Så orsakades finanskrisen av Lehmans konkurs
Varför övergick en allvarlig men begränsad bolånekris till en global finanskris? Det berodde på konkursen för Lehman Brothers för exakt ett år sedan. Den drevs i sin tur fram av USA:s finansminister som kanske ville ge den arrogante investmentchefen ett tjuvnyp och statuera exempel.
Idag för ett år sedan skickade investmentbanken Lehman Brothers ut ett pressmeddelande att man skulle ansöka om konkursskydd enligt kapitel 11 i USA:s konkurslagstiftning. Det skedde klockan 00:15 östkusttid efter flera dagars förhandlingar om möjligheterna till en räddning. Företaget med 23 000 anställda upphörde att fungera och dess fastighet vid Times Square såldes senare under måndagen den 15 september för 1,75 mdr dollar.
Detta blev inledningen till en ny fas i den ekonomiska krisen - den fas som efteråt brukar identifieras med "Finanskrisen". Lehmans konkurs drog ganska omgående med sig världens största försäkringsbolag American International Group (AIG) i fallet. Bolaget hade försäkrat Lehmans värdepapperiserade bolåneinstrument med Credidt Default Swaps (CDS). Därför sänkte både Moody's och Standard & Poor's AIG:s rating den 16:e vilket innebar ett krav på att bolaget skulle ställa ytterligare 14,5 mdr dollar i säkerhet (collateral) för sina CDS-kontrakt.
AIG ansökte också om konkursskydd eftersom det inte kunde inte överleva utan hjälp. Federal Reserve försökte visserligen ge en nödkredit på 85 mdr dollar. Men misstroendet var redan ett faktum och hjälpåtgärden framstod som en droppe i havet. Lavinen var redan i rullning den 18:e och finansmarknaderna upphörde till stor del att fungera genom skräck och misstroende. Att AIG till slut kunde undvika konkurs betydde inte längre någonting psykologiskt.
Genom att kreditsystemet inte fungerade kunde inte producerande företag finansiera sin rutinverksamhet vilket ledde till en real kris i form av minskad produktion och handel samt stopp för investeringarna. Det ledde till ytterligare svårigheter för de finansiella företagen osv.
För att motverka denna skadliga kumulativa process lägger USA:s finansminister Henry ("Hank") Paulson den 19:e fram ett förslag om bankstöd kallat TARP (Troubled Asset Relief Program). Detta omfattade det enorma beloppet om 700 mdr dollar men representanthuset röstar ner förslaget den 29:e september. Nasdaq rasar 9,1 procent, S&P 500 8,8 procent och Dow Jones 7,0 procent. Först 1/10 röstar senaten för TARP och representanthuset följer efter 3/10.
Detta schabbel med motåtgärderna ställde till enorm skada genom den efterföljande utvecklingen som var en direkt följd av att den värsta krisen inte kunde hävas på några få dagar. Men det mesta av motåtgärderna hade varit obehövliga om inte Lehman Brothers gått i konkurs på morgonen den 15 september.
Varför blev det konkurs för Lehman Brothers? Det var i stort sett förutbestämt redan den 12:e september när Hank Paulson reste från Washington till New York för att delta i ett möte med olika bankrepresentanter och Timothy Geithner från Fed i NY (nu finansminister). Syftet var att hitta en räddning utan statlig inblandning. Att det inte skulle bli något statligt stöd framgick av det pressmeddelande som Paulson skickat ut när han reste till NY.
Både Geithner och Paulson säger idag att det inte fanns något alternativ. De vill naturligtvis rentvå sig från beskyllningen för att genom en gigantisk blunder ha orsakat den största ekonomiska världskrisen sedan 1930-talet. Men av beskrivningar av förhandlingsspelet (DN dec-08) verkar det ha funnits vissa utsikter att rädda Lehman Brothers från konkurs. Ännu på söndagsmorgonen den 14:e trodde man att brittiska Barclays skulle kunna ta över Lehmans. Men det kom i slutändan ett meddelande att detta krävde godkännande från aktieägarna vilket skulle ta tid. Och något temporärt stöd kunde inte lämnas eftersom det i förväg hade klargjorts att det inte skulle bli något.
Felet kan kanske sökas i att Lehmans VD Dick Fuld framstod som arrogant, högst betald av alla bankchefer och känslomässigt på kant med Paulson som ju också kom från Wall Street (Goldman Sachs). Därför passade det utmärkt att efter de två tidigare räddningsaktionerna med "skattebetalarnas pengar" av Bear Stearns och Fannie Mae och Freddie Mac nu i förväg deklarera att nästa företag på obestånd inte skulle få något federalt stöd.
Men Hank Paulson var satt att tjäna det amerikanska folket - inte att utdela personliga tjuvnyp åt motbjudande motspelare. Dessutom borde han ha avvägt Lehmans behov att få förluster täckta med skattemedel mot de förluster som annars skulle uppstå för skattebetalarna genom misstroende, credit crunch och real kontraktion. Tekniken att ta över aktierna så att stödet inte gick till Fuld och hans kompisar fanns ju. Så varför ville Hank Paulson att Lehman Brothers skulle gå under?
Läs även andra bloggares åsikter om finanskrisen, Lehman Brothers, konkurs, finanskris, Hank Paulson, USA, nationalekonomi, krispaket, bankstöd, politik, ekonomi på intressant.se
Etiketter: nationalekonomi
posted by Danne Nordling @ 04:09
11 comments
11 Comments:
clip{"
Detta schabbel med motåtgärderna ställde till enorm skada"
}
!!!!!
Hur ska ni ha det.
Ska marknaden vara fri eller inte?
Påstår man ena gången att felet är att Staterna går in och andra att Staterna ska gå in så blir det !!!!!
Och nu har rallyt börjat igen.
Med lånade pengar.
Så här går det då lånade pengar = uppgång.
I.of.s. så nu är det väl bara att fortsätta, allt är för stort för att stanna.
Hade det inte varit Lehman hade det blivit någon annan. Systemet var på väg att rasa, det var bara frågan om vilken dominobricka som skulle välta först.
"Systemet var på väg att rasa, det var bara frågan om vilken dominobricka som skulle välta först."
- Detta är sant. Problemet är att politikerna har infört en socialistisk planekonomi inom penningområdet.
Konjunkturuppgångarna beror på att räntan sänks under marknadsräntan och att bankerna skapar nya pengar vid sin utlåning. Bankernas kreditexpansion skapar en artificiell uppgång både inom den reala ekonomin och i den finansiella ekonomin.
Vissa företag, framförallt banker och andra finansiella företag, kan pga av en ökad penningmängd höja sina sina intäkter kraftigt samtidigt som kostnaderna släpar efter. Det byggs upp enorma bubblor både i den reala ekonomin och i den finansiella ekonomin.
Förr eller senare måste konsumentpriserna och räntan stiga i ekonomin. Efterfrågan på att ta nya lån minskar och ökningen av penningmängden växlas ned. Men nu uppkommer i stället problem med att betala av på lån samtidigt som kostnaderna stiger i snabbare takt än intäkterna. Kraschen är därmed oundviklig.
Lehmans konkurs inledde inte nedgången. Investeringarna började att sjunka 2006 och i slutet av 2007 började industriproduktionen att falla. Detta fick en spridningseffekt till alla delar av ekonomin.
Marknadsekonomin är människorna själva och människor väljer att guld är pengar. Detta gör att penningmängden blir stabil och att inga bubblor kan uppkomma. Detta kräver dock marknadsränta och att alla priser är rörliga både uppåt och nedåt.
För att full sysselsättning ska vara möjlig att uppnå måste lönen för individen vara rörlig även nedåt. Detta innebär inte att reallönerna sjunker i ekonomin eftersom en högre produktion sänker konsumentpriserna.
Står Danne Nordling fortfarande bakom nedan citat?
"Frihet är frånvaro av tvång och då måste skatterna vara ganska låga för att friheten ska bli så stor som möjligt."
Genom att kreditsystemet inte fungerade kunde inte producerande företag finansiera sin rutinverksamhet vilket ledde till en real kris i form av minskad produktion och handel samt stopp för investeringarna.
Det var inget fel på de amerikanska bankernas vilja att låna ut pengar iallafall, se The Infamous Counterfactual
Kreditsystemet slutade att fungera exakt i det ögonblick Bernanke pumpade in pengar i banksystemet samtidigt som bankerna fick ränta på de reserver som sattes in i centralbanken. Nu blev det meningslöst att låna ut pengar eftersom bankerna ändå kunde tjäna pengar utan att röra ett finger.
Nils Lindholm, eftersom marknaden inte är fri och regleringar av olika slag leder till att en kris uppstår ställs politikerna inför frågan: skall krisen bekämpas med plötslig passivitet eller måste man ta konsekvenserna av tidigare dysfunktioner och reda upp så gott det går i röran?
Om man hade valt den första vägen skulle med avsevärd sannolikhet en upprepning av 30-talet ha riskerats. Först hade krisen fördjupats och därefter hade den nye Roosevelt infört tvångsdirigering av ekonomin och höjda skatter.
Thomas Palm, det som förvånar dagens ekonomer är att en ganska begränsad finansiell kris och en konjunkturnedgång kunde få så stora konsekvenser. Min hypotes är att detta berodde på Lehmans konkurs och dess följdverkningar. Det hade varit möjligt att begränsa dessa genom ett effektivare stöd till viktiga finansiella företag som höll på att komma i svårigheter. Istället drev man fram dessa och först därefter kom man på att stöd i en mycket större storleksordning måste ges.
"Det är bättre att stämma i bäcken än i ån."
Peter, detta gäller också skatterna. Det är inte sannolikt att Hank Paulsons agerande medförde att skatterna blir lägre i USA framöver. Om krisen hade kunnat motverkas i september 08 skulle skattetrycket långsiktigt sannolikt ha blivit lägre. Ännu bättre hade varit om man hade kunnat förebygga bolånekrisen.
Per, du menar alltså att det inte förelåg någon bankkris i USA i oktober? TARP var onödigt? Kan du utveckla detta närmare och tydligare?
Per-Olof Persson, du skriver:
"bankerna fick ränta på de reserver som sattes in i centralbanken. Nu blev det meningslöst att låna ut pengar eftersom bankerna ändå kunde tjäna pengar utan att röra ett finger."
Ändå gick 49 banker i konkurs fram till april 09.
/DNg
Per, du menar alltså att det inte förelåg någon bankkris i USA i oktober?
Nej, det menar jag inte. Menar bara att den vanliga uppfattningen att bankerna hade slutat låna ut pengar verkar helt fel.
TARP var onödigt?
Har inte så bra koll på TARP men att begära 700 miljarder dollar för att köpa "troubled assets" o sen några veckor senare hitta på nya saker som man ska göra med pengarna verkar inte särskilt genomtänkt. Att TARP gjorde saker o ting bättre verkar inte direkt uppenbart (förutom för vissa bankägare då, såklart).
Några nya artiklar om Lehman Brothers och finanskrisen:
Lehman and the Financial Crisis
Lehman Had to Die So Global Finance Could Live
Lehman Brothers and the Persistence of Moral Hazard
Not What They Had in Mind: A History of Policies that Produced the Financial Crisis of 2008
Per, det finns uppenbarligen de som vill göra gällande att det var fel att komma med hjälp till bankerna. Ett argument för detta är att bankerna ändå lånade ut pengar praktiskt taget som vanligt. Varifrån den reala krisen kom är då en gåta.
Ett annat sätt att komma åt bankstödet är att tvärtom göra gällande att det var så lönsamt att bankerna kunde minska sin ordinarie utlåning. Stödet gav alltså upphov till den reala krisen.
När nationalekonomin inte ägnat sig åt särskilt kraftfull forskning på stabiliseringspolitikens område kan alla möjliga konstiga beskrivningar framföras som oftast bottnar i helt andra bevekelsegrunder.
Det pågår en del spekulationer i en kontrafaktisk beskrivning av Lehmans konkurs. Cochran och Zingales i WSJ försöker visa att finanspaniken inte utlöstes av konkursen utan av att politikerna några dagar senare ansåg att ett räddningspaket behövdes.
Det är en intressant hypotes. Först har Paulson och Bernanke fått klart för sig att det kommer att bli kris oavsett om Lehman räddas eller inte. Därför driver man Lehman i konkurs för att få en konkret krisorsak att peka på för att kunna motivera ett väl förberett krispaket. När detta blir känt bryter en oväntad panik ut som orsakar finanskris och real kris.
Författarna i WSJ är sist och slutligen ute efter att något radikalt måste göras för att inte finanskriser skall upprepas. Om folk skulle börja tro att om bara Lehmans hade räddats kan allt bli lika bekvämt som tidigare.
Nocera i NYT anser att HP och BB hade kunnat rädda Lehmans men att kollapsen hade inträffat i alla fall. Han hänvisar till Makin som slår fast att panikfasen utlöstes av konkursen men att om så inte skett hade något annat fallissemang gjort det. Orsaken till att det blev Lehman Brothers låg i att Paulson inte en vecka efter Fannie&Freddie kunde rädda detta företag när han redan kallades "Mr. Bailout".
Det var bra att Lehmans offrades menar Nocera eftersom det räddade resten av finansmarknadsföretagen. Orsaken är återigen att paniken efter Lehman beredde vägen för för ett räddningspaket på $700 mdr även om det inte var lätt genom att det först blev nedröstat.
Hade Lehmans sålts till Bank of America skulle något större företag ha gått under i en situation med större panik i luften. Han måste förutsätta att det inte hade varit möjligt att rädda även detta. Men mot detta har det hävdats att det var Lehmans farliga exponering som ledde till att ytterligare företag fick svårigheter.
En pikant notering: Geithner ville inte att Lehmans skulle få omvandlas till bank trots att han räddade Morgan Stanley och Goldman Sachs strax därefter just på detta sätt.
Johnson och Kwak i WP pekar på 'moral hazard' (MH) som det starka skälet till att hjälp inte skall ges eftersom det ger en långsiktig tillvänjning. Men han föreställer sig också att användningen av skattepengar på något sätt försämrar medborgarnas välfärd.
MH finns på tre nivåer: bonus till anställda som inte får den indragen även om det går dåligt.
Aktieägarnas förluster i bankerna kan övervältras på långivarna.
Långivarna har genom insättningsgarantier inga incitament att granska bankernas hantering.
Men den MH som man oftast hänvisar till nämns inte: "Bankerna" blir oförsiktiga om det visar sig att de räddas av staten.
Om en räddningsaktion förenas med att bonusarna dras in, ett antal anställda avskedas, aktieägarna ruineras, chefstjänstemännen som fått aktier får se dessa bli värdelösa men företaget fortsätter fungera kan jag inte se att någon farlig MH skulle uppstå. Skillnaden mot konkurs är att färre anställda måste söka nytt jobb. Det är bara i den populistiska propagandan som det verkar som om statligt stöd går ner i fickorna på skurkarna.
/DNg
Skillnaden mot konkurs är att färre anställda måste söka nytt jobb. Det är bara i den populistiska propagandan som det verkar som om statligt stöd går ner i fickorna på skurkarna.
Att fler anställda måste söka nytt jobb beror väl på att olönsamma delar inte drivs vidare vid en konkurs, vilket väl är bra?
Sen är väl det så att det statligt stöd kan gynna de andra "skurkarna" som kanske slipper ta över dåliga tillgångar osv.
Vidio Ayam Sabung
Skicka en kommentar
<< Home