tisdag, januari 20, 2009

Littorin tog lätt på sparandeökningen

Arbetsmarknadsminister Sven Otto Littorin berättade om sin syn på krisen vid ett lunchmöte hos Hill&Knowlton idag. Han menade också att ordet "skitår" var en rättfram beskrivning av vad som väntar så att inte några överdrivna förväntningar uppstår. Det är naturligtvis en försvarbar hållning, som i det massmediala stämningssamhälle som idag har utvecklats, är nödvändig rent partipolitiskt. Men bidrar inte detta till att stämma ner framtidshoppet och därmed förvärra krisen?

Littorin markerade mot denna tolkning av "skitår" som pessimismökande. Det är givetvis förväntat om man har använt detta språkbruk. Han beskrev stämningsläget i ljusa färger: man ser om sitt hus och sparar litet mer - inget alarmerande. Men alldeles oavsett språkbruket har flera kvalificerade konjunkturbedömande institutioner gjort prognoser om en unikt kraftig sparandeökning av konjunkturskäl. Tidigare har jag redovisat Konjunkturinstitutets diagram där man kan se att "rädslosparandet" förutses öka med 4 procentenheter i år. Min bedömning är att denna ökning slår ut omkring 70 000 jobb i Sverige och minst lika många utomlands.

Jag frågade Littorin om han var medveten om dessa sparandeökningsprognoser. Men som den skicklige politiker han är lyckades han komma runt denna fråga. Han framhöll dock att regeringen vidtar en rad stimulerande åtgärder i den mest expansiva budgeten i EU för 2009. På moderatorn Susanna Popovas fråga om vad det konkret handlade om nämnde Littorin de tidigarelagda infrastruktursatsningarna.

Om detta är bara att säga att budgeten var känd när KI gjorde sin prognos. Om prognosen stämmer behövs alltså ytterligare stimulansåtgärder för att den inte skall slå in. Detta betraktas emellertid i dagens stabiliseringspolitiska debatt ofta som mindre viktigt. En ryggmärgskänsla hos många är att sparande i sig är bra - oavsett i vilket läge en sparandeökning uppkommer. Men det som i ett mera evigt moraliskt perspektiv är rätt och riktigt behöver inte vara rationellt när det gäller att bedriva effektiv jobbpolitik i en allvarlig krissituation

Andra bloggar om: , , , , , , , , intressant.se.

Etiketter:

6 Comments:

At 21 januari, 2009 01:31, Blogger Per-Olof Persson said...

"Frihet är frånvaro av tvång" därför finns det ingen anledning att tvinga människor att öka sin konsumtion. Särskilt inte när människor tvingas (luras) att överkonsumera under högkonjunkturen.

 
At 21 januari, 2009 10:31, Anonymous Anonym said...

Anders Borg har i dag i DN varnat för en andra finanskris.

Vi har andra EU-länder med sparandeunderskott på 3-4 procent av de offentliga utgifterna.
Vårt land
ligger än på ett stadigt plus.
Detta ger oss också utrymme för nya stimulansåtgärder, vilka som Littorin sa kommer att gälla infrastruktursatsningar i vid bemärkelse men även lägre avgifter och skatter för företagen.
Anders Borg har dock tydligt sagt att nya skattesänkningar inte kommer i nästa års budget.
Det vore ju också märkligt i ett läge då bromsen sanolikt kommer att slå in.

Assar Lindbeck har nu till förespråkarna för att lätta på gasen. Hans recept kan diskuteras. Det ska passa alla dom som likt vänstern vill pumpa in mer pengar i den offentliga sektorn, ge generösare a-kasseersättningar än nu, men också genomföra vad nu regeringen beslutat om.

Det verkar lite av hoppjerka, alls inte ovanligt bland ekonomer.

Ett problem är förstås att alla nu utsatta branscher skriker i högan sky efter mer statsstöd.
Här gäller det att hålla igen och kräva riktade villkorade insatser för branscher som får del av dem.
Detta gäller förstås närmast fordonsindustrin.

Som Per-Olof säger ska människor "inte tvingas" till att öka sin konsumtion.
Å andra sidan har de sitt eget val och om de kan få en ökad disponibel inkomst kan de välja mellan konsumtion. sparande, vettiga placeringar.

Nu har vi ett sparandeunderskott, vilket inte minst börsraset illustrerar.

Som Carl Bildt sa i samband med utfrågningen hos K G Bergström så har USA i dag ett gigantiskt, nästan ofattbart stort sparandeunderskott.

Det kan inte i längden täckas av utländska regeringar, som placerar sitt eget sparandeöverslott i amerikanska statsobligationer.
/PEr Fredö

 
At 21 januari, 2009 17:51, Blogger Danne Nordling said...

Vad Anders Borg har varnat för är en andra fas i finanskrisen som orsakas av den faktiska nedgången i Sverige. Om denna nedgång var orsakad av en mindre exportminskning skulle det vara mycket allvarligt. Men nedgången i Sverige är till betydande del orsakad av psykologiska följder av krisen. En viktig del är reaktionen i form av en sparandeökning.

Därför är det viktigt för en regering som vill rädda jobben att se till att folk tror på dess förmåga. De motåtgärder som regeringen vidtar och regeringens allmänna uppträdande borde därför samordnas på ett sätt som gör att folk inte av allmän rädsla gör krisen värre. Det är något helt annat än att (indirekt) tvinga dem att konsumera.

Är ordvalet "skitår" ett bra sätt att rädda jobben? Eller är det ett medel för att sätta bilden av 2009 som ett (sannolikt) mycket sämre år än valåret 2010?

Assar Lindbeck vill lätta på bromsen och trycka på gasen. Hans analys i DN 18/1 är dock inte särskilt djuplodande. (Länk)
Lindbecks tes är att regeringen måste acceptera större budgetunderskott. Borg går idag emot denna tanke. Men det ryktas ändå att han kommer med ytterligare stimulansåtgärder. Nordbanken räknar idag med 45 mdr kr för 2009-10.

Obama kommer att öka budgetunderskottet med 6 proc av BNP vilket tillsammans med tidigare underskott innebär att USA hamnar i samma situation som Sverige i början av 90-talet. Bildt kunde ju som statsminister på den tiden ha gjort en jämförelse.

Den intressanta frågan blir om det skall uppträda en amerikansk "Göran Persson" som vill sanera USA:s ekonomi efter Obamas fyra krisår. Eller kommer han att lyckas till skillnad från Bildt och Wibble?
/DNg

 
At 22 januari, 2009 07:23, Anonymous Skatt är Stöld said...

Har aldrig fattat vad som skulle vara så dåligt med sparande.

Säg att jag sparar 5000 extra per månad. Dessa pengar kommer ju inte ligga i madrassen utan de kommer ju lånas ut av banken till andra, tex. för att göra investeringar. Om investeringarna ökar så kommer fler människor vara sysselsätta i en produktion som är inriktad mot framtida konsumtion. Vad är det som är så dåligt med det?

Visst, det blir en omställning då folk kommer behöva ta andra yrken jmf. med idag, men om man nu tycker omställningen i sig är själva problemet, så borde då inte kritiken främst vara riktad mot att Riksbanken leker jojo med räntorna öht, och därmed påverker sparandet/lånandet i ekonomin.

 
At 22 januari, 2009 12:48, Blogger Per-Olof Persson said...

Sanering av USA:s ekonomi

Keynes teori om att staten kan låna i lågkonjunkturen och sedan betala tillbaka lånen i högkonjunkturen är felaktig. När staten tar stora lån kan sparandet i ekonomin inte finansiera upplåningen. Upplåningen måste ske genom att bankerna skapar helt nya pengar vid utlåningen (stora aktörer lånar för att köpa statsobligationer).

Problemet är att penningmängden minskar om lånen amorteras. Om staten i högkonjunkturen minskar sina skulder lika snabbt som den har ökat sina skulder i lågkonjunkturen, skulle detta leda till att penningmängden minskar och att en ekonomisk kris uppkommer. Därför kan staten enbart (A) ställa in sina betalningar eller (B) skapa inflation som leder till att skuldens värde sjunker i förhållande till nominell BNP (som enbart mäter antalet kronor som används till köp av färdiga konsumentvaror och färdiga investeringsvaror).

En sanering av USA:s ekonomi genom att enbart betala tillbaka skulderna, leder till att fler människor hamnar under fattigdomsgränsen. Om skulderna saneras genom en högre inflation uppkommer samma problem. Då återstår således enbart alternativet att näringslivet växer samtidigt som den offentliga sektorn krymper.

Den verkligt stora depressionen uppkom 1920-21 eftersom kriget 1914 ledde till kraftiga ökningar av penningmängden som i sin tur ledde till investeringar som inte var långsiktigt hållbara. När president Harding tillträdde 1920 halverades de statliga utgifterna samtidigt som skatterna sänktes 30-40 %. Budgeten stabiliserades och de staliga lånen nedamorterades i lagom takt varje år.

När felinvesteringarna var avvecklade, kunde näringslivet växa eftersom resurser överfördes från den offentliga sektorn till näringslivet. Det blev helt enkelt lönsamt att investera och att producera inom näringslivet.

 
At 22 januari, 2009 13:44, Blogger Danne Nordling said...

1. Sparande är i sig inte dåligt. Det är förutsättningen för att kunna göra nettoinvesteringar. Problemet ligger i att en plötslig och sannolikt tillfällig sparandeökning ger obalans i ekonomin. Om detta sker när det är högkonjunktur kan ekonomin klara ökningen utan att obalansen ökar.

Men när ekonomin reda befinner sig i obalans (begynnande lågkonjunktur) är en samtidig sparandeökning obalansskapande. Den förvärrar lågkonjunkturen eftersom företagen redan dragit ner sina investeringar. Det blir alltså ingen kompenserande sysselsättningsökning genom omställning. Därför är det skadligt för jobben att oroa medborgarna så att de sparar mera när konjunkturen försämras.

2. Är statlig låneavveckling ett praktiskt omöjligt problem?

I lågkonjunkturen kan regeringen genom låntagning a) direkt motverka en sparandeökning. Dessutom kan regeringen b) finansiera ökade investeringar som förhoppningsvis har ett värde i framtiden.

Amorteringen sker i fall a) i samma takt som det ökade sparandet avvecklas och kris kan undvikas. Problemet ligger i fall b). De offentliga investeringar som tidigarelagts borde inte ge upphov till något problem eftersom de uppvägs av lägre investeringar därefter. Men de subventioner som utgetts för att privata aktörer skall hålla aktiviteten uppe i lågkonjunkturen har ingen direkt motvikt. Att försöka betala tillbaka lånen bakom dessa subventioner borde därför trycka ner ekonomin till en lägre nivå än full sysselsättning (om vi inte tror att de som tar emot pengarna kan använda dem till ökade investeringar). Detta är kanske en orsak till att statsskuldens ökning verkar ha en kvardröjande effekt på skuldnivån. Man vill t ex undvika att folk hamnar under fattigdomsgränsen.

Den kvardröjande skulden ger också upphov till argumentet att framtida generationer blir skuldsatta genom krisbekämpningen. Men om skulderna är inhemska finns inte någon sådan generationsmotsättning.
/DNg

 

Skicka en kommentar

<< Home