Har högern ett projekt om lyckan?

Två böcker om lyckan ger helt olika recept. Med ett statussamhälle skulle forskarnas lyckoindex stiga. Med välgörenhet kanske också. Ser vi början till att högern flyttar fram de politisk-statliga ambitionerna? Det tycks DN:s recensent tro.

Traditionellt har "högern", bestående av konservativa och liberala, varit ganska tystlåtna om lyckan i samhället. Konservatismen har kanske antytt att lyckan finns i en viss förnöjsamhet och i stabiliteten i samhällsordningen. Sådana "tomma" ideologier som liberalism och socialism kan i varje fall inte göra folk lyckligare eftersom den valfrihet i olika former som dessa implicerar ger människorna ångest och därtill frustration vid misslyckade val.

Liberalismen har i sin klassiska utformning explicit lämnat över "sökandet efter lyckan" till var och ens egen fason. Statens uppgift är att förhindra andra från att förstöra ens egna ansträngningar att finna lyckan - inte att göra var och en lycklig. De enda som varit explicit intresserade av lyckan är de socialliberaler som samtidigt varit utilitarister. Till synes har detta sökande efter lyckan varit centralt för utilitarismen som utgett sig för att ha maximeringen av lyckan som slutmål för hela samhället. Men i praktiken har utilitarismen stannat vid betydligt modestare program.

Nu har det i Sverige utkommit två böcker från högerhåll som förefaller handla om lyckan på ett mera genomgripande sätt än tidigare. Den ena har skrivits av Marie Söderqvist Tralau med titeln Status - vägen till lycka. Den andra av Johan Norberg med titeln Den eviga matchen om lyckan - ett idéhistoriskt referat. Jag har inte läst någondera men de recenserades på ett anmärkningsvärt sätt av Dagens Nyheter igår 19/10.

DN:s recensent Kajsa Ekis Ekman har som uppenbart syfte att göra ned båda böckerna utan att tillföra debatten något konstruktivt. Därför består recensionen i huvudsak av lätt emotionella randanmärkningar som inte ger någon information om vad böckerna egentligen handlar om. Johan Norberg tog så illa upp att han skrev ett svar till Ekis Ekman på sin egen blogg. Detta trots att han tidigare blivit misshandlad av DN:s kulturskribenter. Vad annat var väl då att vänta från denna Ekis Ekman?

Jag har hittills trott att Ekis Ekman var en gammal 68'a i 50-årsåldern. Troligtvis grundade jag detta på de lätt dogmatiska vänsteråsikterna och den äldre kvinnans ofta bigotta sexualsyn. Därför blev jag förvånad när det visade sig att Ekis Ekman är en flicka på ca 28 år, f d punkare och anarkist (se "Därför är jag anarkist", Stockholms Fria Tidning aug 2006). Det är inte den gamla vänstern som är hennes inspirationskälla utan snarare Osynliga partiet och andra extrema vänstergrupper.

Efter denna utvikning vill jag ändå ta fasta på recensentens slutsats att nyliberalismen nu gör ett försök att "dekorera sig" med en teori om människan som dock slutar med en självhjälpsbok. Jag tolkar det som att detta omdöme gäller båda författarna. Här hade dock varit på plats att påpeka att boken om status rimligen har en konservativ ansats medan Norberg faktiskt ansluter till en rekommendation av världens mest kände filosof Peter Singer, som dessutom är mycket av en utilitarist (bloggartikel 29/9-09).

Det intressanta med boken om status av Marie Söderqvist Tralau är att hon verkar ta lyckoforskningen på fullaste allvar och lanserar en modell som kommer att höja lyckoindexet i det land som går in för status helt och fullt. Jag skulle vilja beskriva detta som snarare ett statligt högerprojekt om lyckan, än en väg till självhjälp (som förvisso då inte kan omfatta alla). En utveckling av detta finns i en bloggartikel 3/3-06 "Vill lyckoforskningen återgå till klassamhället?").

I korthet går mitt resonemang ut på att lycka är något relativt som främst upplevs om man känner att man är förmer än andra. Det fordras då att så många som möjligt kan jämföra sig med andra som är underlägsna. Det blir möjligt om hela samhället har en rangordning med status och inkomster från lågt till högt. Kvar blir en liten grupp som inte har det bättre än någon annan. Men den gruppen väger lätt vid aggregeringen av forskarnas lyckoindex.

Mot detta kan man ställa jämlikhetens samhälle, som enligt denna lyckoteori kommer att få ett lågt lyckoindex. Utan skillnader i status och inkomster är det få som svarar att de är lyckliga även om detta samhälle genom tidigare ekonomisk tillväxt faktiskt är rikare med en större offentlig sektor än det tidigare beskrivna hierarkiska. Det skulle kunna vara konservatismens lyckoteori i sin prydno.

Är då frivillig benevolens av typ Norberg och Singer också ett högerprojekt för den egna lyckan? Det är svårare att se att detta kan bli någon statlig uppgift även om man kan tänka sig att lyckoforskningens rön om det lyckoökande i att göra gott skulle kunna spridas av staten. Det får nog ses som ett privatbetonat högerprojekt.

Man kunde tycka att vänstern - kanske i Ekis Ekmans skepnad - skulle finna det vara problematiskt att varken långtgående utjämning eller sociala reformer verkar vara tydligt utslagsgivande för lyckoforskningens mätningar. Och forskningens antydan att kollektivistiska kulturer är mer olyckliga än mer hedonistiskt inriktade borde också oroa vänstern - dock kanske inte riktiga anarkister (bloggart 16/7-08). Detta gäller också hypotesen att vänstermänniskor är mer olyckliga än andra.

Läs även andra bloggares åsikter om lycka, lyckoforskning, lyckomätning, status, välgörenhet, liberalism, konservatism, socialism, människans natur, klassamhälle, vänstern, Kajsa Ekis Ekman, utjämning, högern, ideologi, filosofi, politik på intressant.se