Vårt behov av förmögenhetsskatt

Är kapitalinkomster lindrigare beskattade än löner? Finns det ett behov att beskatta sparandets avkastning så att det i genomsnitt ger negativ ränta? Är högre skatt för "rika" så viktig att Socialdemokraterna kan acceptera fortsatt kapitalflykt?

Förmögenhetsskattens ursprung kan sökas i början av 1900-talet när inkomstskatten infördes. Då menade man att kapitalägare och löntagare skulle beskattas ungefär lika mycket. Detta skulle inte bli fallet om procentsatsen för inkomstskatten var densamma oavsett om inkomsten kom från kapital eller arbete. Orsaken ansågs vara att en löntagare måste spara en del av sin inkomst för att kunna leva på sparmedel vid arbetslöshet, sjukdom och ålderdom. Detta behövde inte en kapitalägare göra eftersom kapitalet alltid ansågs ge avkastning.

År 1910 korrigerades för dessa skillnader genom att man lade till en sextiondel till kapitalinkomsterna vid inkomstbeskattningen. Den socialdemokratiske finansministern Ernst Wigforss gjorde 1948 om detta system (då sänkt till en hundradel) till en separat förmögenhetsskatt. Därmed blev den ursprungliga motiveringen osynlig. När sedan en skattepolitisk reform gjordes 1991 för att likställa inkomstbeskattningen för kapitalinkomster och arbetsinkomster bortföll behovet av en separat förmögenhetsskatt. Denna skulle avskaffas men 90-talskrisen kom emellan.

Till slut avskaffades förmögenhetsskatten 2007. Detta år var prognosen att den skulle ta in 3,6 miljarder kronor. Den statsfinaniella förlusten var alltså obetydlig. Motivet för att återinföra förmögenhetsskatten, som nu senast deklarerades av Mona Sahlin och Thomas Östros i DN 9/9, måste alltså vara ett annat - t ex att "bördorna ska delas rättvist". Det skulle alltså finnas kvar ett motiv att beskatta kapitalinkomster hårdare än den ganska hårda skatt som träffar kapitalinkomsterna i genomsnitt.

Men det är svårt att belägga ett sådant motiv konkret. Detta kan vi se av följande räkneexempel som bygger på att vi återgår till ett läge med där inflationen ligger på Riksbankens målsättning 2 procent. Säg att en banksparare kan få en ränta på 4 procent. Då kan man inte få någon real avkastning om man skall betala förmögenhetsskatt.

Det framgår av följande beräkning: Av de 4 procenten i ränta går 30 procent bort i kapitalinkomstskatt, vilket blir 1,2 procentenheter. Inflationen tar sedan 2 procentenheter av de 2,8 som är kvar. De 0,8 som återstår räcker inte till förmögenhetsskatten om den tar 1,5 procentenheter. Summan av skatter och inflation blir 4,7 procent som skall tas av en ränta som är 4 procent. Varje år urholkas sparkapitalet därför med 0,7 procent.

Till detta kommer att förmögenhetsskatten allmänt har dålig träffsäkerhet. Många som inte var höginkomsttagare drabbades tidigare av förmögenhetsskatt på grund av att de ägde ett hus som stigit i värde. Och omvänt var det förvånansvärt många höginkomsttagare som inte betalade någon förmögenhetsskatt alls. Detta berodde på att det var förhållandevis enkelt att med hjälp av skatteplanering få bort skatten. Kvar blev villaägare utan större tillgångar i övrigt som de som verkligen träffades av förmögenhetsskatten.

Ett sätt att bli av med stora delar av förmögenhetsskatten är att placera pengarna utomlands. Då kan man låta bli att deklarera både intäkter och förmögenhet. Det är olagligt men svårt att kontrollera. Före finanskrisen beräknades att svenskarna hade uppemot 1000 miljarder kronor placerade utomlands (bloggartikel). Nu finns tecken på att utflödet har minskat och att pengar tas hem. Men det kan snabbt vända igen om spararna tror att Socialdemokraterna skall vinna valet 2010.

Något sakligt behov av återinförd förmögenhetsskatt är svårt att se. Kapital och arbete beskattas inte olika som under förra seklet. Tvärtom skulle en ny förmögenhetsskatt ge negativ real avkastning för sparandet i genomsnitt. Det kan väl inte behövas? Och är behovet av socialdemokratisk symbolpolitik riktad mot de rika så stort att man kan offra dem som inte är "rika"? Samtidigt kommer man ändå inte åt dem som verkligen är rika. Och allt detta till priset av en kapitalflykt som ger mindre riskkapital till småföretag och nya entreprenörer som kan skapa fler jobb. Men avunden är en stark drivkraft.

Läs även andra bloggares åsikter om skatter, skatt, förmögenhetsskatt, Socialdemokraterna, Mona Sahlin, Thomas Östros, avund, avundsjuka, fördelningspolitik, arbetslöshet, välfärd, politik, ekonomi på intressant.se