Disciplin som medel för bättre skola?

Det behövs "extra tydlig struktur i arbetsmiljön" i skolan visar den nya hjärnforskningen enligt DNs f chefred. Är det så att Rousseaus och John Deweys idé om det oförstörda barnets drift till samhällsnytta som nu falsifieras av forskningen?

Docent Hans Bergström, tidigare chefredaktör för DN, skriver idag 19/4-11 en kolumn med rubriken I vägen för lärandet. Det är en kritisk uppgörelse med "stökigheten" i skolan. Bergström hänvisar till forskning som visar genom experiment att "fördomar och diskriminering alstras av kaotiska miljöer". När man märker att en norm inte gäller i praktiken "kommer ett stort antal individer att bryta mot normen – kasta skräp på gatan, själva ta en upphittad plånbok, stjäla en cykel vid behov. Än intressantare är att det sker en spridning av normbrotten. Om graffiti accepteras i en miljö, så ökar även cykelstölderna, etcetera."

"Översatt till skolmiljön: om till synes mindre normbrott accepteras av en skolledning, kommer stöket att växa. Inte nog med det, en växande vana vid att det är okej att skräpa ned, att buffas och ligga på golvet i korridoren, att skrika och kasta mat i lunchmatsalen etcetera, leder över till att det också blir mer okej att komma för sent till lektioner, att hänga i skolbänken, att vara ouppmärksam på vad läraren säger och att bilda gäng för att mobba kamrater."

Den nya hjärnforskningen visar att särskilt pojkar upp till 20-årsåldern har dåligt utvecklad förmåga till emotionell kontroll och omdöme. Därför behövs enligt Bergström "mogna vuxna som upprätthåller en extra tydlig struktur i arbetsmiljön." Vad är detta om inte en omskrivning för disciplin? Och ordet disciplin är farligt eftersom det associerar till ett auktoritärt samhälle. Därför har allt sådant dömts ut av Skolverket och pedagogerna enligt vad Maciej Zaremba skriver i sin femte artikel i DN, rubricerad "Så tog teknokraterna makten i skolan" (14/4-11).

I bakgrunden skymtar den amerikanska filosofen och didaktikern John Dewey (1859-1952) som brukar ses som företrädare för pragmatismen. Zaremba menar att denne " invände mot idén att det skulle finnas någon fast kunskap, giltig i alla tider. Vad som var kunskap för den ene behövde inte vara det för andra, beroende på vad de hade för behov. Kunskap var det som var samhällsnyttigt." Zaremba skriver att Dewey menade:

"att människan är ett djur skapat för att verka för det allmänna bästa, samhällsnyttan. (Ja, det är nog Rousseaus idé om det oförstörda barnet som skymtar i bakgrunden.) Grovt förenklat: befriat från kungalängder, konservativa lärare och annan barlast skulle barnet, om det ”socialiserats” på rätt sätt, pröva sig fram till rätt kunskap – det garanterades av dess drift till samhällsnytta."

Deweys pedagogik var för hundra år sedan riktad mot "den tidens skoldressyr". Men på 60-talet blev den "närmast pedagogisk statsideologi" i Sverige för att den passade den uppåtstigande sociala ingenjörskonsten. Trots att Dewey associerats med socialismen utsattes han redan på 1910-talet för kritik av den franske sociologen Émile Durkheim som menade att det var farligt att försöka ta död på idén om allmängiltig kunskap och att inte göra skillnad mellan förnuft och moral.

Den överdrivna tillämpningen av Deweys idéer leder enligt Zaremba till slut till närmast motsatsen till den ursprungliga frihetliga intentionen:

"Den blir auktoritär och manipulativ. Eleven skall förvisso söka kunskap själv – men i läroplanen har pedagogerna redan slagit fast vilka sunda värderingar som sökandet skall leda till. Detta märks särskilt tydligt i svenska läroböcker. Läser man exempelvis om ”feodalism” fattar man inget av dess dynamik (för få historiska uppgifter) men inser att feodalism var fel."

Det finns alltså enligt Zaremba förklaringar till skolans problem och "trivselpedagogogiken" som går längre tillbaka än då den nya vänstern fick inflytande och som Jan Björklund beskriver sålunda:

"Det är flumvänstern, människor med överdrivet antiauktoritär läggning, därtill allergiska mot betyg, kontroll, ordning och kunskapstraditioner som fått alldeles för mycket att säga till om i skolan. "

Uppenbarligen består skolans problem ändå till betydande del av en ideologisk motvilja mot disciplin som företeelse. Normer är auktoritära och det får vi leva med om vi ska ha ett fredligt samhälle. Men det gäller inte skolan idag. Det är där förändringen borde påbörjas. Men då är det rätta sättet sannolikt inte, vilket Bergström påpekar, att ge starkare maktmedel och prestige åt samma pedagogikkultur som förstört skolan.
- - -
Zarembas fjärde artikel 12/4-11 "Sverige har slutat undervisa" handlade om hur läraryrket har avprofessionaliserats. Detta krävdes av Kommunförbundet, Lärarförbundet samt av akademiska experter, "som menade att undervisning var av ondo". Hans två första artiklar har jag refererat i artikeln Bristande läsförståelse orsakar usel skola? (8/4) och den tredje i Skolbyråkratin utmanas av Zaremba (10/4).

Läs även andra bloggares åsikter om skola, utbildning, lärande, Zaremba, kunskap, Dewey, disciplin, skolbyråkrati, skolpolitik, samhälle, politik på intressant.se