Roosevelts New Deal förlängde depressionen

Obama sägs vilja upprepa Roosevelts "finanspolitiska expansion" på 30-talet. Men den innebar att underskottet ökades med bara 0,5 procentenheter 1933. Senare höjde Roosevelt skatterna så att budgeten nästan kom i balans. Tyvärr sjönk BNP och arbetslösheten steg.

Det sägs att USA:s president Franklin D Roosevelt (1882-1945) med sitt program New Deal övervann The Great Depression efter börskrachen 1929. Så presenterades hans ekonomiska program i radions "Godmorgon världen" 25/1 när jämförelser gjordes med Barack Obamas program. Nationalekonomen Klas Eklund var dock skeptiskt till hur framgångsrikt New Deal kunde beskrivas - USA kom inte ur depressionen förrän krigsindustrin började gå på högvarv. Professor Erik Åsard betonade mera de politiska aspekterna men nämnde att programmet syftade till kollektiva mål som att folk skulle få arbete med keynesianska metoder.

Vi kan direkt se att vad New Deal än handlade om så var det inte en politik som minskade arbetslösheten i någon imponerande takt. Detta framgår av nedanstående diagram:

Källa: Darby, Michael: An Explanation of Unemployment 1934-1941, JPE 84 (1976)

Men justerad arbetslöshet menas att man reducerat den officiellt rapporterade med olika tillfällighetsjobb av mer eller mindre nödkaraktär. Med tanke på att USA:s BNP först 1937 översteg (realt) nivån 1929 är det anmärkningsvärt att arbetslösheten 1937 nästan är 1,5 gånger större än 1929. Vi finner alltså att BNP steg i samma takt som den sjönk men att arbetslösheten släpade långt efter. Däremot hade den justerade arbetslösheten börjat sjunka före Roosevelts tillträde i början av 1933.

Hur var det då med Roosevelts beramade underskott i den federala budgeten? Vi kan i tabellen nedan se att han ökade budgetunderskottet helt obetydligt 1933 - från 4,0 procent 1932 till 4,5 procent:

Budgetunderskott i USA i procent av BNP

1930 +0,6
1931 - 0,6
1932 -4,0
1933 -4,5
1934 -6,9
1935 -4,0
1936 -6,5
1937 -2,5
1938 -0,1
1939 -3,2
1940 -3,0
Källa: Vita huset (pdf, s 23)

Vid periodens slut var den federala skulden uppe i ca 40 procent av BNP där nivån också ligger idag. Någonting som liknar Obamas 14 procent i underskott ser vi inte i Roosevelts politik. Tvärtom ville han nog ha balans i budgeten men detta misslyckades han med. Närmast kom han 1938 vilket dock knappast kan ses som en framgång. Som ett resultat av Social Security Act 1935 steg skatterna i slutet av 1936 och år1937 minskade underskottet med 4 pe och med 2,4 pe 1938. Dessvärre sjönk BNP och arbetslösheten ökade nästan med 4 pe 1938. Därefter ökade underskotten något igen och blev 14 procent först 1942 när USA kom med i kriget.

Utifrån den interventionspolitik med direkt företagsfientliga inslag och med den löneökningspolitik som Roosevelt bedrev kan man bedöma att han förlängde depressionen. Men en del bedömare anser att frånvaron av finanspolitiska stimulanser också förlängde depressionen. De penningpolitiska lättnader som vidtogs medförde att finanspolitiken, trots att J M Keynes publicerat sin bok 1936, kom i skymundan. Frågan är om Roosevelt fick någon beskrivning av vad Keynes rekommenderade? Presidentens skattehöjningar gick i varje fall stick i stäv mot tanken på finanspolitisk expansion.

Nu efteråt kan man (bortsett från den skadliga interventionspolitiken) bedöma att enbart penningpolitisk stimulans på 1930-talet inte räckte. Bankutlåningen minskade 1929-1939 med 49 procent (löp priser). I procent av depositionerna gick minskningen från 92 procent till 47 procent dessa år. Roosevelt fick inte igång utlåningen. Det verkar vara detta Obama tar fasta på när han i ett läge med nollränta ändå tänker sig ett gigantiskt stimulanspaket som intressant nog motsvarar vad som hände vid krigsutbrottet 1941-42.

Andra bloggar om: finanskrisen, 30-talsdepressionen, Great Depression, kris, underskott, budgetunderskott, finanspolitik, penningpolitik, stabiliseringspolitik, Franklin Roosevelt, USA, nationalekonomi, politik, ekonomi på intressant.se