Jämlikhet som instrument för lyckan

Utjämning behöver inte motiveras med rättvisa. Boken Jämlikhetsanden ser jämlikhet som nyttig för samhällets lycka. Och då är jämlikhet inget grundläggande värde som en skribent i SvD tror.

Den konservative kolumnisten i SVD Roland Poirer Martinsson skrev igår 11/4 en artikel med rubriken "Jämlikhet är ett av många värden". Han angriper där boken Jämlikhetsanden, som gör gällande att utjämning leder till att alla får det bättre när det gäller sociala indikatorer som livslängd, fetma, mental hälsa och barnadödlighet (bloggserie 2010). RPM menar att kritiken mot boken inte tagit fasta på att den är "irrelevant för politikens grunder".

För att belysa detta hävdar RPM att "jämlikhet är ett grundläggande värde" i meningen att stora skillnader mellan rik och fattig gör att båda grupperna lider. Jag tycker dock inte att detta handlar om jämlikhet eller nivellering utan om absolut fattigdom. Antag att de fattiga i Sverige levde som radhusägarna i Solsidan. Skulle vi då anse att de mådde dåligt av att det fanns villaägare som Fredde och Mickan som hade det ännu bättre? Och skulle villaägarna må dåligt av att de var rikare än radhusägarna? Jämlikhet är rimligtvis inte ett "grundläggande värde".

Poirer Martinssons huvudpoäng är dock en annan. Han vill peka på att förtjänst som en följd av ambition är legitim. Den oambitiöse ("slöfocken") känner ingen rättfärdig vrede över att den ambitiöse som jobbar 12 timmar om dagen äger mera än han själv. Jämlikhet måste ställas mot andra värden såsom flit, ansvarstagande och rättvisa, menar han.

Av detta följer "en annan ojämlikhet"när den ambitiöse men fattige jobbar 12 timmar men ändå bor i ett plåtskjul jämförs med "drönaren" vid poolkanten i grannvillan. "Situationen är uppenbart orättvis" skriver RPM och anför äganderätten och gåvorätten mot denna "orättvisa" - som egentligen väl är en ojämlikhet? Han ser det som att värden och rättigheter vägs mot varandra i politiken. Någon princip för detta antyder han inte. Visst kan man instämma i att Jämlikhetsanden utgår från jämlikhetens överhöghet men man tror sig ändå förpassad tillbaka till 1970-talet. Poirer Martinsson förefaller ovetande om den filosofiska debatten under mer än tre decennier.

Att läsa Martinssons kolumn är som om filosoferna John Rawls, Robert Nozick och Ronald Dworkin aldrig existerat. Jämlikhet i meningen kraftig ekonomisk utjämning, som författarna till Jämlikhetsanden förordar, är inte något grundläggande värde för filosoferna. Rawls vill ha så stor ojämlikhet att situationen för de sämst ställda maximeras. Nozick anser att alla skillnader som uppstått legitimt är rättvisa. Och Dworkin menar att skillnader till följd av olika medfödda talanger är orättvisa medan ojämlikheter som beror på skillnader i ambition är rättvisa.

Detta öppnar intressanta möjligheter att problematisera t ex poolägarens och den plåtskjulsboendes relation. För Nozick skulle det knappast vara något problem - staten har ingen rätt att omfördela. För Rawls skulle det däremot vara mer problematiskt. Om poolägaren var rik för att han hade en lönsam talang skulle Rawls inte kunna förorda omfördelning om detta ledde till att han då skulle bli ointresserad av att slå mynt av sin talang och därmed försämra för de fattiga. Inte heller skulle han förorda omfördelning om den nuvarande rikedomen var en följd av tidigare insatser som också gynnat de sämst ställda.

Däremot skulle Rawls vilja ingripa med omfördelning mot poolägaren om han fortsatte att utnyttja sin talang trots att det mesta av det ekonomiska resultatet togs ifrån honom. Rawls skulle också förorda att den oambitiöse "drönaren" fick det nästan lika bra som den hårt arbetande villaägaren. Det skulle emellertid Dworkin inte vilja. Omfördelningsprincipen måste vara ambitionskänslig. Den som inte använder sin förmåga att tjäna pengar ska inte få förmåner på andras bekostnad. Och den som har talang att tjäna pengar utan större ansträngning ska inte heller leva bättre än andra med låga ambitioner.

Om vi återvänder till Jämlikhetsanden borde vi till skillnad från RPM ställa frågan om författarna egentligen driver någon rättvisetanke. Jämlikhet för dem är inget egenvärde utan ett medel för att göra samhället lyckligare. De representerar en variant av utilitarism utan att tydligen förstå det själva. Syftet är att ta från de rika och ge till de fattiga på klassiskt utilitaristiskt sätt. Men lyckokalkylen ser annorlunda ut.

Författarna lutar sig tungt mot vad Dworkin på sin tid kallade externa preferenser och som han avvisade. Lyckan ökar inte så mycket genom att de fattiga får mer pengar utan därför att de rika får mindre och blir mer jämlika. Dworkin menade att en lyckokalkyl inte fick väga in att vissa personer kan tillfredsställa preferenser som rasism, avund och sadism och på så vis bli lyckligare. Men det är något liknande Jämlikhetsanden syftar till. Genom att de fattiga inte ser rika vältra sig i överflöd kommer de också att avstå från att äta sig feta, undvika sinnessjukdomar och leva längre etc. Utilitaristen i denna kapprock behöver inte längre värja sig mot kritiken att "lyckan" inte kan mätas. Nu kan vi fastställa BMI, levnadsår och liknande...

Om vi ska kunna avvisa Jämlikhetsandens nivelleringsintentioner räcker det inte med att förklara boken vara irrelevant för politikens grunder. Vi måste avvisa utilitarismens grunder (bloggserie 2005).

[Ekonomistas 14/4-11] Läs även andra bloggares åsikter om jämlikhet, Jämlikhetsanden, lycka, utilitarism, utjämning, omfördelning, Rawls, rättvisa, Dwoekin, moral, etik, filosofi, politik på intressant.se