Utilitarismen räddades men landshövdingen fick gå
Marianne Samuelsson ville gott för gotlänningarna och inte gynna en kompis i den politiska klassen. Kommentarerna till avgången är felaktiga. Det är innerst inne nyttomoralen som brännmärkts - inte någon korruption.
Kommentarerna till att landshövdingen på Gotland tvingas avgå försöker göra gällande att det är för att hon åsidosatt den konventionella synen att det skall råda likhet inför lagen. Rent formellt är detta inte sant: hon avsattes för att hon gjorde ytterligare uttalanden om att hon lurats i en fälla av en anställd på länsstyrelsen.
Det väsentliga missförståndet är ett annat. Man tror att Marianne Samuelsson umgåtts så mycket med eliten att det är vänskapsband som påverkat besluten. Det är vad Henrik Brors skriver i en analys i Dagens Nyheter 5/8. Förre riksdagsmannen Bengt Silfverstrand skriver på sin blogg att det är Orwells tes från Djurfarmen att "somliga är mer jämlika än andra" som spelat in - men med borgerliga förtecken. Och vänstersocialisten Svensson har på sin blogg svårt att förstå att borgerliga media vill fördöma förekomsten av en "gräddfil" för de rika. Det måste vara dubbelmoral, menar han.
Det skulle tydligen inte vara någon skillnad mellan behandlingen av den viktiga företagaren och arbetsgivaren Max Hansson med PayEx och förre justitieministern Thomas Bodström som för några år sedan fick bygga strandnära på Gotland efter många avslag. Men en välvillig, men legalt tvivelaktig, behandlig av en person som kanske flyttar sitt företag till skada för gotlänningarna, är en annan sak än att vara hygglig mot en presumtiv maktperson i den politiska klassen.
Att arbeta för gotlänningarnas bästa men på bekostnad av likheten inför lagen är ett exempel på utilitarism (som jag skrev i torsdags). Att gynna sina kompisar är ett exempel på vänskapskorruption som man personligen kanske tjänar på sett på längre sikt. Men det har inga välgörande effekter för en vidare krets. Tvärtom kommer andra att få det sämre om den politiska klassen tillskansar sig förmåner på skattebetalarnas eller medborgarnas bekostnad.
Eftersom tilltaget att försöka göra det bra för gotlänningarna i det tysta (bandinspelningen var ju inte officiell) i slutändan inte blev motiveringen för landshövdingens avsked, kom aldrig diskussionen om utilitarismen upp på bordet. Regeringen räddade utilitarismen men lyckades ändå avsätta landshövdingen som rent känslomässigt befunnits skyldig.
Utilitarismen är en morallära som förnekar att människor har rättigheter. De är "nonsens" som lärans grundare Jeremy Bentham (1748-1832) uttryckte saken. Varje handlig måste föregås av en kalkyl över alternativens utfall av lust och smärta för alla berörda. Det lämnar inte i princip utrymme för några tvingande lagar. Men i verkligheten är inslag av s k 'regelutilitarism' ofrånkomlig av pragmatiska skäl. En konsekvent tillämning av utilitarismen är sannolikt helt omöjlig. Men de implementeringar som diskuterats medför inte bara praktiska problem utan också svåra moraliska konsekvenser. Detta har jag tidigare behandlat i en utförlig artikelserie på bloggen.
Min personliga slutsats av analysen av utilitarismen är att den utgör en ganska obehaglig lära. Det gäller framförallt dess vilja att offra någras välbefinnande för att öka andras. Men också den tydligen ofrånkomliga elitism som dess praktiska tillämpning måste leda till. Några få insatta måste i praktiken manipulera fram den lyckomaximerande politiken utan att de berörda tillfrågas. Detta var särskilt tydligt för den siste store utilitaristen Henry Sidgwick (1838-1900) som lanserade varianten "kanslihusutilitarism". Regeringen skulle där i tysthet agera för lyckomaximering. Men även kommunistiska tankar på revolution i u-länderna för att ge dem välstånd har likhet med utilitarismen. En kommentar till sådana tankar från Nina Björk och mer om Sidgwick finns i en bloggartikel från feb 2006).
Nu återstår diskussionen om det är berättigat att göra avkall på rättigheter för en del för att öka lyckan för andra. Den filosofiska diskussionen borde nu inledas. Att regeringen vill göra en markering mot de rödgröna är ett sidospår (Ljunggren i DN). Ytterst var det nyttomoralen som brännmärktes. Vi kanske kan avpollettera hela den utilitaristiska läran?
Läs även andra bloggares åsikter om utilitarism, nyttomoral, landshövding, Marianne Samuelsson, borgerlighet, gräddfil, överklass, gräddfil, eliten, hyckleri, korruption, filosofi, politik, Sidgwick på intressant.se
Etiketter: utilitarism
posted by Danne Nordling @ 15:01
17 comments
17 Comments:
Jag tror du blandar ihop regelutilitarism med handlingsutilitarism. Enligt regelutilitarism är det fel att tänka på lyckomaximering i varje enskild handling om ännu större lycka (eller snarare mindre olycka) kan uppnås genom att samsas om allmänna regler. Resonemanget påminner om fångarnas dilemma. Och för mig är detta den giltliga grunden för en fungerande rättsstat.
Det är ju rättstaten Marianne Samuelsson angripe genom att inte med en gång be om ursäkt för sitt klumpiga uttalande. Hennes avgång är helt rätt: inte tusan kan en landshövding sitta och säga att särbehandling av näringslivsmoguler är RÄTT? Oavsett hur det sedan går till bakom lykta dörrar.
I en hemlig ljudupptagning, sa Samuelsson för att statliga myndigheter skulle agera extra generöst mot mäktiga företagare. Eller det verkade i alla fall så. Den hemliga ljudupptagningen bestod av 2 lösryckta meningar från ett lägre samtal. Inte för än hela ljudinspelning blir offentlig kan vi ta ställning om i vilken kontext yttrandet fälldes. Lutar om en planerad “set up”.
http://konspirationer-och-sanningar.blogspot.com/2009/08/marianne-samuelsson-utsatt-for-en.html
Har ingen aning om det var en "set up" eller inte, men det har hänt lite för många gånger att uttalanden får en helt annan mening när de sätts in i sitt sammanhang för att man ska kunna döma henne.
Sen kanske det är så att Odell o Co är livrädda för att myten om att alla behandlas lika skall få sig en törn. Det fattar väl vem som helst att rika företagare, kända politiker osv. får en annan behandling än medelsvensson.
John Rawls är en filosof som har kritiserat utilitarismen. Framför allt utifrån två punkter:
1. Individen respekteras inte utan är underordnad.
2. Det 'goda' sätts före det 'rätta'.
Rawls kanske har kritiserat utilitarismen men han egen filosofi delar utilitarismens achilleshäl, nämligen omöjligheten att förutbestömma om en politisk handling verkligen får den effekt som den avser.
Peter, den utilitaristiska diskursen brukar landa i att konsekvent regelutilitarism är en omöjlighet. I praktiken måste man ha en hel del regler men om dessa kan åsidosättas i tysthet är det rätt enligt utilitarismen.
Marianne Samuelsson har så vitt jag kunnat följa uttalanden mm inte tagit avstånd från att hennes uppgift var att göra gott för Gotland även när det gällde strandskyddsärenden. Däremot har hon också betonat att likhet inför lagen skall gälla vilket är ett MÅSTE i dagens situation, även om det blir motsägelsefullt.
Vad Samuelsson inte fattade var att en positiv attityd till större företagare i juridiska sammanhang alltid kommer att tolkas som mannamån. Ingen kommer att ha förståelse för att alla på Gotland får det bättre om man behandlar företagarna väl, så länge som det kan misstänkas att de får även nästan betydelselösa förmåner som inte andra får.
Om ett sådant agerande kommer ut är man rökt - och enda möjliga räddningen är att "göra en pudel" av den extrema modell Alexander den store fordrade 327 fvt.
Odell borde vara mer för rättigheter än en miljöpartist som växt upp efter principen "ändamålet helgar medlen". Tyvärr fick vi inget explicit ställningstagande.
Rawls' kritik av utilitarismen är intressant. Men hans egen formulering av sin teori är ganska långtgående och empiriskt sett inte säkert grundad. En mindre långtgående variant där enbart en trygghetsnivå behöver uppnås förefaller mer realistisk.
Men med Rawls' teori skulle Samuelsson ha fått gynna de sämst ställda i form av tillgång till företagarens strand istället. Att välståndet på Gotland kanske skulle blivit något lägre uppvägs av de sämst ställdas större förbättring av att kunna utnyttja stranden.
/DNg
Några spontana kommentarer om utilitarism för den som orkar läsa:
Utilitarismen är den enda morallära (som jag kan komma på just nu) som på ett trovärdigt sätt kan säga varför någon handling eller institution skulle vara moraliskt rättfärdigad eftersom den kan hänvisa till en yttersta princip. Rättighetsetik har till exempel problemet att den säger att människan bör ha vissa rättigheter, men inte varför de bör ha dem (ty naturrätt måste man i likhet med Bentham betrakta som nonsens - och jag utmanar vem som helst som bestrider detta). Men när allt detta är sagt måste man också konstatera att inga moraliska påståenden kan sägas vara sanna eller falska, så vad man antar för moraliska åsikter är i stort sett en godtycklig sak. Utilitarismen har den fördelen att man inte behöver införa så många godtyckliga antaganden (om man är en person som föredrar enkelhet), vilket t.ex. inte naturrätten eller dygdetiken har.
Vad det gäller utilitarismens tillämpning på samhälleliga institutioner (eller för all del på handlingar) skall man komma ihåg att man skall välja det alternativ som ger mest sammanlagd nytta. Vad man glömmer härvidlag är oftast att det finns massvis av alternativ att begrunda. Någonstans finns t.ex. en optimal punkt när man avväger offrandet av individer mot varandra; men vi skall inte anta att det finns något nuvarande samhällssystem som funnit denna punkt. Ibland tycks det som att man förkastar utilitarismen för att den t.ex. skulle rättfärdiga socialism eftersom socialism av vissa anses vara bättre än "total marknadsekonomi". Feslutet ligger naturligtvis i att det finns många samhällssystem där emellan (och något av dem ger troligen mera sammantagen lycka än någon av de föreslagna ytterpunkterna).
Vad det gäller nån slags totalitär utilitarism så är den naturligtvis förkastlig eftersom den skulle förutsätta att utilitarismen på något objektivt sätt skulle vara den bästa moralläran. Just eftersom moralen inte kan vara objektiv så måste man anta att politiska beslut skall fattas demokratiskt (precis som man inte kan sätta t.ex. en moralisk rättighetskatalog över demokratin). Att man i stil med Sidgwicks förslag skulle kunna straffa oskyldiga människor (för att lugna den hämndlystna pöbeln) skulle alltså bli problematiskt i den demokrati eftersom man skulle vara tvungen att vara 100% säker på att sanningen aldrig kom ut (ty om den kom ut skulle antagligen indignationen över regeringens handlande bli större än den lycka som bestraffningen av den oskyldiga åstadkom - och i längden skulle det naturligtvis undergräva tilltron till staten på ett mycket negativt sätt).
Happy days!
Strandskyddsexpert: Hansson och Samuelsson har rätt
http://www.newsmill.se/artikel/2009/08/06/strandskyddsexpert-hansson-och-samuelsson-har-ratt
Ett utdrag:
"Naturvårdsverkets tolkning av strandskyddet, infört i Miljöbalken, krockar med europakonventionens egendomsskydd. En rad grindvakter vid länsstyrelsen och naturvårdsverket verkar se till att markägaren inte får rätt, även om konventionen ger honom rätten. Det skriver allemans- och strandsskyddsexperten GUNNAR WIKTORSSON."
"I Sverige nationaliserades från 1930-talet och framåt all mark inom de svenska landamären som kunde användas för fritidsändamål, och alldeles särskilt stränderna. Vid den tiden trädde den fösta semesterlagen i kraft och socialminister Möller tillsatte en utredning för att ge den arbetande befolkningen möjlighet att vistas i naturen. Det man i första hand förespeglades var inrättandet av fritidsreservat på statlig mark.
Utredningens sekreterare kom emellertid med en brilliant idé: man skapade en helt nytt juridiskt begrepp, allemansrätten. Idén var naturligtvis fullständigt genialiskt. Man gjorde gällande att allmänheten sedan urminnes tid haft en rätt att använda annans mark, en sedvanerätt som stod över äganderätten.
Någon sedvänja med den innebörden har aldrig funnits i Sverige. Det är en politiskt fabricerad myt med sådant genomslag att den blivit en svenska folkets kollektiva livslögn."
"Den förment historiska allemansrätten förmedlade intrycket att en markägare aldrig haft någon rätt till stränderna och lagstiftningen inte alls var en inskränkning. Om ägaren själv gjorde anspråk på stränderna framställdes det i stället som en inskränkning av allemansrätten. Men som Seve Ljungman skrev i sin doktorsavhandling: det är inte som utredningen tycks anse ett sanktionerande av en redan befintlig rätt i form av allemansrätt, utan en rättslig nyskapelse av icke ringa principiell betydelse."
"Det landshövdingen på Gotland inte insåg var att grindvakten på länsstyrelsen kände större lojalitet mot naturvårdsverket och den allemansrättsliga idén, än mot landshövdingen som chef.
Bör då Max Hansson få rätt att använda sina bodar som gäststugor? Enligt proportionalitetsprincipen får en inskränkning i äganderätten inte vara mer långtgående än vad som är nödvändigt för att nå syftet med inskränkningen.
Är inskränkningen nödvändig? Min egen bedömning är att den inte är nödvändig, eftersom allmänheten fortfarande kan nå stranden. Max Hansson borde ha rätt att använda sin fastighet."
Vi har tydligen två problem: 1) Samuelssons juridiska handlande och 2) Samuelssons principiella inställning till nytta kontra juridik.
1. Även om MS i själva verket ville tillämpa lagen för Max Hansson korrekt i motsats till tjänstemännen på länsstyrelsen är det motiveringen som startade hennes avgång.
2. En korrekt behandling av MH kan inte motiveras med att han är nyttig. Implicit säger man då att vanliga medborgare kan trakasseras men inte viktiga arbetsgivare. Då är man både utilitarist och maktmissbrukare och bör avsättas.
/DNg
Utilitarism vs rättigheter
Några spridda kommentarer till Mikael Olsson:
Utilitarismen (U) har en stror svårighet genom att vara totalomfattande (vi behöver inte säga totalitär). Allt handlande omfattas av kalkyler enligt U. Inget beslut kan delegeras till den enskilda människan.
Ett klassiskt exempel är att dygdetisk altruism eller ett frihetligt beslut om altruism kan vara moralist fel enligt U. Det exempel som brukar anföras är de två vännerna ute på en kylig promenad. Den ene, som är mer frusen, har en varm jacka på sig. Den andre börjar frysa.
Eftersom den förste är objektivt mer frusen än den andre får den förste inte låna ut sin jacka åt den andre eftersom han då skulle frysa mer än den andre.
Om båda var lika dygdiga skulle en låsning inträffa - altruismens etik innehåller inbyggda motsägelser.
Om den förste har rätt (men inte skyldighet) att låna ut sin jacka uppkommer inte något problem.
Detta lilla exempel indikerar att en morallära med en yttersta princip att maximera lyckosaldot inte är så lätt att handskas med. Om man istället som yttersta princip har att alla har rätt att handla så länge man inte skadar andra kommer det mesta av utilitarismens problem inte att uppstå. Det finns dock en del situationer där frihetens princip inte kan användas för att rättfärdiga en handling - där valet står mellan att skada någon, frågan bara vilken (t ex "livbåtsetik").
En god del av utilitarismens tillämpning har främst diskuterats på det politiska området och då speciellt hur statlig fördelningspolitik skall bedrivas. Den klassiska slutsatsen är att fullständig inkomstutjämning maximerar lyckan. Det blev resultatet av Edgeworths matematiska bearbetning av Sidgwicks teori och den praktiska slutsen blev förordandet av kraftig progressiv beskattning.
Detta stod sig tills Nobelpristagaren Harsanyi ifrågasatte U med otillgänglig matematik på 50-talet. Troligtvis inspirerade det dock Rawls till att framlägga en ny princip om gynnandet av de sämst ställda istället för lyckosaldot. Rawls' egen uppfattning var att det då skulle räcka med proportionell skatt. Mot detta vände sig Nozick med en rättighetsteori som i praktisk tillämpning förordar så låg skatt som möjligt.
Det finns mycket att invända mot U i övrigt. Men ytterst finns frågan: varför skall alla beslut gå ut på att maximera lyckosaldot? Den frågan har jag inte sett något svar på. Har du, Mikael?
/DNg
Frågan var alltså: "Varför skall alla beslut gå ut på att maximera lyckosaldot?"
Svaret är, som med alla andra moralteorier: "Därför att jag tycker det, så det så!" (fast man uttrycker det naturligtvis mera komplicerat). Varken Nozick, Rawls eller Sidgwick kan i slutändan hänvisa till något annat än sina egna nyckfulla hjärnor.
För att ta till en gammal slutsats inom metaetiken: att hävda att "frihet" eller "jämlikhet" eller "lycka" skulle vara gott i självt, är i själva verket ungefär som att säga "Frihet! Hurra!" o.s.v.
Mer än så här orkar jag inte tänka i värmen...
"För att ta till en gammal slutsats inom metaetiken: att hävda att "frihet" eller "jämlikhet" eller "lycka" skulle vara gott i självt, är i själva verket ungefär som att säga "Frihet! Hurra!" o.s.v."
- Att en människa är fri och lycklig är något gott i sig själv. Detta bevisas genom att motsatsen inte är något gott i sig själv.
Det är inte gott i sig själv att en människa är ofri och olycklig. Detta innebär att motsatsen är gott i sig själv.
En sann premiss är således: att en människa är fri och lycklig är något gott i sig själv. Därför att vi fått fram att motsatsen är en osann premiss.
Ett annat exempel:
Det är en sann premiss att 1+1=2. Därför är det en osann premiss att 1+1=3.
Det går således att skaffa sann kunskap. I annat fall kan vi inte veta hur datorn sätts igång osv. Detta bevisar att vi kan skaffa sann kunskap. I annat fall hade ni inte kunnat se den text jag skriver.
Vi måste utgå ifrån att A=A, och att A inte är lika med B. Kunskap måste byggas upp ifrån grunden och börja med de enklaste beståndsdelarna. Därefter kopplas kunskapen samman eller dras ifrån för att ny kunskap ska skapas. Kunskapen blir alltmer komplex.
Vi gör först en empirisk observation av de beståndsdelar verkligheten består av. Därefter kan vi genom logiskt resonemang förstå sambandet mellan beståndsdelarna. Därefter kan kunskapen bli alltmer komplex genom att vi sammanför/tar bort kunskap för att skapa ny kunskap.
Mikael Olsson, det är nog inte riktigt så enkelt som Axel Hägerström föreställde sig metaetiken. Han hade en poäng på det semantiska planet när det gällde relationen till känslomässigt moraliserande. Men hans invändning träffar inte utilitarismens anspråk på att vara allmänt giltig.
Låt oss leka med antagandet att det finns objektiva värden och att dessa utgörs av olika punkter på en värdeskala som går från -1 till +1 (från "smärta" till "lust" om man så vill) för varje individ och "handling". Följer av detta att vi skall handla så att värdesaldot summerat för alla blir så stort som möjligt?
Nej, för detta krävs en värdepremiss i stil med "alla människor kräver i alla situationer att det summerade värdesaldot maximeras". Denna premiss förefaller i det närmaste otänkbar eftersom de som skall offras i de flesta fallen har invändningar. Det är ett empiriskt faktum eftersom människan i denna mening inte är altruistisk.
Om Bentham, Mill och Sidgwick samt Edgeworth hade tänkt litet mera borde de ha insett detta. Det är detta Rawls implicit är inne på i sin kritik av konventionell U som är en variant av Harsanyis. Det är inte rationellt att i en opartisk OP (orig pos) välja ett samhälle där moralen går ut på att man kan tvingas gå under.
Rawls lanserar istället ett samhällskontrakt som inte bara förhindrar att vissa offras för att värdesaldot skall maximeras utan som också garanterar ett individuellt skydd för att råka ut för låga positiva värden (ett slags statligt försäkringssystem).
Nozick tar fasta på Rawls' första led men menar att detta hinder mot att offras är så starkt att ett försäkringssystem inte går att rättfärdiga. Detta försöker han visa genom att härleda hur samhällskontraktet kommer att se ut om man iakttar hindret (rätten att inte offras).
Men Nozick missar då Rawls' ansats att kontraktet sluts medvetet och opartiskt av de olika parterna och inte genom en spontan process där alla vet vad de har för egenskaper.
Går man på Rawls' linje blir följden ett mer (Rawls själv) eller mindre (enligt min mening) långtgående statligt försäkringssystem. Går man på Nozicks linje blir resultatet visserligen att de lågproduktiva inte riskerar att offras men de måste i vissa fall bli beroende av de andras välvilja.
Utilitaristernas hjärnor kanske i den yttersta frågan var nyckfulla men det gäller inte Rawls och Nozick. De argumenterar i värdefrågor på ett vetenskapligt sätt. Så småningom kanske diskursen utvecklas så att en viss konsensus på forskarplanet i fördelningsproblematiken kan uppnås.
/DNg
Danne Nordling:
Att Rawls och Nozick skulle argumentera på ett "vetenskapligt" sätt när det gäller moral anser jag vara felaktigt, eftersom de på någon nivå i sitt resonemang måste införa obevisbara axiom. Men även om vi på något sätt skulle definiera "vetenskapligt" så att deras moral verkligen var vetenskaplig, så skulle det fortfarande vara helt frivilligt om man vill utgå från en vetenskaplig moral. Lika väl som vi kan säga "Frihet, hurra!", så kan vi säga "Vetenskaplighet, hurra!".
För övrigt verkar det mesta av din kritik mot utilitarismen hänföras till dess praktiska tillämpningsproblem (vilket jag nog instämmer med på många punkter), vilket ju inte har att gör med själva värdeteorin.
Vad det gäller det empiriska påståendet "alla människor kräver i alla situationer att det summerade värdesaldot maximeras", så tror jag också att det är osant; men det är som sagt upp till var och en om man vill låta sin moral styras av empiriska påståenden eller inte (man kan ju ha som ambition att förändra människans "natur", även om en sådan etik låter ganska olycksbådande...).
Bra med en utredning som inte garanterar avsatta topptjäntemän som Samuelsson fortsatta höga löner utan att de har nåt att göra.
/Per Fredö
Mikael Olsson, det intressanta med Rawls och Nozick är att de inte resonerar på samma ideologiska och grundlösa sätt som tidigare politiska filosofer.
Att de måste utgå från "obevisbara" axiom är inte a priori ovetenskapligt. Euklides' geometri utgår också från axiom utan att vi anser att geometri är struntprat.
Att vi måste utgå från grundläggande värderingar där vetenskaplighet ses som något bra är en förutsättning för ett meningsfullt samtal. Därför kan man inte diskutera kognitivt med postmodernister och religiösa som avvisar villkoren för ett meningsfullt samtal. Men vi kan fortfarande ägna oss åt emotionell munhuggning. Det var något sådant värdenihilisterna avsåg när de angrep moralisterna med att deras argument bara var känslomässiga eruptioner i klass med usch! och hurra!
Frihet kan vi däremot diskutera utan att behöva munhuggas. Frihet är ett värde som måste avvägas mot andra värden som välstånd och trygghet. Nozick kom fram till att en friheten skulle komma att begränsas genom en minimalstat för att uppnå stordriftsfördelar i produktionen av säkerhet. Rawls kom fram till att ganska stora frihetsbegränsningar borde göras för att tillgodose ett opartiskt fastställt behov av trygghet.
Men utilitarismens anspråk att få göra stora frihetsinskränkningar för att maximera värdesaldot kan inte motiveras om inte det ovannämnda empiriska påståendet är sant.
Sett ur Benthams perspektiv är U falsifierad. Han trodde ju att han funnit den underliggande principen för människornas faktiska, sedliga beteende.
Dock brukar U inte rättfärdigas med empiri nuförtiden. Vi har helt enkelt en moralisk förpliktelse mot det maximalt största värdesaldot i världen. Det låter som: "Utilitarism, hurra!".
Eller finns det någon annan värdeteoretisk förankring av utilitarismen?
/DNg
Jag kom på efteråt att ordet "axiom" var illa valt, med tanke på dess roll i konventionell vetenskap. Vad jag menade var att även deras regler för falsifiering av etiska teorier också är godtyckligt valda, även om vissa skulle kalla dem "vetenskapliga". (Även reglerna för traditionell vetenskap är ju också valda av oss människor, men det kanske inte är värt att starta en ny debatt om allmän vetenskapsteori.)
Jag håller med om din slutsats att man måste ha några slags regler för att ett samtal skall kunna vara meningsfullt. Jag tror dock att det fortfarande är en öppen fråga hur dessa regler måste se ut. Vad är kriterierna på goda regler i en etisk diskurs? I den praktiska politiken t.ex. slipper man ju oftast legitimera sina åsikter lika rigoröst som de nogräknade moralfilosoferna; och vanligt folk agerar nog rätt ofta på intuition eller enligt traditionen. Frågan blir alltså: skulle världen bli bättre om vi på något sätt tvingade alla att bifoga ett "vetenskapligt" moralfilosofiskt appendix till alla sina åsikter som innehåller något slags etisk komponent? Skulle vår politik bli bättre om alla nya riksdagsledamöter måste bli godkända på kurser i logik och moralisk bevisföring innan de får inta sina mandat?
Jag tror det är utopiskt att tro att man någonsin skulle kunna enas regler för etisk bevisföring när det gäller de grundläggande principerna. Personligen tror jag att det är bäst att kritisera etiska teorier genom att påvisa t.ex. hur svåra de skulle vara att genomföra i praktiken eller att den framför motsägelsefulla påbud och dylikt. När de har klarat detta kan man ta ställning till om teorierna är goda eller onda, men inte ens då behöver man avgöra på ett "vetenskapligt" sätt vem som har rätt. Ty vilken teori som skall omsättas i praktiken avgörs ju vid valurnorna, och där förekommer ingen argumentation alls. Allmänviljan bestämmer kort sagt vad som är rättvist, inte Rawls eller Nozick. Eller skall vi kanske låta filosofkungar styra över oss, d.v.s. människor som kan argumentera "vetenskapligt"?
Skicka en kommentar
<< Home