Nyliberalismen har räddats av Keynes?
Vänstern oroas av att krispolitiken ser ut att lyckas. Och den tycks inte bara rädda kapitalismen utan också nyliberalismen. Men kreditexpansionen och profitkvotens fallande tendens kommer att få kapitalismen att gå "in i väggen" enligt en vänsterhistoriker.
Idag refererar Dan Jönsson i radions OBS (16/10, hela texten) en utläggning om kapitalismens framtid i den engelska tidskriften New Left Review gjord av historikern Gopal Balakrishnan. Han gör en mycket långsiktig analys som kanske kan användas för att hjälpa upp vänsterns ganska uppgivna syn på kapitalismens nära förestående undergång.
För ett år sedan spirade ännu hoppet hos vänstern. Jönsson uppdaterar lyssnarna med följande beskrivning:
"Kanske hade Marx rätt, fanns det de som sa, kanske var det faktiskt slutet på kapitalismen som vi såg. I alla händelser var det slutet på nyliberalismen, för i fortsättningen skulle världsekonomin få styras av helt andra, sundare principer. Ett år, några feta räddningspaket och en del positiv statistik senare ser vi hur annorlunda det blev."I klartext skulle alltså den expansiva ekonomiska politik i Keynes' efterföljd som främst drivits i Kina, USA och storbritannien ha räddat både kapitalismen och också nyliberalismen. Det senare hänsyftar tydligen på att det inte ens föreslås några särskilt skärpta regleringar av den nästan fria kapitalismen att döma av de senaste toppmötena i världen.
Men vänstern ger sig inte. Kapitalismen och nyliberalismen måste gå under av sina egna inneboende anomalier. Om det inte sker snart så måste det åtminstone inträffa på lång sikt. Det är detta som historikern Gopal Balakrishnan försöker visa och som tydligen skall ingjuta visst hopp hos den desillusionerade vänstern.
Han tar sin utgångspunkt i att dagens kris har orsaker som kan sökas ganska långt tillbaka i tiden. Det var 70-talets kris, som genom att inte få någon lösning på grund av en "karusell av skuldsättning och spekulation", som nu orsakat dagens kris. Men Balakrishnan ser inte den yttersta orsaken till detta i obalanserna i världshandeln eller i en alltför expansiv penningpolitik utan i de fallande vinsterna i näringslivet. Dessa har dolts av expansiv kreditpolitik mm. Politikerna ville inte låta 70-talskrisen värka ut eftersom det skulle ha kunnat leda till en förödande minskning av konsumtionen.
Grunden för krisen är "lagen om profitkvotens fallande tendens" enligt Balakrishnan. Detta av Karl Marx påhittade teorem håller Balakrishnan för sant trots den kritik det utsatts för redan för länge sedan. Det finns anledning att återkomma till detta bevis för att kapitalismen måste orsaka revolution. Tillsvidare får jag hänvisa till den debatt jag nyligen haft med vänsterbloggaren LOKE.
Krisen kommer kanske temporärt att övervinnas, menar Balakrishnan. Men på lång sikt har kapitalismen gått in i väggen, refererar Jönsson:
"De enorma mängder pengar som västvärldens regeringar pumpat in i de finansiella systemen bär syn för sägen: tanken att låta finansmarknaden krascha och reglera sig själv ses som på tok för politiskt riskabel. Det är helt enkelt omöjligt att tänka sig en regering som med berått mod skulle punktera de enorma lånebubblorna som håller de rika ländernas ekonomier flytande. Följden är alltså kortsiktiga räddningspaket, som visserligen förvärrar problemen i det långa loppet, men som i alla fall får bubblorna att hålla luften ett tag till."Liknande resonemang med andra förtecken har vi hört tidigare. Domedagsprofeterna finns uppenbarligen både till höger och vänster. Balakrishnan ser dock ingen drastisk kollaps i framtiden - bara ett "stilla utslocknande" och ingen revolution eller övergång till utopiska alternativ. Hur detta är förenligt med profitkvotens järnhårda utarmning av löntagarna framgår inte.
Något gott hopp för vänstern ger alltså inte Balakrishnan. Men han ser nyliberalismens revansch som verklig och inte en effekt av duktiga PR-människor, som Göran Rosenberg.
Läs även andra bloggares åsikter om nyliberalism, kapitalism, kris, finanskris, revolution, Karl Marx, OBS, vänstern, Keynes, finanskrisen, stabiliseringspolitik, bubblor, ideologi, politik, ekonomi på intressant.se
Etiketter: nationalekonomi, socialism
3 Comments:
Problemet med resonemanget är uppenbart. Hur kan "nyliberalismen" sägas vara räddad, när det krävts stora socialistiska räddningsåtgärder för att rädda kapitalismen. Snarare är det väl korporativismen som segrat? D.v.s. staten går in med ofattbara summor för att rädda de rikaste, de med politiska kontakter i Washington, på medelklassens bekostnad. Detta har ingenting med en sund marknadsekonomi att göra.
mvh,
G
Jag har svårt att se poängen i din artikel eftersom vi inte haft någon "nästan fri" kapitalism. I stort sett samtliga länder har idag centralbanker som manipulerar marknadsräntorna över huvudet på sparare och långtagare genom sedelpressarna.
Detta i kombination med ett fraktionellt bankssystem som ständigt hotas av kollektiv kollaps om banker misslyckas att uppfylla sina åttaganden så är det inte konstigt att vi då och då hamnar i djupa ekonomiska kriser. Det är detta system som hamnat i djup kris igen, inte något hypotetiskt nyliberalt system.
Resultatet av kriserna är ju också beroende av hur ekonomin fungerar i övrigt. Hade vi haft flexibla priser och löner så hade svängningar i den aggregerade efterfrågan inte haft så omfattande konsekvenser som de får idag. Men typiskt nog är det ofta samma människor som propagerar för keynesiansk politik som samtidigt propagerar för politiska program som just motverkar flexibilitet. Ena handen skapar problemet som den andra handen sedan skall lösa med något så trubbigt som statliga interventioner.
/Adam
G, det är fråga om perspektiv. I den ideologiskt medvetna vänsterns ögon har "nyliberalismen" räddats genom att krisen inte resulterat i en mer reglerad kapitalism än tidigare. De akuta räddningsåtgärderna tycks inte ha något ideologiskt förklaringsvärde - det verkar vara så att vänstern ser dem enbart som pragmatiska.
Adam, ett syfte med artikeln var att undersöka gränserna för de olika, breda perspektiv som anläggs på finanskrisen i den principiella diskursen.
Å ena sidan har vi en vänster som nog anser att dagens kapitalism är alltför fri för att det skall vara sunt. Är man riktigt ortodox anser man att de självförstörande krafterna verkar under ytan men ännu nödtorftigt kan döljas av massiva (pragmatiska) kreditpolitiska (och andra?) expansiva åtgärder.
Å andra sidan har vi "österrikarna" som anser att marknadsekonomin på makroplanet är felreglerad. Vi borde ha haft metallmyntfot istället. Då skulle den makroekonomiska utvecklingen reglerat sig automatiskt inom ramen för denna valutaregim.
Däremellan finns också mindre renläriga varianter.
Jag har intrycket att det är mer förvånande att resultatet av krisen inte blivit mer regleringar i traditionell vänsterriktning än att resultatet inte blivit en diskussion om övergång till guldmyntfot. Det kanske är så att man har på känn att finanskrisen inte är resultatet av ett systemfel inom dagens marknadsekonomi.
En närmare analys tror jag skulle visa att det som verkligen var avvikande före krisen var satsningarna på husägandet bland amerikanska låginkomsttagare genom att låta kostnaderna för detta bäras av de hederliga spararna och detta dessutom på ett högst systemriskabelt sätt. Utan detta element i krisens förhistoria är det mycket möjligt att övriga påfrestningar skulle ha kunnat hanteras utan att det skulle blivit någon allvarlig kris. Jag skall försöka återkomma till frågan senare.
/DNg
Skicka en kommentar
<< Home