tisdag, augusti 11, 2009

Ostadig stabilisering

Teorin om automatiska stabilisatorer förutsätter att kommunerna inte skall avskeda eller höja skatten. Därför måste staten stabilisera kommunerna. Men detta tycks inte vara motivet för att nu ge extra pengar till kommunerna.

Man kan dela in stabiliseringspolitiken i tre kategorier: automatisk, reaktiv och proaktiv. Jag skall här enbart belysa den automatiska stabiliseringspolitiken utifrån den offentliga sektorns funktion som automatisk stabilisator. Finansminister Anders Borg har flera gånger avvisat reaktiva finanspolitiska stimulansåtgärder med hänvisning till att Sverige har starkare automatiska stabilisatorer än andra länder - speciellt USA.

Den teoretiska tanken med automatiska stabilisatorer är att en konjunkturstörning - t ex exportminskning eller konsumtionsminskning - inte får en starkt destabiliserande effekt genom förekomsten av en stor offentlig sektor med konstant skatteuttag och sociala system som ersätter inkomstbortfall hos medborgarna. Båda dessa effekter innebär en påfrestning på de offentliga finanserna och ställer kommunsektorn inför speciella problem genom att denna sektor inte får låna pengar för att klara budgeten.

Utan automatiska stabilisatorer skulle en exportminskning både leda till att intäkterna från bolagsskatten och inkomstskatten sjönk med krav på skattehöjningar som följd. Dessutom skulle de som blev arbetslösa ganska snart tvingas leva på släktingar och välgörenhet med påföljd att konsumtionen och momsintäkterna minskade. Därtill skulle många som inte blivit arbetslösa gardera sig genom att drastiskt minska sin konsumtion. Staten och kommunerna skulle få höja skatterna kraftigt för att försöka få budgetbalans. Men minskad inkomst efter skatt skulle leda till ännu mer minskad konsumtion inklusive momsintäkter och ytterligare destabilisering.

Stabiliseringspolitik är ingen lätt sak. Förra gången Sverige råkade ut för en konjunkturchock i skiftet mellan 1980- och 1990-talet lät regeringarna de automatiska stabilisatorerna verka i många år. Det ledde till en ökning av de offentliga utgifterna från drygt 55 procent av BNP till nästan 70 procent (nota bene: BNP minskade och blåste upp siffrorna). Samtidigt sjönk inkomsterna. Genom att ränteläget var högt och Sverige hade underskott i handeln med utlandet uppstod så småningom en farlig offentlig skuldsättning. Det är bilden av en liknande situation som Thomas Östros (S) ständigt försöker mana fram i sin kritik av dagens regering.

Men idag räknar KI med att de offentliga utgifterna bara ökar med 5 procent av BNP - från 50 till 55 procent (pdf, s 99). Dessutom är ränteläget extremt lågt och Sverige har fortfarande ett stort överskott gentemot utlandet. Situationen är alltså bättre när det gäller att enbart förlita sig på automatiska stabilisatorer och penningpolitik.

Diskussionen om kommunernas ekonomi framstår därför som något märklig. Teorin säger att de skall öka socialbidragen och andra lågkonjunkturrelaterade utgifter samtidigt som de inte bör höja skatterna och/eller avskeda anställda för att minska utgifterna. Men kommunerna pressas av dålig utveckling av skatteunderlaget att göra båda sakerna. KI förutser att det blir en skattehöjning med 10 öre 2010. Antalet anställda minskar med nästan 30 000 personer 2009-11. Och detta sker trots att kommunerna förutses få en del extra pengar från staten.

Teorin om automatisk stabilisering utgår från att kommunerna antingen får låna eller att de får pengar från staten, som då ensam står för låntagningen. Det är därför obenägenheten från regeringens sida att erkänna behovet av mer pengar i kommunsektorn ter sig så märkligt. Som motiv borde istället anföras att de kommunala utgifterna svällt upp och ineffektiviteten brett ut sig. Och då är rätta tillfället att tvinga kommunerna att ta på tagelskjortan. Det har däremot ingenting med stabiliseringspolitik att göra.

Frågan är vad Timbro och Thomas Idergard är ute efter. I en artikel på DN-debatt den 6/8 menade han att kommunerna mer än väl kan klara att skära ned utgifterna så att man får balans. En femtedel av utgifterna går till annat är välfärdens kärna i form av vård och omsorg mm. Utgifterna för kultur och fritid antyds vara slösaktiga och borde kunna skäras ned.

Idergard får svar idag 11/8 på DN-debatt från Anders Knape (M), ordförande för organisationen Sveriges kommuner och landsting. (Det är en sammanslagning av Kommunförbundet och Landstingsförbundet.) Man kan inte spara på renhållning, snöröjning, gatuunderhåll, brandförsvar, miljöskydd, flyktingmottagning med mera utan skadliga konsekvenser, menar han. Kultur och fritid utgör bara 5 procent av utgifterna. Ambitionerna kan dock diskuteras, medger Knape.

Det kanske är bra att krav ställs på bättre hushållning med offentliga utgifter när det behövs en stabilisering av samhällsekonomin. Många gånger tidigare har den offentliga sektorn fått svälla under lågkonjunkturer på ett sätt som inte senare har gått att reversera. Konjunktursvängningarna har i sig drivit fram en snabbare expansion av den offentliga sektorn. Men går det inte att klargöra distinktionen mellan återhållsamhet på längre sikt och rena nedskärningar och effektiviseringar?

Knape tar dessutom inte upp den stabiliseringspolitiska frågan. Med Idergards förslag skulle en ytterligare destabilisering ske. Där är han emellertid i gott sällskap. Igår 10/8 sade Fredrik Reinfeldt enligt SvD:
"– Det intressanta är att vi är oroliga över sysselsättningen när det gäller äldrevården, skolan, barnomsorgen och sjukvården. Vi är inte intresserade av allmänna tillskott, säger Reinfeldt."
Det är inte omsorgen om samhällsekonomin utan ögonskenligen oron för väljarnas iställning till hur regeringen klarar vård, skola och omsorg som är vägledande för att Moderaterna nu vill släppa till mera pengar till kommunerna. Reinfeldt är också orolig för att kommunala skattehöjningar skulle äta upp en del av sänkningarna från jobbskatteavdragen. Enligt Lena Hennel i SvD idag 11/8 är det dock oron för jobben som är regeringens drivkraft. Man vill inte hamna i samma sits som Göran Persson (S) gjorde inför valet 2006. Men då gick det ganska bra för Sverige utan att det omgående blev fler jobb. Nu borde det finnas en helt annan förståelse för att det råder stor arbetslöshet 2010 pga den internationella krisen.

Socialdemokraterna har valt oansvarigheten hos regeringen som linje i sin kritik. Östros har kommenterat statsministerns utspel med argumentet att det finns "inget utrymme" för lånefinansierade reformer i dagens läge. Det strider mot Socialdemokraternas traditionella linje sedan 1930-talet, vilket nästan inte alls har diskuterats av olika politiska kommentatorer. Stabiliseringspolitiken framstår som ostadig.

Vi har fått en amerikansk situation från början av 1930-talet där Hoover och Roosevelt tävlade med varandra i valrörelsen om vem som var mest för balans i statsbudgeten. Sålunda har Anders Borg rättfärdigat satsningen på kommunerna med argumentet att det nu går litet bättre för Sverige så att det finns "utrymme" för att hjälpa kommunerna.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , , , , , , intressant.se

Etiketter:

4 Comments:

At 11 augusti, 2009 21:30, Blogger Per said...

Frågan är vad Timbro och Thomas Idergard är ute efter.
Kanske var det sånt här han syftade på?
Kris – då satsar vi på vilda idéer

 
At 12 augusti, 2009 00:44, Blogger Per-Olof Persson said...

Teorin om stabilisator

Det teorin om stabilisator säger oss är att fysiska resurser överförs ifrån den privata sektorn till den offentliga sektorn.

En logisk beviskedja:

1. Varor och tjänster kan endast produceras med hjälp av fysiska resurser.

2. De fysiska resurserna är knappa. Det finns enbart en viss mängd resurser vid en viss given tidpunkt.

3. För att den offentliga sektorn ska kunna producera varor och tjänster måste resurser överföras ifrån den privata sektorn. Den privata sektorn kommer i denna situation att producera färre varor och tjänster.

4. Även om det finns lediga resurser i lågkonjunkturen kommer den privata sektorn att få tillgång till färre resurser i högkonjunkturen. Åtgärden ser även till att priserna på resurserna hålls uppe i en situation när företagens kostnader måste sjunka.

(Finns det lediga resurser även i högkonjunkturerna beror detta på att priset på resurserna är för högt satta, och/eller på att politikerna gjort det olönsamt att investera i näringsverksamhet.)

5. Både skatter och upplåning genom en ökning av penningmängden kommer att överföra resurser till den offentliga sektorn ifrån den privata sektorn. En ökning av penningmängden gynnar dem som först får tag på pengarna eftersom priserna endast kan höjas stegvis och på längre sikt.

Staten får först tag på pengarna och kan använda pengarna innan priserna stiger. Staten får en högre köpkraft och bjuder över resursena ifrån näringslivet, eller alternativt ser till att priset på resurserna hålls uppe i en situation då näringslivets kostnader måste sjunka.

De företag som därefter får tag på pengarna tjänar på att penningmängden ökar. Medan de företag som sist får tag på pengarna förlorar på åtgärden eftersom kostnaderna redan har ökat.

6. Lösningen är att: A) Frigöra resurser ifrån den offentliga sektorn genom sänkta skatter och sänkta utgifter. B) Tillåta att priset på resurserna sjunker så att företagens kostnader sjunker, samt att de kan efterfrågas av företagen när de åter är lönsamma. C) Priset på konsumentvaror måste samtidigt tillåtas att sjunka för att människor ska kunna efterfråga dem.

 
At 12 augusti, 2009 01:26, Blogger Per-Olof Persson said...

Krisen är en kostnadskris och ingen efterfrågekris (för låga försäljningsintäkter)

En logisk beviskedja:

1. Inga kriser har bevisligen startat med att konsumtionen har sjunkit. De företag som tillverkar konsumentprodukter drabbas alltid lindrigast i kriserna. Priset på konsumentprodukter sjunker minst av alla produkter.

2. Innan det uppkommer en kris drar den tunga industrin ner på sina investeringar. När även tillverkningen dras ned börjar krisen. De företag som tillverkar naturresurser, halvfabrikat och investeringsvaror drabbas hårdast av krisen. Priset på dessa företags produkter sjunker kraftigast av alla produkter.

3. Neddragningarna beror på sjunkande lönsamhet och detta beror på att kostnaderna har blivit för höga, och/eller att det investeras i/tillverkas felaktiga produkter (som andra företag inte efterfrågar).

4. Say´s lag (den rätta versionen) säger att "en människa måste tillverka varor och tjänster som efterfrågas av andra människor, för att kunna efterfråga andra människors produktion av varor och tjänster".

Efterfrågan i ekonomin skapas genom att det produceras varor och tjänster. Företagen betalar sina utgifter innan de får in försäljningsintäkter (sparandet i ekonomin finansierar utgifterna). Lönerna betalas således ut innan försäljningsintäkterna kommer in till företagen. Detta innebär att människor kommer att efterfråga färre konsumentvaror först när företagen drar ned och människor får lägre inkomster. Orsaken till krisen är då för höga kostnader och inte för låg efterfrågan.

5. Vad sker om efterfrågan höjs genom en ökning av penningmängden? Paradoxen är att om företagens ägare väljer att spara de nya pengarna (inte använda till konsumtion), att använda pengarna till att producera varor och tjänster kommer krisen att lösas (i varje fall tillfälligt).

Men denna ågärd är inflationsdrivande och då kommer företagens ägare att ta ut mer pengar för att kunna bibehålla sin konsumtion. Paradoxen är att en ökad konsumtion i så fall kommer att leda till en ny kris.

 
At 12 augusti, 2009 13:24, Anonymous Anonym said...

Det konjunkturella läget kräver självfallet kostnadsminskningar inom alla sektorer inom vår ekonomi.

Först när efterfrågan på svenska exportproduktuter stiger, vilket sannolikt sker långsamt, så kommer vår BNP att åter växa.

Vi har här en aoutomatisk stabilisator, som är beroende av den globala ekonomin.

Det pågår nu omfattande strukturförändringar inom industrin och även inom de underlevantörer, som nu saknar tillräcklig efterfrågan.

Det intressant är att våra fackliga organisationer här tar sitt ansvar för behövliga kostnadsminskningar genom att godta sådant som sänkta löner och förkortad arbetstid.

Något motsvarande lär inte komma inom den offentliga sektorn, snarare tvärtom.

Vi kan också konstatera att handeln klarar sig förhållandevis bra om man bortser från efterfrågan på bilar.

Det beror på ökat konsumtionsutrymme, som beror på skattesänkningar, låg inflation, låga el-och bensinpriser och inte minst låga räntor.

Folk konsumentar utan att reflektera över att när konjunkturen vänder så kan vi nog räkna ökade kostnader inom dessa sektorer på fyra till åtta procent.

Vi har också en automatisk obalans inom finansvärlden på grund av de betydande satsningar som främst skett i de baltiska länderna och där det är ytterst tveksamt om dessa lån och investeringar kan generera någon avkastning.

Vad gäller kommunsektorn är det överdrivet att skatteinkomsterna är så låga att det finns risk för skattehöjningar samt kraftiga personalinskränkningar,

På detta område söker man bluffa till sig nya statsbidrag, ett lockbete våra riksdagsledamöter och partier utan vidare sväljer.

Vi kan inte godta personalminskningar inom arbetsintensiva sektorer heter det, detta utan ha närmare inblick i om kommunerna hanterar sina uppgifter på ett rationellt sätt, vilket långt ifrån alltid är fallet.

Det räcker att titta på kostnadsdifferanter inom en rad områden och de kan ligga på 50 till 100 procent.

Ökade statsbidrag till kommunerna på låt säga 20 miljarder kan ju myccket väl användas till andra stimulansåtgärder, som sedan också kommer kommunerna till del.

Jan Björklund har föreslagit ökade konjunkturella statsbidrag till kommunerna, vilket nog inte är så lätt att realisera.

Det räcker att peka på att konjunkturutvecklingen kan skilja sig åtskilligt lokalt och regionalt.
Det blir nog sannolikt att vi här får en påspädning av skatteutjämningssystmet.

Tibro har ju befogat kritiserat kommunerna till enormt kostnadskrävande satsningar inom främst fritidssektorn.

I min lilla hemkommun Alingsås kommer man nog att vara försiktig så här i finanskrisens dagar, men på ritbordet finns ett investeringsprogram på 600 mmnkr.

Vårt pensionssystem ska ju vara konjunkturellt om arkitekterna bakom det vågar stå emot det opinionstryck, som kommer om nu bromsen ska slå in.

Vi har ju redan sett att till och med Margit Gennser inte längre vågar försvara det system som hon själv stod bakom.

Men även kommunerna behöver resurser för att betala de avtalspensioner, som deras anställda har rätt till.

Det torde vara få kommuner som har en sådan buffert, vilket självfallet snart kommer att få sina kosekvenser.
Ännu en konjukturregulator.
/Per Fredö

 

Skicka en kommentar

<< Home