tisdag, september 22, 2009

De fattiga blir allt färre

I budgetpropositionen visas hur andelen fattiga har minskat sedan 1996 - från 11 till 4 procent. Sveriges inkomster är dessutom 40 procent jämnare än USA:s. Jobbskatteavdraget ger de flesta 7 procents större inkomst men litet mindre för de rika.

Jag var idag 22/9 på Nationalekonomiska föreningens sedvanliga möte med Sveriges finansminister. Anders Borg höll ett anförande som handlade mycket om avvägningarna av hur expansiv finanspolitiken borde vara med hänsyn till vilka prognoser som gjorts. Han fick kommentarer (pp) från professor Magnus Henrekson, chef för Institutet för näringslivsforskning, IFN (tidigare IUI). Han var kritisk till jobbskatteavdragets effekter och förordade mer företagande.

Före mötet bytte jag några ord med Borg angående den fördelningspolitiska redogörelsen som ingår som bilaga 4 i budgetpropositionen (pdf). Den är enligt min mening ganska allmänt hållen och har ingen explicit redogörelse för jobbskatteavdragets fördelningseffekter. Orsaken till detta var enligt Borg att det inte är lönt att göra en redovisning eftersom media inte bryr sig om att beskriva hur det verkligen förhåller sig. Det finns dock vissa intressanta analyser i den fördelningspolitiska redogörelsen.

Det traditionella sättet att redovisa fördelningspolitiska förhållanden är det sammanfattande indexet Gini-koefficienten samt hur stora andelar fattiga (låginkomsttagare) respektive rika (höginkomsttagare) utgör av alla inkomsttagare vid olika tillfällen. Ett vanligt mått på fattiga är en inkomst under 50 procent av medianinkomsten. Under senare år har också en grupp däröver som är nära fattigdom lagts till och gränsen blir då 60 procent av medianinkomsten.

Problemet med detta mått är att det är relativt. Hur rikt samhället än blir kan andelen "fattiga" vara konstant eller rentav öka. En ökande andel fattiga blir t ex resultatet om en kraftig ökning av inkomsterna i samhället är kopplad till att inkomsterna strax över medianen ökar mera än för genomsnittet. Statistiskt får vi då se att tillväxten gör fler fattiga. En aningslös betraktare kan då få för sig att "de rika blir rikare och de fattiaga fattigare". Och då brukar man ropa att klyftorna ökar och samhället faller isär.

Det behövs alltså ett kompletterande mått som visar hur det i absoluta tal går för de fattiga. Detta har finansdepartementet räknat fram från början av 1990-talet (tjock linje nedan):


Vi ser hur missvisande den relativa redovisningen (tunn linje) i själva verket är. Under 90-talskrisen blev det "färre fattiga" när det i själva verket blev fler fattiga som hade lägre inkomster än 1991. Detta berodde på att fattiga som blev arbetslösa fick a-kassa på en nivå som var lägre än tidigare - men den blev inte så mycket lägre att minskningen blev värre än för dem med högre inkomster. En del av dem med högre inkomster fick en a-kasseersättning som kanske bara låg på 50 procent mot närmare 80 för de fattiga.

År 1996 fanns det ca 11 procent av hushållen som hade mindre än 60 procent av medianinkomsten. Denna andel minskade med 7 procentenheter till ca 4 procent år 2007. Samtidigt visade den relativa mätningen att det bara blev fler och fler fattiga. Prognosen är att den relativa andelen planar ut under innevarande kris.

Sverige hör internationellt till den absoluta toppen när det gäller utjämning mätt med Gini-koefficienten. I USA var inkomstskillnaderna 63 procent större i mitten av 00-talet än i Sverige - 0,381 mot 0,234. Se nedanstående tabell för 30 länder:


Omvänt kan man säga att Sveriges inkomster är nästan 40 procent jämnare än USA:s.

En viss belysning av jobbskatteavdragen ges också i bilagan. Men den är inte särskilt slagkraftig mot det gnäll om ökad orättvisa och större klyftor som kommer från Socialdemokraterna. I nedanstående diagram visas effekterna av i huvudsak jobbskatteavdragens effekter på enskilda personers inkomster:


De långsiktiga effekterna utgör följden av att fler kommer i arbete. Detta sker genom att man antar att jobbskatteavdraget medför att arbetslösa blir mer villiga att ta jobb med lägre löner än tidigare - skattelättnaden ger kanske oförändrad nettolön utan avdrag. Professor Lars Calmfors förklarade detta i Studio ett idag. Vi ser att den fördelningspolitiska kritiken inte har särskilt mycket fog för sig. Tillskotten är jämt fördelade med någon procentenhet upp eller ner kring 7-procentsnivån.

[SoS rapport mars-10, pdf]
Andra bloggar om: , , , , , , , , , , , , , , , intressant.se

Etiketter:

4 Comments:

At 23 september, 2009 22:19, Anonymous Per said...

Fattigdom är väl i viss utsträckning relativ? Visst, med den nya tekniken har även fattiga bättre prylar än en gång Solkungen - men de kan fortfarande i en relativ mening vara fattiga - när andra har mer?

Fattigdom fördras dels enklare om alla är lika, dels driver en ökande andel allt rikare kostnadsläget för alla. Stora skillnader driver visserligen incitamentsstrukturen men antagligen också (kanske främst ungdoms)brottsligheten.

Den avgörande fattigdomen är attitydmässig och självförstärkande.

James Galbraith kommenterade USAs större skillnader rel Europa med att EU fortfarande inte har de utjämnande mekanismer som USA fick med "the New Deal". Han menade också att en jämförelse på EU nivå visar tvärt om att USA har jämnare inkomstfördelning än EU.

Betyder diskussionen om lycko-BNP att EU kommer att kasta in handduken och acceptera att vi inte orkar/vill sträva efter Lissabon-överenskomelsens mål? Bli ett museum för Asiatiska turister?

Budgeten och politiken kan inte bara handla om fördelnings- och klimatpolitik, inte bara om att undvika industristöd för att ha kvar till vård, skola & omsorg. Vi måste föra en politik som utvecklar företag och branscher, som ger konkurrenskraft.

 
At 23 september, 2009 23:36, Blogger Nils Lindholm said...

Det verkar som att nu gäller att enbart räkna på bruttoinkomst då det gäller fattigdom o Gini.
Skulle nettot användas så skulle det ju bli sämre resultat pga. jobbavdraget.
Om man dessutom vänjer man sig med jobbavdraget, eller att det resulterar i inflation eller löneminskning, så kan man säga att pensionen minskar runt 10% just pga. jobbavdraget.

Så stackars dom som nu går ut och får sitt första jobb och inte tänker på att dom kanske ska ta och lägga undan 1/3 av jobbavdraget på en pensions, sjukpening och a-kasseförsäkring.
A-kassan ger vist nu bara 53%.
Sjukpenningen är väl lika.

 
At 25 september, 2009 10:30, Anonymous Anonym said...

Det verkar märkligt att ett jobbskatteavdrag, som syftar till att öka den disponibla inkomsten,få ut fler i arbete och främja den ekonomiska tillväxten med automatik även skulle medföra lägre löner.

Lönerna fastställs endera via individuella eller kollektiva avtal.

Det som här beaktas är de krav som parterna ställer på varandra och det säger sig självt att arbetsgivarna erbjuder mindre än vad arbetstagarna kräver.

Det sluter väl som regel i kompromisser.

Därutöver påverkas givetvis lönerna av sådant som konjunkturläget, företagens vinster och deras strukturförändringar, men också av inflationen.

Det finns alltså ingen anledning att enbart skylla på att jobbskatteavdragen och a-kassans storlek medför lägre löner.


Däremot ska de ge fler jobb och att arbetslösa snabbare kommer in på marknaden igen.
er

 
At 25 september, 2009 17:40, Blogger Danne Nordling said...

Per, man borde undersöka vad folk i allmänhet föreställer sig när 'fattigdom' diskuteras. Min tro är att fattigdom ger en föreställning som är absolut.

Detta innebär inte att folk med relativt mindre än andra inte skulle vara missnöjda om de bara fått det absolut bättre. Vänsterpersoner tenderar att jämföra sig mera med andra och bli olyckliga. Däremot är jag inte säker på att välståndsskillnader leder till ungdomsbrottslighet. Den kan ta sig sådana uttryck som ungdomsrån och småtjuveri. Men det kan också bli upplopp och bilbränder, skolk och skolbränder eller rentav skolskjutningar.

Att USA har mindre skillnader än EU verkar otroligt. Alla sociala system och skatter är inräknade i Gini-mätningen.

Lycko-BNP är ett framväxande argument för statliga nivellerande åtgärder. Men debatten har inte lyckats konkretisera politiken om man inte övergår till utopisk socialism.

Nils Lidholm, det är nettot som beskrivs. - Den som vänjer sig vid nettot efter jobbskatteavdrag måste naturligtvis sätta av mer till sin privata pensionsförsäkring. Sjukpenningen är högre än a-kassan i många fall. Men båda blir mindre värda och leder till att folk snabbare tar ett nytt arbete och då till lägre lön.

er, om fler skall arbeta vid konstant övergripande efterfrågan måste efterfrågan öka genom att man följer efterfrågekurvan nedåt. Det sker genom att utbudskurvan skiftar utåt pga jobbavdraget.

Så vitt jag kan se kommer det att inträffa en strukturell förändring på arbetsmarknaden. Många arbetar med andra jobb som har lägre löner trots att inga lönetariffer sänkts.

De som tar jobb för lägre lön tar jobben från dem som annars skulle ha haft dessa jobb. Därför kan den enda effekten knappast bli mera än att det utförs jobb till lägre löner längst ner där det idag inte går att skapa arbetstillfällen. Jag är inte säker på att detta har beaktats i beräkningarna hur stor sysselsättningseffekt som jobbskatteavdraget ger på lång sikt.
/DNg

 

Skicka en kommentar

<< Home