Borde konkurser drivas fram?

Nu ser vi en parallell till Lehmann Brothers i form av Carnegie. Men här är det den mer extrema vänstern som kräver konkurs - inte centralbanken eller de politiska partierna. Vill man från vänsterhåll driva fram konkurser så att betalningssystemet i Sverige kollapsar? Är det kanhända till fördel för den revolutionära kampen?

I Sverige har vi liksom i USA infört systemet med att orealiserade vinster skall få räknas in i ett företags resultat. En stor aktieportfölj kan alltså leda till att det ser ut som om företaget går väldigt bra om börskurserna allmänt stiger. På samma sätt ser det ut att gå dåligt om aktiekurserna sjunker. Ser inte detta ut som en innovation som ökar instabiliteten i det finansiella systemet?

Problemet med Carnegie är att en enda kund vid namn Maths O Sundqvist har lånat stora belopp från företaget. Som säkerhet uppges finnas aktier i onoterade företag. Trots att Finansinspektionen har bytt ut ledningen i Carnegie har man tydligen ändå åsidosatt reglerna om riskexponering genom att en enda kund fått bli en belastning.

Men även utan en sådan riskkoncentration skulle ett företag som Carnegie kunnat få svårigheter i ett osäkert läge som dagens. I det konkreta fallet är fakta än så länge oklara. Men det hjandlar om att belåningen hos Sundqvist varit hög och säkerheternas aktuella värden svårbedömda. Därför har Sundqvist drabbats av försiktiga banker som sagt upp lån. Detta har i sin tur medfört att tillgångar har måst realiseras i ett läge när köparna är avvaktande.

Jag skulle tro att en marknadsvärdering av Sundqvist skulle visa att skulderna är mycket större än tillgångarna (om dessa värderas till vad de skulle inbringa vid en omedelbar försäljning). Och om Carnegie skall värderas på samma sätt är fordringarna på Sundqvist inte mycket värda. Då kan Carnegies egna kapital vara förbrukat. Mot detta talar Riksbankens bedömning att det finns egna tillgångar hos Carnegie som fortfarande är tillräckliga. Problemet skulle begränsa sig till att Carnegie har bristande likviditet som inte kan åtgärdas genom upplåning på (den försiktiga) finansmarknaden. Därför måste Riksbanken stå för utlåningen till Carnegie för tillfället.

När det finansiella systemet utsätts för påfrestningar är det alltid de som är högst belånade med inte omedelbart realiserbara tillgångar som råkar illa ut. Om dessa tillgångar består i värdepapper som stigit i pris utan anknytning till fundamenta kan man mera entydigt säga att verksamheten är osund. Detta var fallet 1929 när börsaktiernas värde var uppblåst i form av en bubbla. Liknande gällde för kontors- och affärsfastigheter i Sverige i slutet av 1980-talet. Och i viss mån hade också småhuspriserna i USA blåsts upp i början av 2000-talet.

Men börskurserna i USA och Sverige var inte skadligt uppblåsta 2007 när de började sjunka. Finanskrisens orsaker fanns inte här. Men genom att finanskrisen inte omedelbart motverkades spred sig den psykologiska pessimismen till aktiemarknaden som sjönk mycket mera än som var motiverat av en vanlig konjunkturavmattning. Om aktierna sjunker med 60 procent i värde finns det alltid företag och andra aktörer som utan att vara extremt belånade kommer i svårigheter. Så vitt jag kan se är det inte högbelåning som orsakat börsrasen utan mera ren pessimism. Men om rasen fortsätter finns det alltfler som måste sälja av rent juridiska skäl.

Ett finansinstitut som lånat ut pengar till en aktieplacerare motsvarande halva det gamla värdet kommer att finna att säkerheten inte längre täcker lånet om aktierna sjunkit 60 procent. Om detta lån utan att ens ha sagts upp måste bokföras till noll värde kommer institutets egna kapital att urholkas. Detta institut har sedan emitterat värdepapper som innehas av andra företag som också måste göra nedskrivningar av sitt egna kapital osv.

Varför skulle det vara bra att driva företag som varit litet mer riskexponerade än andra i konkurs? För att en högröstad, okunnig och moraliserande opinion kräver det? Så skedde med Lehmann Bothers och se hur det gick sedan... Men de som kräver att Carnegie skall drivas till konkurs verkar ha andra motiv. Det är inte opinionen eller politiska partiföreträdare som kräver konkurs trots att det i en del mediala sammanhang verkar vara som något som borde diskuteras. Nu är det vänstern till vänster om Vänsterpartiet som kräver konkurs. Vad är orsaken till att man vill bidra till att betalningssystemet kollapsar? Tror man att revolutionen rycker närmare?

Andra bloggar om: konkurs, finanskrisen, Carnegie, kapitalism, socialism, revolution, bankkris, aktier, Börsen, politik, ekonomi på intressant.se