torsdag, augusti 14, 2008

Prestigerädsla bakom inflationsdogmen?

Det tycks ha gått prestige i debatten om räntehöjningar och synen på inflationen. Riksbanken försvarar sig mot de generande anklagelserna att ha förväxlat KPI-ökning med inflation. Ett antal bankekonomer rycker ut till stöd. Men den sakliga grunden saknas.

I dagens SvD 14/8 svarar rikbankschefen Stefan Ingves och vicen Irma RosenbergIngemar Bengtssons kritik att RB inte håller isär konsumentprisökningar (ex ökat relativpris på olja) och allmänna prisstegringar (gängse definition av inflation). Jag skrev en delvis stödjande kommentar till Bengtsson igår. RB-cheferna ger Bentsson rätt på flera punkter men menar att man redan har varit tydlig med att relativprisökningar inte är möjliga att motverka. Det är korrekt men RB har haft föga framgång med att sprida denna uppfattning.

Däremot måste en oberoende läsare ställa sig frågande till RB:s anklagelser mot Bengtsson att han skulle ha påstått att RB höjt räntan för att motverka relativprisökningar. Vad han kritiserat är att RB verkar bekämpa KPI-ökningar, som beror på relativprisstegringar, som om de var orsakade av inflation. Jag kan dessutom inte finna belägg för RB:s påstående att Bengtsson skulle menat att räntehöjningarna under våren skulle varit motiverade av att "motverka relativprisförändringar". Vad Bengtsson avser är rimligtvis den framtida utvecklingen.

Ordet 'motverka' har två betydelser. Dels avses att förhindra det man vill motverka, vilket är omöjligt när det gäller höjda oljepriser. Att påpeka detta är trivialt och verkar vara ett litet desperat sätt att rädda sin presige. Dels avser 'motverka' ett vidare begrepp i form av att kompensera för effekterna på KPI av en faktor med en effekt som ger en minskning i en annan del av KPI. Man kan i denna mening motverka oljeprisernas höjning genom att driva fram t ex en lönesänkning som medger prissänkningar i nästa led.

Riksbanken använder sig dessvärre ofta ändå av en vilseledande terminologi. I den penningpolitiska rapporten från den 3 juli 2008 (pdf), som gjordes strax före den senaste räntehöjningen, reviderar RB upp sin inflationsprognos för i år med följande ord:
"Den högre inflationen är till största delen ett resultat av en oväntat stark uppgång av priserna på energi. Från april har priset på råolja stigit med cirka 20 dollar per fat." (RB, s 19)
Ovanstående formulering visar inte precis att Riksbankens ekonomer vinnlägger sig om att upprätthålla en distinktion mellan relativprisstegringar och inflation. Bengtssons kritik famstår som befogad.

Man kan därför fråga sig i vilket ärende ett antal ekonomer, som intervjuas i SvD idag, är ute i. Så här sammanfattar SvD sitt reportage:
" Men få av de chefsekonomer som SvD Näringsliv talade med under gårdagen instämmer i hans resonemang. Ett flertal framför att Riksbanken är väl insatt i skillnaden mellan relativprisförändringar och verklig inflation."
Om det är på detta viset kan man väl inte uttrycka sig som i föregående citat (RB, s 19)? Så här säger ekonomerna:
"Även om det nu bara rör sig om ett fåtal varor som stigit kraftigt i pris så kostar konsumtionskorgen mera för hushållen." Robert Bergqvist, chefekonom på SEB
"Vi har ju inte facit i handen ännu. Det finns en osäkerhet kring hur mycket och hur länge råvarupriserna ska öka. Bengtsson tar det som en självklarhet att det är frågan om relativpris­ökningar, ett engångslyft, men det vet vi ju inte än."Cecilia Hermansson, chefekonom vid Swedbank
Enligt SvD:s Sara Larsson fårBergqvist medhåll av Tomas Pousette, chefekonom på SBAB medan Annika Winsth, makroanalytiker på Nordea ger visst stöd åt Bengtsson. Har Sara Larsson verkligen fått fram vad ekonomerna anser i huvudfrågan? Klart är att de approcherade ekonomerna inte själva varit särskilt tydliga med skillnaden mellan inflation och KPI-ökning. Men att redigera deras uttalanden som att de inte håller med om denna skillnad är kanske att gå litet väl långt för en seriös dagstidning. De går nu en besvärlig balansgång för att rädda sin prestige och borde därför grillas litet extra.

Slutligen återstår frågan varför räntan gradvis behöver höjas för att vi skall komma tillbaka till målet på 2 procent på ett par års sikt. Detta påstås av RB-cheferna utan ytterligare motivering i dagens artikel. Kanske någon kan ge ett tips?

Andra bloggar om: , , , , , , , , , intressant.se

Etiketter:

18 Comments:

At 14 augusti, 2008 14:25, Anonymous Per Fredö said...

Vi har en underliggande inflation på två procent eller något däröver.
Detta överensstämmer både med finans-och penningpolitiken.

Att inflationen nu ligger på cirka fem procent och även så i vår omvärld beror på de snabbt stigande råvarupriserna.

Vi har då två KPI-mått, det relativa och det absoluta.

Att med hänvisning till det absoluta KPI-måttet sänka räntenivån strider mot all vedertagen pennin politisk logik.

De som förespråkar räntesänkningar vill inte-har stora svårigheter- att fastställa den räntenivå dom anser vara korrekt.

Även Bengtsson hör till denna kategori. Inga nya räntehöjningar och eventuellt någon sänkning.

Höjd ränta ska ju dra in köpkraft, varna för löneökningar utöver vad marknaden tål, få bostadskostnaderna attt minska m m.

Riksbankens räntepolitik måste även ses i ett tvåårigt perspektiv, alltså den förväntade prisutvecklingen. Detta kan vara en förklaring till varför ledamöterna kan göra olika bedömningar, en del vill höja, andra ligga still.

Det finns förstås även politiska komplikationer. Riksbanken måste söka bedöma vilka finanspolitiska åtgärder som regeringen föreslår

Riksbanken är därutöver helt och fullt medveten om att prisutvecklingen bara går åt ett håll.
Vi har relativpriser som är under ständig förändring.

Det vet varje konsument, varje företagare samt varje aktieinnehavare.

 
At 14 augusti, 2008 17:49, Blogger Jonas N said...

... men definitivt inte varje politiker, Per Fredö!

Dessa försöker tvärtom springa benen av sig för att förhindra och förneka och motverka och dölja detta faktum.

 
At 15 augusti, 2008 01:10, Blogger Per-Olof Persson said...

Dagens definition beskriver inte orsaken

Felet som både Bengtsson och Riksbanken begår är att definiera inflation som en allmän prisstegring. Detta är den vanliga definitionen men tyvärr är det en inkorrekt definition. En korrekt definition är: "en ökning av penningmängden som är orsakad av staten".

Begreppet inflation blir ett obegripligt fenomen om man väljer att definiera den i termer av verkan och inte i termer av orsak. För då har vi helt plötsligt hur många "förklaringar" som helst på inflation. Förutom, märkligt nog, den enda rätta: att Riksbanken och bankerna (som har fått ett privilegium av staten) ökar penningmängden.

Detta innebär att människor kommer att försöka förklara inflation med "girighet" hos kapitalisterna som höjer sina priser eller att arbetarna kräver högre löner. Vilka slutsatser kommer människor att dra av sådana "förklaringar"? Att det måste vara något fel på det kapitalistiska systemet. Vad tenderar dessa slutsatser att leda till? Som historien entydigt visar: mer kontroll, mer regleringar, mer skatter, mindre frihet och mindre välstånd.

Så länge nationalekonomer, politiker, intellektuella, allmänheten och Riksbanken själv inte vet vad inflation är eller vad det orsakas av, kommer denna debatt att plågas av enorm förvirring. Vad makthavarna än kommer att göra är dömt att misslyckas.

Alternativen är:

(A) En högre ränta ger en åtstramning av penningmängden (bankernas ulåning stagnerar) och av denna orsak kommer prisstegringarna med tiden att avta. Under uppgångsfasen har det skapats verksamheter som i normala fall inte är lönsamma. När räntan stiger och penningmängden stagnerar, kommer försäljningsintäkterna att minska samtidigt som kostnaderna ökar. Dessa verksamheter blir olönsamma och avvecklingen av dessa verksamheter skapar en ekonomisk nedgång.

(B) En fortsatt låg ränta i Sverige samtidigt som Kina mfl länder fortsätter att expandera sin penningmängd, kommer att leda till mycket höga prisökningar i Sverige.

(C) Förr eller senare kommer den låga räntan i Sverige och i andra länder, leda till kraftiga felinvesteringar inom den tunga industrin. När dessa investeringar visar sig vara olönsamma kommer de att avvecklas och detta leder till en djup kris.

Orsak till felinvesteringar:

(A) Om investeringarna i produktionsstegen (den tunga industrin) längst ifrån konsumenterna ska lyckas måste sparandet först öka. Ett ökat sparande innebär att inköpen av konsumtionsprodukter minskar. Detta innebär att ekonomins knappa resurser (råvaror, arbetskraft, kapitalvaror) kan överföras från stegen närmast konsumenterna till stegen längst ifrån konsumenterna. Investeringarna måste göras i rätt ordning, inga steg kan hoppas över och till sist nås steget närmast konsumenterna.

(B) Minskar sparandet (konsumtionen ökar) måste stegen längst ifrån konsumenterna krympa. Knappa resurser frigörs och kan överföras till stegen närmast konsumenterna. De som säljer direkt till konsumenterna eller tillverkar konsumtionsvaror, kan därmed öka sina investeringar.

(C) Idag går det till så här. I konjunkturbotten finns det lediga resurser efter den senaste nedgången. Räntan pressas ned och bankerna skapar helt nya pengar vid utlåningen. Investeringsprojekt som i normala fall inte är lönsamma blir nu lönsamma. Den tunga industrin kan nu öka sina investeringar.

Människors inkomster ökar eftersom den tunga industrin börjar använda de nya pengarna. Efter ett tag ökar även konsumtionen och detta leder till högre investeringar i stegen närmast konsumenterna. I början uppstår inga problem eftersom det finns lediga resurser i ekonomin. Prisökningarna uppkommer först när resurserna blir alltmer knappa.

De olika produktionsstegen börjar så småningom att överbjuda varandra för att få tag på resurser. Detta är slutet på högkonjunkturen och den avslutas med höga prisökningar.

Problemen är:

(A) Den tunga industrins investeringar drabbas av kraftiga kostnadsökningar.

(B) Produktionsstegen emellan den tunga industrin och stegen närmast konsumenterna, har i denna situation ingen möjlighet att utöka genom investeringar.

(C) Den tunga industrin drabbas av överproduktion. Varorna måste reas ut till låga priser samtidigt som nästa produktionssteg inte kan köpa alla varor. Försäljningsintäkterna sjunker samtidigt som kostnaderna ökar. Investeringsprojekten blir olönsamma och måste avvecklas. Detta leder till en konjunkturnedgång.

 
At 15 augusti, 2008 01:10, Blogger Per-Olof Persson said...

Den här kommentaren har tagits bort av skribenten.

 
At 15 augusti, 2008 02:07, Blogger Kraxpelax said...

Den här kommentaren har tagits bort av skribenten.

 
At 15 augusti, 2008 02:07, Blogger Kraxpelax said...

Den här kommentaren har tagits bort av skribenten.

 
At 15 augusti, 2008 02:37, Blogger Kraxpelax said...

Den här kommentaren har tagits bort av skribenten.

 
At 15 augusti, 2008 02:57, Blogger Kraxpelax said...

Ursäkta jiddret, jag klantade mig, sinnevärlden är inte riktigt min hemmaplan. :o/ Nå, nu så.

Det är svårt att förstå vad Riksbanken menar.

På VILKET sätt förhindrar en räntehöjning en spridningseffekt? Det för varje aktör rationella är väl att kompensera sig, och för fackets räkning blir det nu prisstegringar PLUS täntehöjningar som man får räkna med, så på utbudssidan ser jag inget att hmta. Poängen måste alltså vara att pressa ner priserna via dämpad efterfrågan, alltså sänka konjunkturen, annars förstår jag ingenting. Men då framstår prisstabiliteten och inte nyttan som samhällsekonomisk metanorm, vilket ser ut som ren mystik. (Vad är vitsen att bota kolera med pest?)

Relativpriser? Det är väl påverkbarheten det gäller, inte inbördes prisföråhållanden på olika varor. Vi tänker oss ett land som bara producerar guld för export och lever helt på import. Vad skulle Ingves göra som chef för det landets centralbank?

Terminologin är oklar. Låt oss stipulativt definiera "skalinflation" som prisökningar, vilka kan undvikas. Oundvikliga prisökningar kallar vi "kärninflation. Huruvida dessa är externa (importpriser) eller interna (produktionskonstnader; guldet blir efterhand mer svåråtkomligt) saknar betydelse i sammanhanget.

Jag har då mycket svårt att se poängen med att eftersträva en prisökningstakt (KPI) som är lägre än kärninflationen, men precis detta är ju vad man gör då man under alla omständigheter strävar efter 2%; den siffran betraktas som en konstant.

Det här är hokuspokus för mig. Jag vet inte vad slags teoretisk, nationalekonomisk grundval som kan finnas för en sådan agenda; jag har ärligt talat ingen aning.

För övrigt misstänker jag att de trendförändringar i fråga om tillväxt och inflation vi sett under senare decennier helt enkelt beror på oljeprisutvecklingfen (allt äri grund och botten energi) och endast i mindre grad på omlagd ekponomisk politik. Foskning är behövlig här. Ideologi är det inte.

 
At 15 augusti, 2008 03:24, Blogger Kraxpelax said...

*sömnlös pedant*

Jag skrev:

"Låt oss stipulativt definiera "skalinflation" som prisökningar, vilka kan undvikas."

Det var otillfredsställande. Stalin kunde nog klarat vad som hgelst i den vägen. So let me restate. Den grundkorrekta formuleringen måste vara:

"Låt oss stipulativt definiera 'skalinflation' som prisökningar, vilka kan undvikas paretooptimalt."

Definiera nu Riksbankens uppgift som just detta, och hela principen om centralbankens autonomi ser ut som ett fundamentalt feltänk, eftersom paretooptimum måste definieras nmed avseende på den aggregerade samhällsnyttan, alltså den ekonomiska politiken i sin helhet, för att ge god mening.

- Peter Ingestad, Solna

 
At 16 augusti, 2008 11:30, Anonymous Per Fredö said...

Vad gäller riksbankens uppgift så är det att sätta ett pris på bankernas in-och utlåning och att på så sätt se till att bankerna inte missköter sig.

Vem minns inte hur bankerna via en oförsiktig, icke kreditmässigt prövad och rent av spekulativ utlåning medverkade till den finanskris som inleddes i slutet av 80-talet samt i inledningen av 90-talet.

Priset blev högt. Bankerna själva var på fallrepet. Konkurserna ökade oroväckande, inte minst bland småföretag och staten fick uppträdare som räddare i nöden via en radikal
ökning av statsskulden.

Det var då vi fick acceptera en avreglerad kreditmarknad samt en oberande riksbank.
Det blev även då acceptans över partigränserna att inflationsmålet, lägg märke till målet, skulle sättas till två procent.

De båda decennierna innan hade skattenivån höjts kraftigt. Onekligen under folkligt samtycke. Men det inte minst politiska priset för ständiga skatttehöjningar blir för högt och då tvingades politikerna ta till extraordinära åtgärder.

Dit hörde hyresregleringar som skulle gynna allmännyttan och hyresgästerna men som samtidigt satte marknaden ur funktion.
Dessa subventioner är nu i stort sett borta. men vi får betala prisena i form av segregerade områden och dåligt bostadsunderhåll.

Det andra politikersatta priset var devalveringar, vilka ledde till årliga pristegringar på tio procent samt räntenivåer på tretton till femton procent.

En hel del av denna utveckling ser vi nu i USA där banker är på väg att krascha, där folk inte längre kan betala lånen på sina bostäder och där regeringen och FRB tvingas gå in med subventioner och lån i biljonklassen.

Och globalt kan vi konstatera att börskurserna minskat med över femtio procent.

Ingemar Bengtsson återkommer i SvD till kritiken att riksbanken höjt räntan, i förvissning om att "det är enda sättet att signalera att inflationsmålet ligger fast".

Men vem har nu påstått något så dumt Bengtsson! Det förefaller som om du
döktorn i nationalekonomi behöver de "utbildningsinsatser" som skulle vara nödvändiga för att belysa skillnaden mellan inflation och relatiprisförändringar.

Som framgår ovan kan inflationen skapas och utvidgas på en rad olika sätt. Men inflation är också summan av alla marknadsrelaterade
relativprisförändringar. Hur lära svenska folket sånt?

Bengtsson menar också att inflation skapas av inflationsförväntningar, vilket självfallet inte är det enda som "aktörerna" på marknaden borde förstå.

Lika märkligt är hans påstående att relativprisförändringar som de på energi och livsmedel skulle få spridningseffekter som medför en inflation av "engångskaraktär.

Även kostnaderna för t ex transportsektorn har sina reklativprisförändringar. Lägre priser på bensin medför lägre transportkostnader.

 
At 16 augusti, 2008 13:58, Blogger Kraxpelax said...

Fredö sade:

"Lika märkligt är hans påstående att relativprisförändringar som de på energi och livsmedel skulle få spridningseffekter som medför en inflation av "engångskaraktär."

Nu hänger jag inte med. Om relativprisförändringen är en engångföreteelse (vilket INTE är sannolikt) lär spridningseffekterna därav också vara en engångsföreteelse, som ebbar ut efterhand via de samhällsekonomiska multiplikatorerna.

Man får nog utgå från att Bengtsson inte är helt bakom flötet. Men vad har denne Ingves för bakgrund och utbildning?

 
At 16 augusti, 2008 14:05, Blogger Kraxpelax said...

Ja, jag kollade upp Ingves, han har gedigen bakgrund. Vad man skulle önska är en mer utvecklad redogörelse för Riksbankens bedömningar. Vad som framkommit är mer än lovligt primitivt, det är just bara "motverka spridningseffekter" i största allmänhget. Det duger inte alls som beslutsunderlag. Kanske är Riksbankens policy att tiga så mycket som möjligt, men då uppstår ju osäkerhet. Nationalekonomin är en mycket dunkel vetenskap. Med starka ekonomiska intressen i närliggande bakgrund har vi en ständig biaseringsmisstanke, som påfordrar största kritiska uppmärksamhet.

 
At 16 augusti, 2008 18:03, Anonymous Per Fredö said...

Det är möjligt att jag är bakom flötet. men som jag ser det kan relativprisändringar aldrig vara av engångskaraktär.

Alla priser i en marknadsekonomi äbdrar sig alltid. Det är som jag ser det relativpriser.

Om nu denna definition är korrekt så är det inte logist att hävda att förändringar som de nu på livsmedel och energi bara initialt spiller över i t ex höjda transportkostnader.

Men när som nu energipriserna sjunker kraftigt så innebär det även lägre transportkostnader.

Denna effekt kan man också studera på börsen. Där sjunker nu börskurserna på bolag med energianknytning dramatiskt.

Vi hade också frasm till 2006 en statsminister, Göran Persson hette ham, som ständigt hävdade att skattennivån kunde höjas dvs en relativprisförändring, utan någraom helst negativa effekter på samhällsekonomin.

 
At 17 augusti, 2008 00:46, Blogger Danne Nordling said...

Jag tycker nog att man förstår vad Ingemar Bengtsson menar när han på lördagen skriver om hur Riksbanken skulle kunna motivera att inte höja räntan:

"Världsmarknadspriserna på energi och livsmedel har stigit kraftigt. Detta medför att priserna för dessa även kommer att stiga i Sverige och därmed leda till en direkt ökning av den svenska prisnivån.

Över en tid kommer det också leda till en ytterligare, indirekt ökning av den svenska prisnivån, då till exempel ökade energikostnader fortplantar sig till andra sektorer som transportsektorn och vidare. Dock är både de direkta och indirekta effekterna av engångskaraktär. När väl den nya jämvikten mellan relativpriserna är uppnådd återgår den allmänna prisökningstakten till underliggande inflationstakt på ca 2 procent."

Det är risken för kompensationskrav för denna förlust till utlandet som tycks vara Riksbankens motivering för höjda räntor. Men om kompensationskraven inte realiseras kommer räntehöjningarna bara att få åtstramande effekter på ekonomin helt i onödan.

Riksbanken borde i detta läge initiera en debatt med fackföreningsrörelsen, som nu är den instans som explicit säger sig överväga kompensationskrav. Istället låtsas man som om man med stor sannolikhet visste att ett par räntehöjningar ytterligare är vad som behövs för att om några år återföra inflationen till 2 procent. Hur kan man bedöma det? Om oljepriserna fortsätter att stiga och om facket driver igenom flera procents extra löneökningar både som kompensation för oljepriserna och för räntehöjningarna kan det inte räcka med så små räntehöjningar. Om istället oljepriserna upphör att stiga och facket inte begär nya förhandlingar behövs rimligen inte några räntehöjningar alls.

Riksbankens räntebana är betingad av en dold prognos för vad man tror om nya löneförhandlingar och fortsatta oljeprishöjningar mm. Eftersom denna sannolikt saknar gedigen grund vill Riksbanken inte närmare diskutera varför man sagt att flera nya räntehöjningar behövs.

Dock återstår frågan hur Riksbanken ser på återgången till 2 procent om det skulle bli fortsatta oljeprishöjningar men inga nya avtal. Hur kan man komma ner till 2 procent om oljeprishöjningarna mm slår igenom med t ex 2,5 procent i KPI? Hur tänker sig Riksbanken denna mekanism?

Bengtssons andra inlägg finns här:
http://www.svd.se/opinion/brannpunkt/artikel_1570081.svd
/DNg

 
At 17 augusti, 2008 11:13, Anonymous Per Fredö said...

Det kan knappast vbara een uppgift för riksbanken att initiera en dialog med fackföreningsrörelsen så att de i nuläget inte ställer för höga kompensationskrav.

Den uppgiften ankommer på arbetsmarknadens parter med politikernas råd i ryggen att vara återhållsamma.

Detta rymmer förstås en konflikt. Från näringslivshåll innebär för höga löner friställningar och nedläggningar. Det vet inte minst LO, som t ex inte sa en flaska till stöd för de vårdanställda när de ville ha 1 700 kronor mer i löneökning.

Även politikerna kan medverka. Jobbskatatteavdragen tre steg innebär skattesänkningar på 10 000 upp till 17 000 kronor per år.

 
At 17 augusti, 2008 12:21, Blogger Kraxpelax said...

Fredö sade:

"Alla priser i en marknadsekonomi äbdrar sig alltid. Det är som jag ser det relativpriser.

Om nu denna definition är korrekt så är det inte logist att hävda att förändringar som de nu på livsmedel och energi bara initialt spiller över i t ex höjda transportkostnader."

Att alla priser alltid ändrar sig i en marknadsekonomi är självklart. Härav följer inte att varje enskild prisförändring startar ett ändlös kedja av förändringar genom en spridningseffekt.

 
At 18 augusti, 2008 01:39, Blogger Danne Nordling said...

Per,Riksbanken skulle i sina debattartiklar och föredrag kunna mera explicit nämna faran för kompensationskrav genom att gå igenom vilka avtal som kan rivas upp och när beslut om detta skall ske. Utan detta kan inget stabiliserande tryck på dessa ignoranta organisationer skapas.

Journalisterna tar inga egna initiativ till att grilla fackets företrädare. RB måste verka för att skapa denna konfliktsituation. Arbetsgivarsidan har däremot knappast tillräcklig trovärdighet för att föra denna debatt.
/DNg

 
At 19 augusti, 2008 20:44, Blogger Kraxpelax said...

Förutsättningslöst! Det är ju inte penningmängden ensam som styr prisutvecklingen. Vi dividerar med varumängden. Vad blir utfallet då? Vi tar ingenting för givet, utan tänker till från grunden, helt enkelt, klart och rakt fram.

En räntehöjning ger bland annat initial produktionskostnadshöjning med sänkt utbud och alltså höjt pris ceteris paribus. Sedan kommer i andra led efterfrågesänkning med prisfall, vilket sedan utbudet anpassat sig blir reverserat. Jag vågar framlägga den radikala hyptesen att 1. räntehöjningens prisnivåeffekt är oförutsägbar inom den enkla modellen alternativt 2. räntepolitiken har ingen effekt alls på prisnivån. De matematiskt skolade bör räkna på det här.

Prisstabilitet på senare tid kan ha berott på låga / sjunkande oljepriser snarare än förändrad penningpolitik. Vi kan ha en illusion här. Också detta bör undersökas.

Räntehöjningens tilltänkta effekt på inflationsförväntningarna uteblir i den mån dessa enkla resonemang är utbredda bland ekonomins aktörer.

Vad säger Riksbanken om det?

 

Skicka en kommentar

<< Home