-talet.

Åtminstone i Sverige har rikedomen ökat och fler har börjat se sig som gynnade av lägre fastighets- och förmögenhetsskatter och rättvisepatoset med tredjevärlden har i min bedömning inte nått en tillräcklig politisk nivå för att höja biståndet - snarast omvänt.

I USA är valen dessutom "riggade" så att de missgynnade knappast kan/förmår sig till att påverka i förhållande till sina egna objektiva intresset och kulturen bygger fortfarande på den individuella amerikanska drömmen - troligen har inget fundamentalt skett som skulle ge en politisk vänstervåg.

Objektivt så har Glans nog rätt, löne och tillgångsskillnaderna är långt över den nivå de behöver vara för att driva samhället framåt i stora delar av världen. Politiskt är det svårt att se var en populistisk rörelse skulle växa fram som skulle reducera skillnaderna. Dock "de nya Moderaterna" säger sig vilja sänka skatten för lågavlönade - antagligen bara retorik: hittills har de ju gynnat ägande och mer sänkt tillgångsskatterna, istället för att satsa på inkomstskatterna som ju mer gynnar de som är aktiva än de som lever på gamla lagrar!

Kommer svenskarna i längden att acceptera höga inkomstskatter och nuvarande låga tillgångsskatter? Det är ju knappast produktivt.

Jämför man vilka lönenivåer hushåll med en eller två försörjare behöver för att nå samma inkomster efter skatt ser man att vi fortfarande omfördelar tämligen mycket i Sverige. I ljuset av detta är Moderaternas inriktning på skattesänkningar för medelinkomsttagare ett argument för Glans tes - och det käns som vi har ett synsätt för tillgångar och ett för inkomster - mycket underligt.

 
At 18 augusti, 2008 10:52, Anonymous Per Fredö said...

Vad gäller de nu genomförda skattesänkningarna så ligger de hittills på omkring 50 miljarder.

Då är borttagandet av förmögenhetsskatten medräknad men inte dess pluseffekter.

Därutöver ingår borttagandet av fastighetsskatten till en statsfinansiell kostnad av 15 miljarder, nåt som sossarna menar främst gynnar folk bosatta i Djursholm och Lidingö.

Vidare har de två första stegen i skattesänkningarna för låg-och medelinkomsttagare genomförts.
Denna skattesänkning ger årligen från niotusen upp till femton tusen i ökad disponibel inkomst.

Något borttagande av den förhatliga värnskatten kommer inte att ske under denna mandatperiod, däremot tas nu det första steget mot en sänkning av den statliga inkomstskatten;detta dock endast i skiktet 28 000 till 30 500.

Resultatet av dessa skattesänkningar har blivit 150 000 nya jobb och en lika stor minskning kallade utanförskapet,

Vidare har ett stort antal reformer genomförts som ska stimulera folk att söka och ta jobb och inte vänja sig som åtskilliga vant sig vid, att leva på bidrag.

En sådan arbetsmarknadsanpassad och även för ett stort antal elever anpassad är att lärlingsutbildningen återkommit och detta i kombination med en omfattande praktik i minmdre och medelstora företag. Nåt som blivit en succé!

Detta bör rimligen till den politiskt bevandrade känna till.
Ändå återkommer ständigt argumenten att de nya moderaterna, vilka för övrigt ingår i en koalition med tre andra borgerliga partier orättfärdigt skulle gynna höginkomsttagare samt ha på sin agenda att även omfördela inkomster och kapital till denna föraktliga grupp.
Eller för att tala klarspråk: vi har nu en regering som i valt den inriktningen att den vågat utmana den cementerade s-välfärdsstaten som i allt väsentligt åtnjöt stöd av de s k socialliberalerna-och länge även av ett resultatinriktat bondeförbund. Ett parti som nu tagit åtskilliga steg åt höger.

Det krävs nog ingen mer omfattande analys av de glanska synsätten för att notera var han hör hemma.

Men gärna Glans och hans supporter upp till bevis: är det produktivt för företagen och för samhällen med förespråkad inkomst-och förmögenhetsutjämnning? Får vi resurser till att klara kommande utgiftexplosion ?Och allra viktigast ,vad betyder det för oss enskilda människor, oavsett vilket samhällsskikt vi ska räknas tillhöra?

 
At 18 augusti, 2008 11:23, Anonymous Reflektioner said...

Ser man det på banal privatekonomisk nivå så är problemet ointressant. Skulle man dela ut alla dessa biljoner som sticker i ögonen på vissa håll så skulle det bli småpengar för var och en, det gör inte någon större skillnad.

Nu ligger ju inte dessa förmögnheter i ett bankvalv och möglar. De är investerade i samhället på olika sätt. Sannolikt det mesta i företag.

Det som kan vara/bli ett problem är om dessa företagsägare missbrukar sin makt, skapar monopol eller snedvrider marknaden på något sätt. Då kan det kännas för den enskilde. Det är regeringars skyldighet att övervaka att så inte sker med lämpligt regelverk.

I de flesta fall så är koncentrerade "förmögenheter" bara något positivt för den enskilde. När tillräckligt kapital samlats så kan ägaren investera i nya aktiviteter som skapar arbetstillfällen för att nämna en positiv faktor.

En viss kapitalkoncentration är således nödvändig och positiv för samhällets utveckling.

Annars får vi en sovjetstat där det som bekant rådde en viss tröghet.

 
At 18 augusti, 2008 17:47, Anonymous Per K said...

Vad är det som säger att de 150000 jobben kommer från skattesänkningar och inte från en nu avklingande högkonjunktur?

Att skattesänkningarna på tillgångsvärden är lägre än de på imnkomster kan ju också bero på att inkomster var ojämförligt mycket lägre beskattade redan innan tillgångsvärdesskatterna sänktes.

Poängen med en fastighetsskatt är dels att det ska kosta att reservera en bit av Sverige för egen del, dels för att motverka spekulation, men främst för att det är en bra skattebas som effektiviserar marknaden - istället för att motverka rörlighet som det nu blev.

Minskning av utanförskapet? Jag vet inte det. Effekten av förändringen för min del är att jag minskat konsumtionen, dels för att minska risken vid ev arbetslöshet, dels för att kunna gripa tillfället att (innan lågkonjunkturen kom emellan närde jag planen att jag skulle) bli ekonomiskt oberoende via aktier innan Alliansen röstades bort och jag fyllde 50. Lågkonjunkturen har dock försvårat spekulationen och tidplanen draggar.

En uppåtgående konjunktur gör det både lättare att spekulera och att skära i trygghetssystemen - men överdrifter kan i båda fallen bli sura när konjunkturen viker.

 
At 19 augusti, 2008 17:31, Anonymous Per Fredö said...

Det s k utanförskapet inkluderar antalet sjuka, de som har sjuk och aktivitetsersättning och de som är i arbetsmarknadspolitiska åtgärder.

Detta tal uppgick till 700 000 när s fick regeringsmakten 1993 samt till 1 400 000 när de borgerliga tog över.

Detta innebar förstås att
kostnaderna ökade så kraftigt att systemet krävde ändringar. Det skulle ha kollapsat.

Nödvändigt var att söka vägar för att få de som fått förtidspension i arbete.De som fått det var endast 1 procent.

Vi hade också en utveckling där tiotusentals ungdomar som lämnat skolan med dåliga resultat fick förtidspension utan att andra åtgärder vidtogs.

Nu har den utvecklingen vänt. 140 00 nya jobb har tillkommit och ungefär lika måmga har lämnat utanförskapet.

Det går inte att hävda att bakom detta ligger högkonjunkturen En rad andra åtgärder har i stället krävts ocv fler kommer.

Det är skattesänkningarna som är den viktigaste förklaringen till de nya jobben och även till att fler som levt på bidrag nu måste leva på arbete.

Att koppla ihop utanförskap med några ekonomiskt-personliga faktorer faller på sin egen orimlighet.

 
At 20 augusti, 2008 12:48, Blogger Kraxpelax said...

Först replik till Danne Nordling. Någon samvetsstyrd socialistisk renässans kan vi lugnt anse utesluten. Vad den socialistiska ideologin beträffar, är dess historiska tillkortakommande ostridigt. Haveriets grundorsak är att man inte, såsom marknaden gjort, förmått etablera en fungerande incitamentsstruktur i fredstid. En socialistisk renässans förutsätter därför ett omvälvande nytänkande med grepp om detta problem. Härpå ser vi inga tecken, vilket onekligen tyder på att Glans kan ha fel. Med ett marxistiskt språkbruk jag personligen finner adekvat skulle jag säga att de objektiva omständigheterna saknar den för förändring nödvändiga avspeglingen på det subjektiva planet, alltså i människornas "medvetanden". Jag har sen mitt förra inlägg tänkt om en smula efter detta övervägande.

En socialistisk återkomst måste baseras på ett massivt aggregerat egenintresse, vilket då inte i högre grad involverar den ställföreträdande medelklassungdom, vilket som Danne Nordlig mycket riktigt påpekar drev 68-vänstern, vilken följaktligen visat sig vara ett efemärt ytfenomen, som aldrig fick folkligt genomslag.

Väsentligt är nu att skilja på Är och Bör, faktum och värdering, vetenskap och ideologi, sak och värde.

Från en neutralt analytisk utgångspunkt är det prognosen och inte programmet som är diskursens agenda. Låt oss titta i kristallkulan.

Med migrationen och globaliseringen följer ett olösligt integrationsproblem. De ekonomiska klyftorna sprids och lokaliseras. För de politiskt hegemoniska ägande klasserna blir det rationellt att med alla medel nedmontera välfärdssamstället för att på så sätt minska sina egna skattekostnader. Man förskansar sig lokalt. Vår nuvarande regering för i detta avseende en konsekvent klasspolitik på alla områden, som med rätta brukar framhållas av Aftonbladet, låt vara i kanske något mildare termer. Det är den dolda agendan bakom strävan att minimera statsmaktens inflytande, maskerad i "liberala" honnörsbegrepp. Den så flaggade politiska aktionen har till enkelt ändamål att öka utrymmet för denna klassbetingade försvarsstrategi; det handlar om en fullt rationell egennytta, som man inte skall moralisera över. Samhället stelnar och fragmenteras. Den höga sociala rörlighet som länge kännetecknat det svenska samhället minskar nu av allt att döma snabbt, även om vi bara befinner oss i början av denna utveckling, och mycket av det gamla "folkhemmet" alltjämt beståpr. Det är enorma socioekonomiska krafter i rörelse här, och att med politiska medel försöka stämma trenden kräver drastiska åtgärder långt utanför den politiska vänsterns blygsamma ambitionsräckvidd. Utvecklingen kan alltså inte hejdas.

Ytterligare ett element i denna utveckling kommenteras här:

http://www.aftonbladet.se/ledare/ledarkronika/evafranchell/article3135695.ab

Med den ökande lokala socioekonomiska polariseringen i kombination med minskad systemisk elasticitet torde i förlängningen följa en radikalisering av de lägre samhällsklasserna. Denna kan ta sig uttryck på makronivå genom ett socialistiskt återuppsving (det europeiska paradigmet), eller på mikronivå genom övergång till kriminell förvärvsverksamhet (det amerikanska paradigmet). På det förra ser vi just inga tecken. Däremot fortskrider det svenska samhällets kriminalisering hastigt. Även denna utveckling är av allt att döma ohejdbar.

Jag avstår från att moraliskt och ideologiskt värdera detta scenario. Jag tror kort och gott att det är så här det blir, och sen får vi försöka "gilla läget", som man brukar säga.

- Peter Ingestad, Solna

 
At 21 augusti, 2008 10:13, Anonymous Per Fredö said...

Peter Ingelstad menar att migration och globalisering leder till ökade inkomstklyftor samt till en nedmontering av välfärdssamhället.
Detta skulle ha som ett av motiven attt sänka skatterna.

Denna bedömning kan inte gärna vara riktig.
Tvärtom medför det vi nu ser, en kraftigt ökad globalisering samt migration att både industriländerna och de tjänar på detta.

De tidigare fattiga länderna har fått vidgad handel, växande bruttonaltionalprodukter samt därigenom ökat välstånd. Även vårt land måste självfallet delta i allt som nu händer på världsmaarknaden.

Ryssland, Kina, Indien samt en rad latinamerikanska länder kan tas som exempelpå det som nu sker.
Men det finns självfallet i dessa länder ännu en rad faktorer som hämmar övergången till det som är viktigast, demokrati och marknadsekonomi.

De gamla kommunistiska samt auktoritära makthavarna vill
bara delvis släppa makten ifrån sig och det betyder också att hos dem hamnar betydande delar av de nya inkomster som flödar in.

Dessa stater har långt ifrån kunnat bygga upp välfärdsstater av vårt slag. Till viss del saknas den politiska viljan.

Samtidigt har dessa länder låga skatter, vilket huvuidsakligen beror på den ojämna inkomstfördelningen. Vilka skatter kan man t ex ta ut av de kastlösa i Indien eller av kineser som på sin höjd tjänar några tior per dag? De med höga inkomster och stora förmögenheter vinner också på den låga skattenivån. Vi ser en stark ökning av inte minst miljardärer.

Vad gäller vårt eget land och andra industriländer skiljer sig skattenivåer markant, från drygt 20 upp till de 50 procent som vi har.

Låga eller sänkta skatter kan emellertid minska inkomstklyftorna samt leda till ökade statsfinansiella inkomster och därmed också till ett vidgat utrymme att finansiera välfärdssamhällets kostnader.

Det visar inte minst den utveckling som nu inletts i vårt land.

 
At 21 augusti, 2008 18:57, Blogger Nils Lindholm said...

Per Fredö - 19 augusti, 2008 17:31, Per Fredö
Du skall använda samma plattform på sifrorna då du använder dom som 'slagträ':
Från SCB Bidragsförsörjda.

Totalt alla bidrag
Helårsekvivalenter:
1990 ca:700 000-st
1993 ca:1150-Miljoner
1994 1200-Miljoner
2001 Ca: 1000-Miljoner
2003 1100-Miljoner

Enbart Arbetsmarknadsstöd:
1990 ca:250 000-st
1993 ca:500 000-st
1994 ca:550 000-st
2001 ca:300 000-st
2003 ca:300 000-st


SCB {
Sjukpenning är den vanligaset bidragsformen.

2002 hade:
450 000-st "inkomst endast från de offentliga systemen."

"1,8 miljoner personer hade 2002 bidrag i form av sjukpenning, förtidspension,
arbetslöshetsstöd eller socialbidrag.
Omräknat till s.k. helårsekvivalenter motsvarade det ca en miljon personer."

"Av de som någon gång under året hade någon form av de aktuella bidragen hade 40 procent eller drygt 850 000 personer sjukpenning."

}

 
At 21 augusti, 2008 21:08, Blogger Kraxpelax said...

Till Fredö:

1. Fredös beskrivning är adevat i fråga om det som varit. Jag försöker se in i framtiden.

2. Fredös beskrivning är adekvat för utvecklingsländer. Jag talar om de högst utvecklade länderna framför allt Sverige.

Debattens upplägg inbjuder till ett fågelperspektiv. Nytanke och vision: På högsta nivå kan det finns en ljusning. Från teoretiska utgångspunkter kunde förväntas att det intraktabla incitaments- och kompetensproblem, som av allt att döma en gång för alla sänkt den socialistiska ideologin, skulle bli aktuellt även för ett alltmer monopoliserat privat näringsliv, men den hypotesen saknar empiriskt stöd. Om vi utvecklar ett perspektiv att en alltmer holistisk ansats blir relevant med generellt ökande ekonomisk interdependens, kan vi, spekulativt, i slutänden se Bolaget ta över Statens roll helt och hållet, nämligen om sektoriseringen i skilda branscher övervinnes integrativt för erforderlig värdeinternalisering, något vi ännu ej ser tecken på. Kanske är det där vår framtid ligger. Den visionen kan vara värd att meditera på. För att utveckla Henri Lepages klassiska boktitel: "I morgon kapitalism = socialism".

 
At 22 augusti, 2008 10:52, Anonymous Per Fredö said...

Denna diskussion gäller skillnader mellan de som befinner sig i olika inkomstskikt och de om det i en marknadsekonomi är mer eller mindre tolerabelt att utjämna dessa skillnader.

De som förespråkar en liberal-ekonomisk politik anser att det krävs relativt stora skillnader för att främja sådant som tillväxt och utbildning.

Förespråkarna för en kollektivistisk, socialdemokratisk samhällsmodell vill däremot utjämna skillnader i löner och förmögenheter; det ska ske inte minst skattepolitiskt.

I praktisk politik ska dock dessa skillnader inte överdrivas men de finns ändå där.
Dit hör inte minst det som hänt efter regimskiftet då alliansen genomföde en rad skattelättnader som främst har gynnat inkomsttagare i löneskikt från 17 000 upp till 26 000

Paradoxalt nog är socialdemokraterna emot detta med motiveringen att alla tillgängliga resurser i stället ska tillföras välfärdsstaten.Det finns dock skäl anta att partiet nu vill ta bort jobbavdragen så som de nu har godtagit sänkningen av fastighetsskatten.

Nu vann regeringen valet på löftet om fler jobb och minskat antal utanför bidragssystemen samt även med svårigheter att ta sig in på arbetsmarknaden.

Jag menar att 140 000 nya jobb tillkommit räknat på ekvivaleten heltidsjobb. Denna siffra har bekräftats av Svenskt Näringsliv.

På motsvarande sätt har vad jag kallade det s k utanförskapet minskat med ungefär lika mycket.

Förvisso rymmer utanförskapet en rad fall.
Vissa är i sin helhet bidragsförsörjda, en del är det delvis. Andra står utanför arbetsmarknaden och söker jobb och ett allt större antal lämnar arbetsmarknaden
innan sin pensionering.

Alltfler har , vilket är direkt alarmerande, blivit förtidspensionerade.
Nya grupper som skolungdomar hmnar i och förblir i förtidspension.

Vi har även haft en systematisk politik som inneburit att dölja den verkliga arbetslösheten.

Detta har Danne förtjänstfullt utrett i en av sina kommentarer.

Det säger sig självt att vi mer måste leva mer på arbete än på bidrag och att de som nu är bidragsförsörjda, helt eller delvis, via olika åtgärder ska få möjlighet att på nytt ta sig in på arbetsmarknaden.

Detta innebär förstås inte att de som inte kan nå dit ska få behövlig hjälp.
Av egen erfarenhet vet jag emellertid att rehabiliteringsinsatserna är synnerligen dåliga.Det betyder att det tar längre tid att komma tillbaks till de jobb man haft.

Om vi ser på kostnaderna för socialförsäkringarna och för arbetsmarknadspolitiken så har en dramatisk ökning skett.

Detta innebär att samhället redan nu inte kan bära sina kostnader för nödvändiga kärnuppgifter- och när 40-talisterna blir pensionärer så bli situationen direkt ohållbar.

Med siffror kan man leka förvisso. Man kan göra det rent statistisk, med hjälp av olika tolkningar men också av rent politiska skäl.
Det är vad som pågår nu och som även Nils Lindholm är delaktig i.

 
At 23 augusti, 2008 02:20, Blogger Danne Nordling said...

Per K skrev:
"Hur stora måste skillnaderna vara för att vi ska ligga i inkomstligans toppskikt?" Detta är John Rawls problemställning. Sett i ett isolerat lands perspektiv skulle det tillåta ganska höga marginalskatter och förmögenhetsskatt för de verkligt välbeställda, som enligt statistiken utgör någon procent av alla. I andra länder är andelen större.

Men, som Glans befarar, är det just denna grupp som har möjlighet att flytta utomlands eller åtminstone flytta sina tillgångar och en hel del av inkomsterna utomlands. Utan en rigorös global samordning (världsregering?) kommer differensprincipen att utpeka mycket lägre skatter även för de superrika. Man kan fråga sig hur Rawls egentligen tänkte. Han kunde kanske inte förutse globaliseringens följder?

Den springande punkten är emellertid om ökade skillnader utgör ett incitament till kollektiva aktioner för en omfördelning. En sak är om det sprids desinformation. Den stora delen av alliansens skattesänkningar har gått till lägre avlönade anställda. Förmögenhetsskatten utgjorde bara en liten del och en hel del av förmånstagarna hade inte höga inkomster. Fastighetsskatten har inte sänkts med 15 miljarder. Den finns kvar på kommersiella fastigheter och som en "avgift". Ett relativt fåtal på högprisorterna har åtminstone temporärt vunnit på att avgiften har ett tak.

Eftersom pensionärerna inte fått någon skattesänkning och en stor del är låginkomsttagare öppnar sig en möjlighet att sprida desinformation om jobbskatteavdragens fördelningsprofil. Men detta räcker knappast för något mera än en återkomst till makten för socialdemokraterna som återinför fastighetsskatten över 5 miljoner i taxeringsvärde och någon mildare form av förmögenhetsskatt. Kanske de också höjer värnskatten.

Blir de fattiga så mycket gladare för detta? Pengarna lär de inte märka. Antalet SUVar och lyxkåkar blir knappast mindre. De frustrerade kring Stureplan lär knappast märka att antalet "brats" minskat. Det beror snarare på finanskrisen.

Det enda som kan glädja de fattiga är om de rika klagar i media. Men de brukar dra sig för detta och inte heller är deras organisationer särskilt högljudda. Den frustration som finns hos de fattiga kommer alltså knappast att minska. Problemet ligger snarare i de fattigas subjektiva förhållanden. Om de upplever sig som fattiga och utslagna och kanske ofta objektivt bidragsberoende kommer de att i högre utsträckning ägna sig åt kriminalitet. Men bristen på resurser att angripa de superrika kommer att leda till att det mest blir medelklassen som drabbas. Om de superrika har något förstånd måste de gömma sig bakom stängsel bevakade med vakter. Det leder också till att avunden minskar när de inte exponeras lika ofta.

För Sveriges del är det det allvarligaste utanförskapet som är viktigast att minska. Men det verkar inte vara dessa grupper som ingår bland siffrorna över minskningen. Med en förvånansvärt kraftlös kriminalpolitik även med borgerlig regering har vi att se fram emot ökande kriminalitet och osäkerhet för arbetar- och medelklassen.

Det finns helt enkelt inte någon bred grupp som skulle vilja stödja en aggressiv nysocialistisk rörelse. För detta erfordras som redan Marx insåg en fortgående pauperisering som skulle göra många missnöjda med sin personliga situation. Eftersom denna prognos slog fel blev det mycket riktigt ingen revolution i Tyskland. Och någon motsvarighet till detta kommer vi inte heller att se i de utvecklade industriländerna. Kay Glans har fel och den sene Kraxpelax har rätt.

Slutligen ställer jag mig frågande till de siffror som regeringen brukar redovisa för utanförskapet. Var redovisas de? Vilken definition används? Kan Per Fredö hänvisa någonstans?
/DNg

 
At 23 augusti, 2008 17:53, Anonymous Per Fredö said...

Vad gäller storleken på utanförskapet, det som lanserades som ett politiskt betingat begrepp inför valrörelsen 2006 så har du själv Danne i din blogg sökt definerade detta.

Statistik kan hämtas från SCB och från Försäkringskassan.

Även partierna har lanserat sina definationer och du har själv sökt bedömma vad de innehåller. Såt ex hur moderaterna nått siffran 1 700 miljoner.

En betydande del av dessa lever helt på bidrag eller har inte lyckats komma in på arbetsmarknaden. Andra står temporärt utanför arbetsmarknaden.
Räknar man i helårskoefficienter så blir siffran lägre.
s

Vad som är viktigast är trenderna, dels de som inträffade under den period socialdemokratin var i regeringsställning, dels vad som sedan skett under de två år vi haft en borgerlig regering.

Statistiken ger klara besked, först en kraftig ökning såväl i antal som kostnadsmässigt och sedan har denna utveckling vänts på ett positivt sätt.

Självfallet måste man även fråga vilken politik som förorsakad det ökade utanförskapet och som sedan klarar av att vända på detta.

Vi har tyvärr också både nu och tidigare haft ett ökat utanförskap som ibland inte rent statistiskt kan dokumenteras,
Det gäller sånt som Danne pekar på ökad kriminalitet men även missbruk av droger.

Att komma tillrätta med detta har knappast något av regeringsalternativen ett bra program emot.

Även med en mer kunskapsinriktad skola, åtgärder för att få bort förtidspensionering av ungdomar, mer resurser till polisväsendet och till domstolarna så förefaller denna del av dolt utanförskap svårt att komma till rätta med.

Rent partipolitiskt är risken stor att sverigedemokraterna kommer att utnytta detta och även få ett växande stöd inom skiftande sociala grupper.
En del forskare menar att det främst gäller arbetarklassen.

 

Skicka en kommentar

<< Home