Borde Sverige ha överbeskattning?

Om Sverige har för höga skatter blir det överskott i de offentliga finanserna, som uppgår till 118 miljarder 2014. Det går ut över medborgarnas sparande och ger mer makt till Alliansens politiker. Vad ska det vara bra för? Att avskaffa det lagfästa överskottsmålet är en frihetsreform.

Docent Anne-Marie Pålsson vid Lunds universitet presenterade igår 27/4-11 på ett seminarium på Timbro en liten skrift betitlad Överskott till överdrift? En kritik mot det svenska överskottsmålet. I juni 2010 beslutade riksdagen att i lag införa kravet att den offentliga sektorn måste visa överskott i sina finanser. Detta ganska egenartade krav har inte uppmärksammats särskilt mycket och än mindre varit föremål för diskussion.

Själv erinrar jag mig Socialdemokraternas arbete på 1980-talet med ett handlingsprogram som presenterades under titeln 90-talsprogrammet. Ett nytt inslag i detta var att staten skulle skaffa sig ett ansenligt finansiellt sparande genom att hålla skatterna högre än utgifterna. Detta tvångssparande framstod då som ytterligare ett sätt för maktsugna socialistiska politiker att förfoga över sparandet och inskränka medborgarnas egna sparande till ett minimum. Tidigare under 1980-talet hade fem löntagarfonder inrättats men de hade av en kritisk opinion inte tillåtits få särskilt stor omfattning. Överbeskattningstanken var ögonskenligen en revansch för reträtten om löntagarfonderna.

Det naturliga var tidigare att den offentliga sektorn skulle vara i balans utan vare sig över- eller underskott. Uppstod ett underskott till följd av en konjunkturnedgång skulle strävan vara att genom kommande överskott betala tillbaka de lån som tagits under nedgången. I varje fall skulle man undvika att statsskulden skulle bli alltför stor. Sålunda hade Moderaterna ända fram till 2005 på programmet att statsskulden inte fick överstiga 40 procent av BNP. EU stadgar 60 procent och ett underskott som inte är större än 3 procent av BNP.

Finansdepartementet har i proposition 2009/2010:100 listat fyra motiveringar för ett överskottsmål i de offentliga finanserna, som Pålsson granskar kritiskt. De är demografin, stabiliseringspolitiken, ekonomisk effektivitet och långsiktigt hållbara finanser.

Den demografiska utvecklingen motiverar att dagens generation betalar högre skatt än nödvändigt för att skatten inte ska behöva höjas när 40-talisterna börjar bli vårdkrävande om 10-15 år. Mot detta invänder Pålsson att de framtida skattebetalarna kommer att vara väsentligt rikare än dagens eller omvänt dagens aktiva är fattigare än morgondagens. Någon rättvisa ligger därför inte i denna motivering. Statssekreterare Hans Lindberg på FiD, som kommenterade skriften ville inte heller använda den demografiska motiveringen.

Den stabiliseringspolitiska motiveringen prövades av EMU-utredningen SOU 2002:16 som kom fram till att det räckte med ett krav på balans (inget överskott) i de offentliga finanserna för att klara att underskottet i lågkonjunkturer inte skulle gå under 3 procent av BNP. Pålsson påpekar också att underskottet det stora krisåret 2009 bara blev 1,3 procent. Min kommentar är att det skulle behövts en mer ingående analys av hur det tidigare överskottet spelade in för att uppnå denna siffra.

För en framgångsrik stabiliseringspolitik är det viktigt att hålla statsskuldens andel under uppsikt. Den får inte tendera att bli så stor att långivarna blir oroliga och kräver högre räntor. Det är en svår fråga som regeringen inte tar upp. Den skulle å ena sidan närmare behöva analyseras med avseende på situationer med underskott i bytesbalansen, som Sverige hade kring 1990 och som Europas krisländer har idag. Har ett land å andra sidan ett stort och varaktigt överskott i utrikeshandeln, som Sverige idag, blir situationen mer gynnsam även vid stora skuldkvoter. Där är vi inte idag eftersom kvoten är 32 procent i år och förutses bli 21 procent 2014.

Effektivitetsargumentet går ut på att finansiera de offentliga utgifterna så billigt som möjligt när konjunkturerna gör det nödvändigt att låna. Detta bygger på en teori av Robert Barro om "tax smoothing" som inte inbegriper ett långsiktigt överskott.

Argumentet om långsiktigt hållbara statsfinanser betonas ofta av regeringen. Kanske är det en följd av att Thomas Östros (S) under krisen försökte sig på att diskreditera regeringen med tal om ett "finanspolitiskt moras" när lågkonjunkturen och skattesänkningarna försämrade budgetsaldot. Det blev en opinionsmässigt viktig trovärdighetsfråga att framstå som snål och försiktig och anklaga motståndaren som ekonomiskt lättsinnig. Men någon beaktansvärd empirisk effekt på nedgångens styrka kan Pålsson inte konstatera i sina jämförelser med andra länder.

Den verkligt knixiga frågan är emellertid huruvida alla länder borde hålla sig med ett överskott i de offentliga finanserna för att ha en marginal mot ekonomiska kriser. Detta är en omöjlighet eftersom den enes överskott är den andres underskott. Det obetydlighetsresonemang som Lindblad anförde mot detta är naturligtvis generellt sett ohållbart. Visar inte exemplet Kina-USA att strävan efter överskott just är en väsentligt bidragande orsak till att stora kriser kan uppstå och som även blir negativa för Kina? Varför ska Sverige bidra till att andra länder måste skuldsätta sig för att svenska staten ska bli rikare?

Pålsson tar kort upp problemet med vart de amorterade pengarna tar vägen. Om staten lånar mindre måste den privata sektorn låna mer. Varför ska den privata sektorn, som i utgångsläget är hårt skuldsatt, ta på sig ännu mera skulder, frågar sig Pålsson. Räntorna kommer att bli konstlat låga och regeringens ambitioner att minska hushållens skuldsättning motarbetas.

Slutligen visar Pålsson upp regeringens egen prognos för överbeskattningen. Den börjar med 1 procent av BNP 2012 (dvs 36 mdr kr), fortsätter med 2 procent 2013 och med 2,9 prcent 2014 (dvs 118 av 4 060 mdr kr). Med dessa pengar skulle först värnskatten och sedan hela statsskatten samt kapitalinkomstskatten kunna avvecklas. Alternativt skulle välfärdsutgifterna eller infrastrukturinvesteringarna kunna öka. På den punkten måste man dock sätta ett frågetecken för hur den kvalificerade arbetskraften skulle räcka till. Vi börjar redan få rekryteringssvårigheter. Jag bedömer att skattesänkningar för rika personer eller pensionärer skulle leda till ökat sparande vilket både bidrar till en lugnare konjunkturutveckling och på längre sikt till ökade investeringar (importerade) som kan höja tillväxten.

Sist och slutligen är eliminerandet av överskottsmålet på 1 procent (som blir 3 % 2014) en frihetsreform, menar Pålsson. Hon har en viktig poäng här. Det är fråga om en överbeskattning som syftar till att hålla medborgarnas sparande nere och berika svenska staten så att dess styrande politiker får mera makt. Sverige borde inte ha överbeskattning - det som eufemistiskt kallas överskottsmål.

[Art av A-M P nät SvD 27/4] Läs även andra bloggares åsikter om överbeskattning, överskottsmål, offentliga finanser, statsbudget, skatt, budgetsaldo, skatter, regeringen, frihet, ekonomi, politik på intressant.se