måndag, oktober 27, 2008

Amerikaner mer giriga än britter?

Huspriserna har stigit mera i England än i USA. Utrymmet för att kortsiktigt kunna ge frikostiga lån till svaga grupper har inte varit störst i USA. Det är därför knappast girighet utan lagstiftad "tvångsaltruism" i USA som gett upphov till finanskrisen.

Ursprunget till finanskrisen har ofta hänförts till den amerikanska bolånemarknaden. Man har från vänsterhåll skyllt på avregleringar och på vidlyftig långivning. Genom den låga räntan har en osund prisökning på småhusmarknaden uppkommit. Denna har urartat till en "bubbla" som när den brister leder till förluster inom den finansiella sektorn. Eftersom denna nu blivit extra känslig för förluster får vi en global finanskris.

Från 1999 till 2006 steg huspriserna i USA med ca 70 procent (enl KI). Men i Storbritannien steg huspriserna under samma period med ca 170 procent (DI 25/10, s 25). Därefter har priserna sjunkit med omkring 20 resp 10 procent. Detta visar enligt min mening att det inte är enbart en hastig prisökning på småhus som är orsaken till finanskrisen. Den borde ju då först ha uppstått i England och inte i USA.

Vi får då gå närmare in på den osunda långivningen (subprime-lånen) som orsaksfaktor. Man kan låna ut till folk som inte kan betala amorteringar och räntor om den ekonomiska situationen skulle bli sämre, så länge som huspriserna stiger. De som blir arbetslösa eller sjuka kan då sälja sina hus med vinst och banken kan få tillbaka sina lån. Men när alltfler får svårigheter och huspriserna stagnerar börjar det bli förluster för bankerna. Inte heller detta anses vara tillräckligt för att det skall kunna uppkomma en plötslig finanskris. Man pekar här på "värdepapperiseringen" av bolånen som en försvårande och uppsnabbande faktor.

Det är möjligt att ompaketeringen av bolånen i nya värdepapper som kan säljas i flera led har medfört att krisens förlopp blivit mer våldsamt. Genom att vissa värdepapper har inslag av särskilt dåliga låntagare kommer alla värdepapper av denna typ att förlora mycket av sitt kortsiktiga värde eftersom det är oklart vilka papper som faktiskt har inslag av dåliga krediter. Att fastställa det verkliga värdet kräver tidsödande analyser. Men enligt nuvarande värderingsnormer skall värdet anges till aktuellt marknadsvärde, vilket är nästan noll. En liten kreditförlustrisk kan alltså få stora konsekvenser för hur en investmentbanks egna kapital skall värderas. Tanken att ompaketeringen skulle leda till riskspridning har visat sig leda till förlustmultiplicering.

Denna ompaketering är dock inte det ursprungliga upphovet till problemen. Det är istället den frikostiga långivningen till låginkomsttagare, minoritetsgrupper eller anställda med svag arbetsmarknadsanknytning.

Girighet?

Varför har bankerna gett lån till personer som med alltför stor sannolikhet inte klarar ens räntebetalningarna? Det är här anklagelsen om girighet kommer in. Trots att det moraliskt sett borde vara vällovligt att se till att även svaga grupper får tillgång till ett eget hem är istället slutsatsen att detta riskabla beteende skett av girighet. Bankerna får ju en liten ytterligare vinst på kort sikt om man kan låna ut ytterligare något marginellt kapitalbelopp.

Hur kan det då komma sig att man i Storbritannien inte har kommit på samma idé att låna ut pengar till mindre kreditvärdiga personer? Det borde ju ha funnits ännu bättre förutsättningar till kortsiktigt girigt beteende när prisstegringstakten varit avsevärt större. Eller är engelsmän mindre giriga än amerikaner?

Svaret är naturligtvis att det är den amerikanska socialpolitiken som gått ut på att bankerna med hjälp av lagstiftning skall förmås att låna ut pengar till mindre solventa medborgare som är orsaken. Detta är fråga om lagstiftad altruism och inte om girighet. Men med den fördomsfulla syn många opinionsbildare håller sig med när det gäller finanssektorn har alla aktörer skåpats ut med att de är "giriga". Det går säkerligen alltid hitta några ensatka exempel på oegentligheter och dessa har då generaliserats i linje med vänsterpersonernas förutfattade syn på alla "kapitalister". Man har lyckats få "tvångsaltruism" att bli till "girighet" i allmänhetens ögon.

Istället borde man närmare analysera det klandervärda beteende som många svaga bolånetagare ägnar sig åt. När det visar sig att man inte klarar räntorna på lånen kommer man ofta undan med att bli skuldfri om man lämnar huset till banken. Detta är inte möjligt i Sverige. Men istället för att lugnt flytta ut passar man på att slå sönder huset innan man lämnar nycklarna till banken. Detta uppger mäklaren Joseph DeLorezo i Lawrenceville till Klas Granström i DiWeekend nr 33/2008.

Bankernas förluster blir därför mycket större eftersom husen blir nästan värdelösa och dessutom genom sitt förfallna skick också sänker värdet på grannhusen. Till skillnad från i England kan husägarna inte ens hyra ut husen.

Andra bloggar om: , , , , , , , , , , , intressant.se

Etiketter: ,

4 Comments:

At 28 oktober, 2008 12:34, Blogger Per-Olof Persson said...

Frikostiga lån till svaga grupper är en orsak till konjunkturnedgången. Men denna orsak är inte tillräcklig för att förklara en kraftig konjunkturnedgång, att det sker nedskärningar inom tillverkningsindustrin.

David Ricardo och andra ekonomer inom Currency School upptäckte i början av 1800-talet att alla konjunkturnedgångar föregåtts av kraftig kreditexpansion av bankerna. Utlåning till svaga grupper är ett nutida påhitt som dock kan göra situationen värre.

Problemet är att bankernas kreditexpansion förändrar den reala ekonomin på ett ofördelaktigt sätt. Om ekonomin är indelad i ett otal produktionssteg måste stegen ha rätt storlek i förhållande till varandra. I annat fall uppkommer överproduktion (överinvesteringar) inom vissa steg och underproduktion (underinvesteringar) i vissa steg. Produkterna måste bearbetas i alla steg och därför kan de inte hoppa över vissa steg.

Att pengar kan förändra den reala ekonomin går att upptäcka vid statliga bidrag och subventioner till vissa branscher. Exempel är jordbruket och vindkraften. Subventionerna gör att överinvesteringar uppkommer inom dessa branscher och dessa överinvesteringar är endast lönsamma så länge subventionerna fortsätter i samma skala.

Tar staten bort subventionerna blir dessa investeringar olönsamma och måste avvecklas. Underleverantörer och andra företag som är beroende av dessa branscher drabbas också av olönsamma investeringar.

 
At 28 oktober, 2008 14:20, Blogger Danne Nordling said...

Idag måste vi skilja mellan vanliga konjunktursvängningar och lågkonjunkturer som frambringats av finanskriser eller andra makroekonomiska obalanser. En vanlig nedgång kan bli mycket värre genom att en finanskris slår ut många sunda företag med normalt stora lån.

Eftersom marknadsekonomi tillåter kreditgivning kommer ett beroendeförhållande att byggas upp utanför de vanliga köpar-säljar-relationerna. Kreditsystemet kan alltid utsättas för påfrestningar genom olika falissemang. Om dessa blir tillräckligt stora kommer hela systemet i obalans och utan uppstöttning kan det kollapsa. Detta fenomen är vanligt i den fysiska världen och har gett upphov till talesätt som "liten tuva stjälper ofta stort lass".

Den svåra frågan är dock att veta när en uppstöttning utifrån är nödvändig och när vi har att göra med normal "kreativ förstörelse" av livsodugliga företag som kan hanteras av automatiska, läkande krafter. Ännu så sent som den 15 september trodde Hank Paulsson och Ben Bernanke att Lehmann Brothers var ett osunt företag som kunde få gå i konkurs - åtminstone som ett varnande exempel. Det var en tragisk felbedömning.

Men redan tidigare fanns subprime-lånen, ompaketeringen och Fannies och Freddies frenetiska uppköp av bolån på slutet. Det är en skillnad mot England. Och hur är det med avskaffandet av värderingen till bokfört värde? Det ökade instabiliteten i USA och kan vara en bidragande orsak till att krisen uppstod där.
/DNg

 
At 29 oktober, 2008 13:20, Anonymous Anonym said...

Den reala ekonomin,som ska stödjas och som är den i särklass viktigaste, missbrukas även i marknadsekonomier.

Detta beror inte minst på att politiker vill via subventioner stödja en som dom anser vara en samhälleligt positiv inriktning.

Nu vet vi att suberprime-lånen varit av de viktigaste utlösande faktorerna bakom en finanskris som närmast inträdde på ett explosivt sätt.

Marknadens aktörer visste inte vad som hade hänt. Politikerna likaså. Och de ekonomiska kommentatorerna och analytikerna hade även de inte höjt ett varnande finger.

Lyssnade i går på K.G Bergströms utfrågning av Ingvar Kamrad.

Han påstod för sin del att han länge varit medveten om att denna finanspolitiska bubbla skulle komma - och likaså att bakgrunden var superprime-lånen.
Detta var bakgrunden till den spekulation bankerna inledde i förhoppning om att de inte skulle få några förluster eftersom de skulle kompenmseras via stigande priser.

Vad kommuner nu att hända som ett komplement till regeringarnas och EU:s stabiliseringsprogram?

Ja, regeringarna kan förstås komma med olika slag av stimulansprogram,lättast förstås att genomföra i en ekonomi som vår med stora överskott i statsbudgeten.

Dessa åtgärder kommer dock knappast omedelbart. Man vill avvakta vad som redan gjorts och sedan kommer en tillägsbudget,då kompletterande förslag kan lanseras.

Vi kan i detta läge inte räkna med den enighet partierna och blocken emellan,som rått om stabiliseringsprogrammet.

De program som då kommer att läggas fram kommer säkert följa nuvarande ideologiska skillnader mellan alliansen och socialdemokratin.

Vad som blir av särskilt intresse är förstås i vilken utsträckning vänsterpartierna kunnat enas.

Vi har redan nu inom energipolitiken en subventionering utan vilken någon satsning på sol och vindkraft inte kunnat ske.

Ända räcker inte detta utan energipriserna har stigit som ett resultat av denna prioritering,som kallas miljömässig.

Med vikande sysselsättning, en del konkurser samt problem inom några för vår ekonomi viktiga branscher så kommer omedelbart krav på stödjande insatser.

Dit hör de sedan en tid avvecklade rot-avdragen. Likaså vill man ha temporära skatterabatter eller riktade bidrag eller understöd.

Vi har också sedan en tid sett krav på att pensionärerna inte ska få sina lyft efter sedvanlig modell.

Höjningarna ska i stället ske så att alla pensioner skattemässigt jämställs med jobbavdragen,vilket förstås betyder en omfördelning
från arbete till bidrag.

Fråga är förstås hur långt bidragskarusellen kommer att utvecklas och vilken effekt den kommer att få om den får genomslag.

Prognosen är att den blir negativ.
Per Fredö

 
At 29 oktober, 2008 16:10, Anonymous Thomas Ek said...

Intressant och välskriven artikel. Men jag hävdar att Finanskrisen förorsakades av en
lagöverträdelse - inget annat!
På min egen blogg http://hem.bredband.net/ullsol/ förklarar jag hur det gått till. Välkommen! /Thomas Ek

 

Skicka en kommentar

<< Home