Konservatismens gemenskap istället för frihet?

Samhällskritiken kommer nu från nykonservativt håll och inte från liberaler eller socialdemokrater. Som alltid är det friheten som borde inskränkas. Varför kan inte folk själva få fylla frihetens samhälle med sina egna varianter av konsevatism eller socialism?

Under flera årtionden har frihetskraven gentemot ett socialstatligt eller socialkonservativt samhälle formerat den ideologiska oppositionen och dominerat samhällskritiken. Även socialdemokratin har tagit intryck efter murens fall. Men sedan de nya pragmatikerna tog över regeringsmakten har den frihetliga samhällskritiken tystnat. Istället dyker nu en konservativ kritik av samhället upp. Ideologiskt riktar den sig främst mot liberalismen och socialliberalismen.

I nummer 5/09 av magasinet Neo gör Johan Norberg (aktuell med lyckobok) en historisk betraktelse av hur skådespel och romaner med sekulariseringen över århundraden tenderat att få ett alltmer lyckligt slut. Publiken har inte längre haft tålamod att vänta på rättvisa i himlen. Lyckan krävdes i detta livet. Och från kulturlivets värld skedde en överföring till den politiska. "Strävan efter lycka" föddes som en möjlighet för individen i detta livet.

Norberg exemplifierar med hur den brittiske poeten Nahum Tate år 1681 kom ut med en reviderad version av William Shakespeares tragiska stycke Kung Lear. Det förödande slutet hade bytts ut mot ett lyckligt. Slutorden var nu "att sanning och dygd till slut skall segra". Nästan samtidigt kom John Locke 1690 ut med sin plädering för frihet och strävan efter lycka som det högsta goda. (Denna text i den Andra avhandlingen skrevs enligt mina uppgifter förmodligen 1679.)

Utifrån detta förordande av individuella ansträngningar inom ramen för en stat som åtminstone garanterar att andra inte sätter käppar i hjulet för ens egen strävan efter lycka formulerar Norberg ett angrepp på konservatismens anspråk på interventioner i medborgarnas liv och leverne. Han låter detta sammanfattas av revolutionären Benjamin Franklins förklaring "att människan nu hade fått rätt att jaga lyckan, 'men du måste fånga den själv'".

Historiskt måste man påpeka att detta steg innebar ett frigörande från ett gammalt förtryckande samhällssystem som byggde på en organicistisk samhällssyn. Det betydde inte att samhället omvandlades så att de breda medborgargrupperna fick en större och avsiktligt bestämd tilldelning av samhällets samlade produktion, en beskrivning som skulle ansluta till ett modernt betraktelsesätt. Den gamla regimens avskaffande innebar en brytning med det gamla - inte en utveckling av det gamla.

Här ligger enligt min uppfattning konservatismens känsla av främlingskap inför det nya. Det fanns ju inte något ideologiskt eller socialt innehåll i det nya, frihetliga systemet. Överheten fick inte möjligheten att tala om för medborgarna hur de skulle leva sina liv på ett något annorlunda sätt än tidigare. Denna olustkänsla har sedan fortplantats i den ideologiska konservativa kritiken av liberalismen. Litet pikant är att även socialistiskt influerade kritiker har kommit med liknande kritik om bristande substans i den liberala ideologin - att friheten framstår som tom och innehållslös.

Norberg ironiserar över den konservativa kritiken genom att göra en analogi med låset på ytterdörren till ett hus. Den som vill ha ett lås på dörren förstår inte, enligt liberalismens kritiker, att ett lås är otillräckligt för att skapa ett gott hem - det behövs ju inredning och familjebildning. "Frihet från inbrott räcker inte."

Här skulle man kunna fortsätta analogin med att fråga sig varför konservativa och socialister är så skeptiska till viljan att ha lås på dörren. Det beror rimligtvis på att överheten då inte kan kontrollera vad som sker bakom den låsta dörren. Historiskt var de konservativa rädda för att medborgarna kokade ihop något ogudaktigt eller rentav organiserade uppror mot de besuttna. Socialisterna ville sätta stopp för den exploatering som de ansåg försiggick bakom låset. Så småningom har båda ideologierna utvecklats i paternalistisk riktning. Nu hindrar låset att medborgarna får uppleva lyckan av ett samhälle med starka gemenskaper, hindrar reglering av individernas liv och hindrar stävjandet av olika faror som kan hota det lyckliga livet.

Det är lyckan det gäller och Norberg går över till den moderna lyckoforskningen. Han refererar ett experiment där studenter fick i uppdrag att antingen "göra kul saker" (dansa, gå på restaurang) eller genomföra "goda gärningar" (läxhjälp, besöka äldre släktingar, lämna blod). De som hjälpte andra kände större mening, konkluderar Norberg. Det tycks vara en kungsväg till lyckan. Denna slutsats kom också filosofen Peter Singer fram till i boken Hur skall vi leva?

Här kan vi notera en en intressant anomali i åtminstone socialistiskt influerade personers uppfattning om denna typ av lycka. Singer ansåg ju i sin tidigare bok Praktisk etik att allas inkomster borde utjämnas eftersom ingen var förtjänt av högre lön än någon annan (bloggartikel-07). Denna utjämning ville han åstadkomma med tvång. Den lycka han tycks känna i att hjälpa andra bidrar till att leda honom till att rekommendera att alla får känna på detta genom statligt tvång. Officiellt är dock motiveringen en oklar variant av utilitarism.

Men lyckoforskningen har inte kommit fram till att tvångsaltruism är något som bidrar till lyckan. Norberg refererar lyckoforskaren och psykologen Sonja Lyubomirsky som i en nyutkommen bok skrivit:

"Alla vänliga handlingar måste utföras av fri och egen vilja för att ge maximal lyckoutdelning. Om du tvingas att hjälpa någon kan det fortfarande hända att du känner dig generös och god, och den du hjälpt kanske fortfarande är glad och tacksam, men dessa fördelar uppvägs ofta av att du känner dig frustrerad eller utnyttjad."

Vad som är viktigt är att känna individuell förmåga och makt över sin vardag. Frånvaron av detta ses ofta som orsaken till depression. Därför kommer den konservativa drömmen, t ex formulerad som "fem F", - familjen, företaget, föreningen, församlingen och folkrörelsen - inte nödvändigtvis att leda till någon lycko- eller frihetskänsla. Tvärtom har dessa institutioner före frihetens inträde i samhället varit mer eller mindre förtryckande. Familjen var patriarkal, företaget auktoritärt och monopolistiskt, församlingen det fria tänkandets fiende, föreningar och folkrörelser konformismens verktyg. De har krävt underkastelse och kontroll, ofta med hot om direkt fysiskt våld, framhåller Norberg.

Så vad finns kvar av den konservativa drömmen om ett samhälle med små gemenskaper (ideologiskt finns en rörelse som kallas kommunitarism)? Det förefaller ogörligt att med statens och politikens hjälp tvinga fram lyckan för folket denna väg. I själva verket är det lika orealistiskt som att med hjälp av socialismen införa ett mått av Gemeinschaft i ett samhälle präglat av Gesellschaft (bloggartikel okt-06). I september förra året ansåg dock Katrine Kielos i en radiodiskussion att kommunitär solidaritet var socialdemokrati (bloggartikel).

För fyra år sedan sände TV en serie om olika ideologiers "drömsamhällen" där konservatismen behandlades i ett av programmen. Jag spekulerade då kring vad som borde ha kommit fram som "konservatismens drömsamhälle" (bloggartikel -06). Min slutsats då var att ett sådant samhälle inte skulle kunna vara stabilt utan otrevliga repressiva inslag. Ortodox konservatism och frihet är kanske oförenliga?

Andra bloggar om: Solidaritet, altruism, osjälviskhet, socialism, utilitarism, kommunitarism, socialdemokrati, konservatism, lycka, ideologi, nykonservatism, moral, filosofi, politik, samhälle på intressant.se