Sociala krav tar över människans rättigheter

Det finns en tendens genom MR-rörelsen att människans rättigheter ersätts med sociala och ekonomiska politiska krav på reformer i socialstatlig riktning. Dessa lånar status av de oemotsägliga habeas corpus-rättigheterna som blivit alltmer framträdande. Människans rättigheter till skydd för frihet och egendom är kanske snart bara obsoleta hinder.

Vad är mänskliga rättigheter? Det är titeln på en bok av professor Hans Ingvar Roth där han går igenom en hel del olika svar på denna fråga. Men mest är det fråga om en utläggning kring FN:s allmänna deklaration om de mänskliga rättigheterna (FN:s UDHR) från 1948 och den "MR-aktivism" som växt fram kring FN:s olika rättighetsdeklarationer. Framställningen präglas något av författarens bakgrund som docent i etik vid Lunds universitet - en befattning vid teologiska fakulteten.

Boken inleds och avslutas med en ramberättelse som handlar om en dystopisk respektive utopisk beskrivning av ett samhälle med inga respektive politiskt korrekta rättigheter. Denna tillrättaläggning skiner också igenom på vissa ställen i framställningen däremellan och framstår som något störande för en kristisk läsare.

Författaren beskriver först hur de mänskliga rättigheterna studeras av olika akademiska discipliner när det gäller den etiska problematiken (inte den juridiska). Han hävdar att ett antal politiska filosofer "försökt formulera mer systematiska filosofiska teorier kring de mänskliga rättigheterna". Men den fortsatta framställningen tycks inte kunna göra reda för hur dessa teorier skulle se ut. Symtomatiskt för denna oklarhet är att en av författarna till UDHR, Eleanor Roosvelt, uttalade att dokumentet var "ett nytt Magna Charta för mänskligheten". Om detta skall tas på allvar handlar större delen bokens ämnesområde om något annat än rättigheter. Alla som vet något om Magna Charta ser ju att den centrala meningen där syftar till ett skydd för medborgara mot statens maktmissbruk enligt nedan:

"29. Ingen fri man må arresteras, inspärras, berövas sin egendom, förklaras i akt eller landsförvisas, ej heller på något sätt skadas eller omedelbart eller medelbart lida övervåld av konungen annat än efter ståndsbröders dom eller i kraft av landslagen." (Magna Charta 1215)

FN:s deklaration handlar väldigt litet om skydd mot staten och ännu mindre i den tappning rättigheterna ges av den moderna MR-rörelsen. Detta tycker man att författaren borde ha poängterat när han detaljerat går igenom hur UDHR kom till och konflikterna inom den kommitté som Eleanor Roosvelt var ordförande för. Här framkommer enbart att Sovjetunionen och vissa latinamerikanska länder insiterade på att sociala och ekonomiska rättigheter skulle finnas med i deklarationen. Att dessa ansågs bygga på marxistiska principer (dock inte härledda från Marx) framkommer inte. Det hade också varit intressant att få veta hur resonemangen gick kring den 17:e artikeln.

"1. Var och en har rätt att äga egendom, både enskilt och tillsammans med andra. 2. Ingen får godtyckligt fråntas sin egendom." (UDHR, artikel 17)

Är detta ett skydd mot konfiskation? Skulle vi i Sverige kunnat åberopa denna artikel mot försöken att införa löntagarfonder av ursprunglig Meidner-modell? Hade denna artikel kunnat åberopas mot engångsskatten på pensionsmedel 1986? Om Roth inte känt sig kompetent att avhandla de svenska problemen måste det väl ändå finnas någon som uppmärksammat att artikel 17 åtminstone utgör ett hinder mot att införa socialism genom att avskaffa äganderätten till företag utan ersättning till de gamla ägarna.

Författaren redogör istället utförligt hur rättighetstänkandet kan delas upp i tre generationer där den första utgörs av de "naturliga" rättigheterna som i bredare sammanhang också är det som menas med människans rättigheter. Den andra generationen utgörs av sociala ekonomiska rättigheter - företrädesvis de kontroversiella kravrättigheterna i artiklarna 22-28. Den tredje generationen består i senare kompletterande deklarationer av minoritetsrättigheter mm. Denna uppdelning är försåtlig för tanken eftersom man får intrycket att det är något självklart riktigt att rättighetstänkandet fått denna utveckling. Detta understryks av att ett avsnitt handlar om tidsbundenheten i en del av artiklarna från 1948. Roth refererar dock kortfattat den kritik som finns mot kravrättigheterna.

Denna kritik sker i termer av negativa och positiva rättigheter som om dessa skulle vara liksällda. Roth går dock med på att positiva rättigheter "ofta antagits förutsätta aktiva insatser från statens och samhällets sida och inte bara en återhållsamhet som i fallet med de negativa rättigheterna". De filosofer som kritiserat de positiva rättigheterna beskrivs som "minimalistiska" och de har främst betonat "rätten att inte utsättas för tortyr, godtycklig arrestering eller diskriminering". I förbigående nämns att man också refererat till "civila och politiska rättigheter samt egendomsrättigheter och entreprenörsfriheter (Cranston 1973 och Nozick 1974)". Ett exempellöst lättvindigt avfärdande av Robert Nozick kunde man tycka.

Författaren behandlar kort frågan hur rimlig denna minimalistiska kritik egentligen är. Detta sker dock inte i termer av frihet och skydd mot statens krav på rätten att få konfiskera vissa medborgares egendom. Istället är det "rätten till en dräglig levnadsstandard" som hålls fram därför att den förutsätter att staten håller med ett kostsamt rättsväsende som förhindrar att någon "går och stjäl mina livsnödvändiga saker". Rättiheterna ser Roth tydligen enbart som ett utflöde av etatism och inte som ett skydd mot statens maktmissbruk. Om man får tro hans framställning i övrigt är hela MR-rörelsen besjälad av samma slags etatism. Argumenteringen går ut på att "kostnaden i sig är ett svagt argument för att frånkänna ett rättighetsanspråk en mänsklig rättihetsstatus".

Om läsaren sväljer detta kostnadsresonemang måste man givetvis också acceptera påpekandet att ett människovärdigt liv inte bara förutsätter vissa tanke- och handlingsfriheter utan det kräver också "materiella förutsättningar för att det skall bli möjligt att tillfredsställa människans sociala och kreativa behov". Här måste både en "materiell minimistandard" och en "hygglig utbildning" samt "gruppsammansvetsande projekt" garanteras. Ett politiskt program för att staten skall driva fram en välfärsdsstat blir tydligen en tvingande rättighetsfråga och inte en fråga som skall avgöras genom en demokratisk process. Etatism i sin prydno?

Författaren fortsätter med att göra gällande att MR-aktivismen numera kan beskrivas som en "global rättighetskultur" som egentligen inte på allvar längre ifrågasätts. Han nämner ingenting om den filosofiska kritiken i termer av värdeskepticism som under en stor del av 1900-talet var dominerande i Sverige under beteckningen "värdenihilism". Den kritik som kort behandlas är främst av nykonservativt slag och har framförts av Alisdair MacIntyre i boken After Virtue (1981) samt av Amitai Etzioni (1993). Det är alltså fråga om den sorts värderelativism som numera går under beteckningen "kommunitarism". Den liberala kritiken omnämns ytterst kort genom hänvisning till Anthony Appiah som pekat på risken för att vidsträckta rättighetskrav underminar tilltron till hela konceptet (2004) samt till svensken Per Bauhn i Kalmar som varnat för risken av trivialisering och förytligande (2006). Han gör analogin med mantrat "vård-skola-omsorg". Liknande gäller författaren Milan Kundera som 1991 menat att allt gott i världen kommit att bli föremål för rättighetsanspråk.

I det mera tekniska kapitlet om begreppet mänskliga rättigheter kommer författaren in på hur dessa skall säkerställas. Men nu tycks det enbart vara fråga om negativa rättigheter som bara kräver ett respekterande. Han nämner här allmänt uppbyggandet av ett rättssamhälle och mera specifikt rättighetsorganisationer och diskrimineringsombudsmän. Varför sägs ingenting om expropriationsdomstolar eller huruvida en författningsdomstol skulle vara ett adekvat medel för bevakningen av människans rättigheter? Och det stora problemet hur resurser skall säkerställas för alla de välfärdsrättigheter som annars så flitigt omnämns lyser med sin frånvaro. Här skulle ett helt kapitel om beskattingens etiska grunder ha varit på plats. Dessutom skulle ytterligare ett kapitel ha behövts om avvägningen av de rika ländernas moraliska skyldigheter att tillgodose den egna befolkningens positiva rättigheter mot ansvaret för de fattiga ländernas motsvarande rättigheter, vilket också leder in på skattepolitiska problem.

Författaren svävar omkring i ett lufttomt rum när det bränner till i rättighetsfrågorna. Särskilt gäller det när han vill poängtera rättigheternas dignitet och nämner Ronald Dworkins förordande av rättigheter som "trumfkort" i det utilitaristiska kalkylerandet och Robert Nozicks syn på rättigheter som "sidorestriktioner". Dworkins syn kommer, åtminstone strikt tolkad, att underkänna mycket av den utilitaristiska läran. Nozicks syn har enligt de flesta tolkningar setts som ett underkännande av den tvångsvis uppbyggda välfärdsstaten och alla "positiva" rättigheter.

Efter ett kapitel med en historisk översikt landar författaren på vad han anser vara de mänskliga rättigheternas moralfilosofiska grund, nämligen repekten för människans värdighet. Detta kallade Alan Gewirth att hänvisa till ett intrinsikalt värde vilket han inte ansåg vara giltigt vid en härledning av rättigheter. Det flyttar bara bevisbördan bakåt i kedjan eftersom premissen redan innehåller slutsatsen. Något resonemang kring denna svaghet finns inte hos Roth. Han hänvisar aningslöst till Immanuel Kant och dennes tes att man inte får behandla andra människor enbart som medel för egna syften. Även Nozick gör denna hänvisning och kommer fram till helt motstridande slutsatser när det gäller möjligheten att tvinga fram "sociala rättigher".

Roth tar slutligen kort upp kritiken mot synen på rättigheterna som grundad på mänsklig värdighet, bl a att begreppet är vagt och omstritt. Men han vill genom att hänvisa till rättighetsforskaren Louis Henkin (1998) göra gällande att det "idag finns en utbredd enighet i många kulturkretsar" att varje människa skall tillskrivas värdighet. Detta är särskilt intressant eftersom han samtidigt menar att rätten till egendom är en "institutionsberoende" syn som inte förekommer överallt. Han anger aboriginernas Australien som ett exempel där värdigheten "inte knöts till fasthållandet och förädlandet av privat egendom". Ett ytterligare exempel är klosterlivet i Europa. Att det kan finnas ursprungsbefolkningar som inte har en modern syn på äganderätten till mark förefaller dock vara ett svagt argument för att förringa äganderättens betydelse. Och klostrens ägande är ingalunda något bevis för att äganderätten inte skulle ha varit av största vikt - experiment med kollektiv produktion inom en ram av väl definierad äganderätt utåt har ju förekommit av och till med föga framgångsrika resultat.

Av framställningen kan man dra slutsatsen att vi i själva verket har att göra med tre olika problemområden. Det första handlar om att skapa garantier mot härskaren eller staten i form av medborgarnas skydd för liv, frihet och egendom. Att dessa värden också är skyddade mot inbördes överträdelser är däremot stadfäst genom rättslig praxis långt tidigare och behöver egentligen inte räknas upp i en rättighetsförklaring. Det andra området skulle kunna ses som ett utflöde från det engelska stadgandet om habeas corpus (ibland habeus) från 1679 och alltså innefatta mer konkret skydd mot rättsväsendets hanterande av den egna personen. Det tredje området skulle kunna handla om sociala reformkrav som inte borde beskrivas i termer av rättigheter utan som politiska målsättningar.

Nu är tendensen istället att skyddet för den egna personen (värdighet) har blivit ett apodiktiskt värde vars oemotsäglighet utnyttjas för att låna status till sociala och ekonomiska politiska krav. När staten skall effektuera dessa blir skyddet för frihet och egendom snarast ett hinder för dessa etatistiska strävanden - ett skydd som snart kan vara obsolet. Hans Ingvar Roths bok har en mindre trevlig underton i denna riktning.

Andra bloggar om: mänskliga rättigheter, människans rättigheter, naturliga rättigheter, MR, rättigheter, frihet, egendom, habeas corpus, demokrati, staten, sociala reformer, etatism, filosofi, politik, FN på intressant.se