måndag, januari 26, 2009

Roosevelts New Deal förlängde depressionen

Obama sägs vilja upprepa Roosevelts "finanspolitiska expansion" på 30-talet. Men den innebar att underskottet ökades med bara 0,5 procentenheter 1933. Senare höjde Roosevelt skatterna så att budgeten nästan kom i balans. Tyvärr sjönk BNP och arbetslösheten steg.

Det sägs att USA:s president Franklin D Roosevelt (1882-1945) med sitt program New Deal övervann The Great Depression efter börskrachen 1929. Så presenterades hans ekonomiska program i radions "Godmorgon världen" 25/1 när jämförelser gjordes med Barack Obamas program. Nationalekonomen Klas Eklund var dock skeptiskt till hur framgångsrikt New Deal kunde beskrivas - USA kom inte ur depressionen förrän krigsindustrin började gå på högvarv. Professor Erik Åsard betonade mera de politiska aspekterna men nämnde att programmet syftade till kollektiva mål som att folk skulle få arbete med keynesianska metoder.

Vi kan direkt se att vad New Deal än handlade om så var det inte en politik som minskade arbetslösheten i någon imponerande takt. Detta framgår av nedanstående diagram:

Källa: Darby, Michael: An Explanation of Unemployment 1934-1941, JPE 84 (1976)

Men justerad arbetslöshet menas att man reducerat den officiellt rapporterade med olika tillfällighetsjobb av mer eller mindre nödkaraktär. Med tanke på att USA:s BNP först 1937 översteg (realt) nivån 1929 är det anmärkningsvärt att arbetslösheten 1937 nästan är 1,5 gånger större än 1929. Vi finner alltså att BNP steg i samma takt som den sjönk men att arbetslösheten släpade långt efter. Däremot hade den justerade arbetslösheten börjat sjunka före Roosevelts tillträde i början av 1933.

Hur var det då med Roosevelts beramade underskott i den federala budgeten? Vi kan i tabellen nedan se att han ökade budgetunderskottet helt obetydligt 1933 - från 4,0 procent 1932 till 4,5 procent:

Budgetunderskott i USA i procent av BNP

1930 +0,6
1931 - 0,6
1932 -4,0
1933 -4,5
1934 -6,9
1935 -4,0
1936 -6,5
1937 -2,5
1938 -0,1
1939 -3,2
1940 -3,0
Källa: Vita huset (pdf, s 23)

Vid periodens slut var den federala skulden uppe i ca 40 procent av BNP där nivån också ligger idag. Någonting som liknar Obamas 14 procent i underskott ser vi inte i Roosevelts politik. Tvärtom ville han nog ha balans i budgeten men detta misslyckades han med. Närmast kom han 1938 vilket dock knappast kan ses som en framgång. Som ett resultat av Social Security Act 1935 steg skatterna i slutet av 1936 och år1937 minskade underskottet med 4 pe och med 2,4 pe 1938. Dessvärre sjönk BNP och arbetslösheten ökade nästan med 4 pe 1938. Därefter ökade underskotten något igen och blev 14 procent först 1942 när USA kom med i kriget.

Utifrån den interventionspolitik med direkt företagsfientliga inslag och med den löneökningspolitik som Roosevelt bedrev kan man bedöma att han förlängde depressionen. Men en del bedömare anser att frånvaron av finanspolitiska stimulanser också förlängde depressionen. De penningpolitiska lättnader som vidtogs medförde att finanspolitiken, trots att J M Keynes publicerat sin bok 1936, kom i skymundan. Frågan är om Roosevelt fick någon beskrivning av vad Keynes rekommenderade? Presidentens skattehöjningar gick i varje fall stick i stäv mot tanken på finanspolitisk expansion.

Nu efteråt kan man (bortsett från den skadliga interventionspolitiken) bedöma att enbart penningpolitisk stimulans på 1930-talet inte räckte. Bankutlåningen minskade 1929-1939 med 49 procent (löp priser). I procent av depositionerna gick minskningen från 92 procent till 47 procent dessa år. Roosevelt fick inte igång utlåningen. Det verkar vara detta Obama tar fasta på när han i ett läge med nollränta ändå tänker sig ett gigantiskt stimulanspaket som intressant nog motsvarar vad som hände vid krigsutbrottet 1941-42.

Andra bloggar om: , , , , , , , , , , , , , intressant.se

Etiketter:

7 Comments:

At 27 januari, 2009 01:26, Blogger Per-Olof Persson said...

Nackdelen med finanspolitisk expansion

Nackdelen med finanspolitisk expansion (en ökning av penningmängden finansierar ett statligt budgetunderskott) är att produktionsresurser överförs från näringslivet till den offentliga sektorn. Finanspolitisk expansion är inte samma sak som att det är näringslivets normala verksamhet i en fri marknadsekonomi som växer, utan innebär att det är statliga projekten av olika slag som växer.

När de statliga projekten växer kommer resurser att överföras till staten eller till tillfälliga projekt som inte bygger på maknadsmässiga beslut. Även om det finns lediga resurser och arbetslösheten är 25 %, så kommer resurser som företagen använder att föras över till statliga projekt. Ökningen av penningmängden kommer också att hålla uppe priserna på resurserna och detta leder till att det inte blir lönsamt för företagen att utöka verksamheten.


Vad beror tankefelet på?

Tankefelet beror på att man inte förstår att produktionen i en marknadsekonomi är oerhört komplex. Ett annat tankefel är att man tror att produktionsresurserna (naturresurser, arbetskraft, halvfabrikat, investeringsvaror) är homogena. Om resurserna är homogena så kan man ersätta en smältugn med en mobiltelefon, en lokalvårdare kan ersätta hjärnkirurgen osv.

Ett exempel på hur komplex produktionen är tillverkningen av en vanlig blyertspenna. Produktionen börjar ett par år innan det finns en färdig penna att köpa. Bearbetningen från olika råvaror till färdig penna sker i en mängd länder och av hundratals företag och av tusentals arbetare.

Om staten/politikerna fattar ett felaktigt och på ytan obetydligt beslut, räcker detta för att hela produktionen av pennor ska sluta att fungera. Om staten vill att vissa resurser ska komma i arbete så innebär detta att ännu fler resurser blir arbetslösa. Detta beror på att resurserna överförs till produktion av fel produkter. Denna produktion efterfrågas inte av konsumenterna eller av andra företag.


Finanspolitisk expansion

Finanspolitisk expansion som endast syftar till att öka konsumtionen har samma effekt som ovan. Syftet är att vissa resurser (minska arbetslösheten) ska komma i arbete. Men i stället kommer resurserna att överföras till produktion av fel produkter.

Ett exempel på detta är krisen för biltillverkarna. Krisen beror att överinvesteringar har gjorts inom tillverkningen av bilar. Men samtidigt har resurser överförts från sunda branscher för att bilbranschen ska kunna växa.

När centralbanken sänker räntan under marknadsräntan ökar efterfrågan på att låna till bilköp. När bankerna ökar sin utlåning skapas helt nya pengar och när dessa pengar används till bilköp ökar biltillverkarnas intäkter och vinster. Högre vinster innebär att investeringarna i bilbranschen ökar men innebär också att resurser tas ifrån andra branscher med lägre vinster.

Problemet med bilbranschens överinvesteringar är att dessa endast är lönsamma så länge människor fortsätter att öka sin belåning för att köpa nya bilar. Men förr eller senare blir överinvesteringarna för stora samtidigt som människor minskar sin villighet att låna till bilköp. Överinvesteringarna måste avvecklas och onödigt många resurser blir lediga eftersom dessa i stället hade kunnat användas i andra sunda branscher.

 
At 27 januari, 2009 10:52, Anonymous Anonym said...

Den nya given skulle ju begränsa arbetslösheten via enorma statliga subventioner.

På så sätt skulle statlig styrning leda till att det snabbt skulle bli en ekonomisk återhämtning..

Vad staten här gjorde var att via subventionspolitiken söka upprätthålla priserna inom vissa näringar som t ex jordbruket på rent artificiella nivåer.
Bönderna menade man skulle inte lida nöd.

Följden blev emellertid hungersnöd eftersom det inte längre fanns en balans mellan tillgång och efterfrågan.

Dessutom saknade konsumenterna köpkraft nog att ens köpa livsmedel till de lägre priser som staten ville ha.
De hade inga jobb och dålig köpkraft.

För att då behålla det generösa statliga stödet så plöjde jordbrukarna ned sin "överskottsproduktion".

Som Danne befarar är Obama nu på väg att upprepa de missbedömningan som skedde när Roosveldt var president och som eftervärlden sedan har hyllat honom för.

Det blir dock knappast någon ökning av penningmängden om det inte sker via en ökad tillväxt.

Alternativet blir då långvariga devalveringar.
/Per Fredö

 
At 27 januari, 2009 12:01, Anonymous Anonym said...

“Alternativet blir då långvariga devalveringar”

Höj penningmängden så att dollarns värde minskar

”Krisen beror ytterst på obalansen mot Kina”
http://danne-nordling.blogspot.com/2008/10/krisen-beror-ytterst-p-obalansen-mot.html
Ola

 
At 27 januari, 2009 12:31, Blogger Per-Olof Persson said...

”Krisen beror ytterst på obalansen mot Kina”

Inte alls, den yttersta orsaken till obalans i utrikeshandeln beror på att en ökning av penningmängden har lett till "överkonsumtion" i USA. "Överkonsumtion" leder till att importen ökar samtidigt som exporten stagnerar.

Sedan är det sant att Kina har utnyttjat den keynesianska dumheten att det är konsumtionen som skapar produktionen och därmed förvärrat situationen för USA. Amerikanerna har med hjälp av sedelpressarna köpt billiga produkter från Kina samtidigt som det blivit lönsamt för den amerikanska tillverkningsindustrin att förlägga verksamheten i Kina.

Kina har visserligen devalverat sin valuta genom att köpa upp dollar genom att skapa fler Yuan. Men de som är riktigt dumma i huvudet är amerikanerna som har gått på den keynesianska bluffen att "en ökning av konsumtionen gör att vi får en större tillverkningsindustri". I stället har tillverkningsindustrin i USA krympt samtidigt som den finansiella industrin har vuxit samt även produktionen av enkla tjänster där ingen import kan ske.

En annan keynesiansk dumhet är att produktionsresurserna inte är knappa och därför går det att få större investeringar om räntan sänks och penningmängden ökar. Detta har lett till att resurser har tagits ifrån den investeringstunga industrin och använts till import av billiga produkter samt till investeringar inom den finansiella industrin samt inom "McDonalds branscher". Detta leder till att de fattiga inte kan leva på de låga reallöner som denna ekonomiska politik skapar.

 
At 27 januari, 2009 13:16, Anonymous Anonym said...

Sänk värdet på dollarn så slutar dom att importera så mycket övervärderad dollar?
Ola

 
At 27 januari, 2009 16:37, Blogger Danne Nordling said...

Ola, tyvärr verkar Obamas finansminister Timothy Geithner inte vara med på noterna. Han har deklarerat att en stark dollar är ett nationellt intresse. Däremot har han varit irriterad över att Kina inte vill revalvera sin valuta.

Finanspolitisk expansion har både fördelar och nackdelar. Att stimulera konsumtionen så att krisen inte förvärras är en fördel (skall inte förväxlas med att ersätta minskade investeringar med konsumtion). Även tidigarelagda investeringar kan suga upp arbetslösa byggnadsarbetare från bostads- och industrilokalsbyggnadssektorn. Därför är Obamas satsningar på skattesänkningar och arbetslöshetsstöd effektiva i den mån de inte sparas. Likaså borde satsningarna på upprustning av vägar, broar, vattenledningar och skolor ge resultat, liksom energibesparingar och eldistribution.

Nackdelen med finanspolitiken är dock att arbetskraften och andra produktionsfaktorer inte är homogena. Det går inte att suga upp arbetslösa bil- och stålarbetare i ny produktion på ett bra tag. Men ju flexiblare arbetsmarknaden och flyttbenägenheten är desto lättare går det. Även en flexibel lagstiftning gentemot företagen underlättar.

Om krisen beror på att exporten minskat är finanspolitiken initialt verkningslös om man inte kan stimulera fram importkonkurrerande produktion. Och om krisen ytterst beror på för liten export i ett mera långsiktigt perspektiv kan oförsiktig finanspolitik (och lågräntepolitik) göra ont värre. Istället för att exportera mera köper man bilar och bostäder på kredit och blåser upp dessa branscher så att det slutar med krascher.

Dessutom köper man importerade varor från Kina som naturligtvis ökar produktionen när man ser att amerikanerna vill konsumera. Felet är att USA haft budgetunderskott, för låg ränta och handelsunderskott även under goda tider. Därmed har en allt större obalans mot Kina och andra överskottsländer byggts upp. Vid en annan växelkurs skulle USA t o m ha kunnat exportera enklare bilar till Kina mfl.

Expansionspolitik med fel växelkurs är farligt. Det slutade med en krasch i USA. Då står man i valet mellan ny expansionspolitik koncentrerad till en kort men stor insats och att inte göra just något alls. Det senare alternativet leder rimligtvis till liknande svårigheter som åren 1929-1933. Frågan är om en demokrati kan välja detta och om det "i genomsnitt" skulle vara bättre. Men valet mellan McCain och Obama gav inte denna option...
/DNg

 
At 28 januari, 2009 11:45, Blogger Elling said...

Bankirerna och finanspøbeln skapade The Great Depression. Les Ellen Brown's bok "Web Of Debt". Det finns mera enn referenser til Jefferson.

 

Skicka en kommentar

<< Home