De fattiga blir allt färre

I budgetpropositionen visas hur andelen fattiga har minskat sedan 1996 - från 11 till 4 procent. Sveriges inkomster är dessutom 40 procent jämnare än USA:s. Jobbskatteavdraget ger de flesta 7 procents större inkomst men litet mindre för de rika.

Jag var idag 22/9 på Nationalekonomiska föreningens sedvanliga möte med Sveriges finansminister. Anders Borg höll ett anförande som handlade mycket om avvägningarna av hur expansiv finanspolitiken borde vara med hänsyn till vilka prognoser som gjorts. Han fick kommentarer (pp) från professor Magnus Henrekson, chef för Institutet för näringslivsforskning, IFN (tidigare IUI). Han var kritisk till jobbskatteavdragets effekter och förordade mer företagande.

Före mötet bytte jag några ord med Borg angående den fördelningspolitiska redogörelsen som ingår som bilaga 4 i budgetpropositionen (pdf). Den är enligt min mening ganska allmänt hållen och har ingen explicit redogörelse för jobbskatteavdragets fördelningseffekter. Orsaken till detta var enligt Borg att det inte är lönt att göra en redovisning eftersom media inte bryr sig om att beskriva hur det verkligen förhåller sig. Det finns dock vissa intressanta analyser i den fördelningspolitiska redogörelsen.

Det traditionella sättet att redovisa fördelningspolitiska förhållanden är det sammanfattande indexet Gini-koefficienten samt hur stora andelar fattiga (låginkomsttagare) respektive rika (höginkomsttagare) utgör av alla inkomsttagare vid olika tillfällen. Ett vanligt mått på fattiga är en inkomst under 50 procent av medianinkomsten. Under senare år har också en grupp däröver som är nära fattigdom lagts till och gränsen blir då 60 procent av medianinkomsten.

Problemet med detta mått är att det är relativt. Hur rikt samhället än blir kan andelen "fattiga" vara konstant eller rentav öka. En ökande andel fattiga blir t ex resultatet om en kraftig ökning av inkomsterna i samhället är kopplad till att inkomsterna strax över medianen ökar mera än för genomsnittet. Statistiskt får vi då se att tillväxten gör fler fattiga. En aningslös betraktare kan då få för sig att "de rika blir rikare och de fattiaga fattigare". Och då brukar man ropa att klyftorna ökar och samhället faller isär.

Det behövs alltså ett kompletterande mått som visar hur det i absoluta tal går för de fattiga. Detta har finansdepartementet räknat fram från början av 1990-talet (tjock linje nedan):


Vi ser hur missvisande den relativa redovisningen (tunn linje) i själva verket är. Under 90-talskrisen blev det "färre fattiga" när det i själva verket blev fler fattiga som hade lägre inkomster än 1991. Detta berodde på att fattiga som blev arbetslösa fick a-kassa på en nivå som var lägre än tidigare - men den blev inte så mycket lägre att minskningen blev värre än för dem med högre inkomster. En del av dem med högre inkomster fick en a-kasseersättning som kanske bara låg på 50 procent mot närmare 80 för de fattiga.

År 1996 fanns det ca 11 procent av hushållen som hade mindre än 60 procent av medianinkomsten. Denna andel minskade med 7 procentenheter till ca 4 procent år 2007. Samtidigt visade den relativa mätningen att det bara blev fler och fler fattiga. Prognosen är att den relativa andelen planar ut under innevarande kris.

Sverige hör internationellt till den absoluta toppen när det gäller utjämning mätt med Gini-koefficienten. I USA var inkomstskillnaderna 63 procent större i mitten av 00-talet än i Sverige - 0,381 mot 0,234. Se nedanstående tabell för 30 länder:


Omvänt kan man säga att Sveriges inkomster är nästan 40 procent jämnare än USA:s.

En viss belysning av jobbskatteavdragen ges också i bilagan. Men den är inte särskilt slagkraftig mot det gnäll om ökad orättvisa och större klyftor som kommer från Socialdemokraterna. I nedanstående diagram visas effekterna av i huvudsak jobbskatteavdragens effekter på enskilda personers inkomster:


De långsiktiga effekterna utgör följden av att fler kommer i arbete. Detta sker genom att man antar att jobbskatteavdraget medför att arbetslösa blir mer villiga att ta jobb med lägre löner än tidigare - skattelättnaden ger kanske oförändrad nettolön utan avdrag. Professor Lars Calmfors förklarade detta i Studio ett idag. Vi ser att den fördelningspolitiska kritiken inte har särskilt mycket fog för sig. Tillskotten är jämt fördelade med någon procentenhet upp eller ner kring 7-procentsnivån.

[SoS rapport mars-10, pdf]
Andra bloggar om: fattiga, rika, inkomstfördelning, fördelningspolitik, utjämning, rättvisa, klyftor, jämlikhet, ideologi, inkomstutjämning, jobbskatteavdrag, regeringen, socialdemokraterna, lönesänkning, politik, ekonomi på intressant.se