Utanförskapet kan minska trots arbetslösheten

Utanförskapet kommer att minska kraftigt till 2015. Sysselsättningen ökar med över 6 procent. Varför måste Borg då göra gällande att jobbskatteavdraget har stora effekter och att arbetslösheten kan minska till 4,9 procent när inga andra ekonomer tror det? Och varför skulle det behövas ett femte steg?

Alliansen uppmärksammade det s k utanförskapet i mitten av 00-talet. Kritik riktades mot den socialdemokratiska regeringen för att den dolde den verkliga arbetslöshetens storlek. Och då var det inte enbart det gamla vanliga tricket att öka de arbetsmarknadspolitiska åtgärderna när arbetslösheten ökade, som var måltavlan. De som egentligen var arbetslösa blev också sjukskrivna. Långtidssjukskrivna blev sedan förtidspensionerade. På så vis kunde de officiella arbetslöshetssiffrorna hållas nere och opinionen hållas lugn så länge ingen gjorde en trovärdig sammanställning av alla som inte arbetade.

Under 2005 kom det dock statistik som visade att det totala antalet icke arbetande (som egentligen var arbetslösa) var 17 procent. Inklusive sjukskrivna och förtidspensionerade med medicinska skäl uppgick "utanförskapet" till mer än en miljon personer (bloggart maj-05). När sedan en LO-ekonom kom med liknande uppgifter, som LO:s styrelse ansåg vara för känsliga så nära inpå valet 2006, fick den alternativa bilden av "massarbetslöshet" genomslag. LO-mannen sade upp sig i protest mot att uppgifterna inte fick publiceras (blart maj-05).

Idag är regeringen på god väg att minska detta utanförskap och har kommit nästan halvvägs enligt sin egen målsättning för 2015, se nedanstående diagram:

Minskningen hittills har trots den allvarliga krisen 2008-09 blivit avsevärd. I huvudsak är orsakerna de omvända mot tidigare: förtidspensioneringarna har genom rehabilitering och stramare regelverk minskat ("aktivitets- och sjukersättning" i diagr ovan) och sjukskrivningarna har också minskat - beroende på betydligt stramare regler, som kritiserats häftigt i den politiska debatten.

Varför har då inte arbetslösheten, åtgärder och socialbidrag istället ökat genom denna minskning av "sjukligheten"? Det ser ut som att det enbart förekommit en konjunkturell ökning på grund av krisen. Detta kan förklaras med både efterfråge- och utbudsargument. Den långsiktiga efterfrågan på arbetskraft tycks ha ökat med början från 2005, se nedanstående diagram:

Bakslaget pga finanskrisen ser till stor del ut att vara snabbt övergående. Sysselsättningsgraden kommer i år att återställas till förkrisnivån för att sedan fortsätta att öka kraftigt enligt KI (se diagram). Räcker då inte ökad efterfrågan som förklaring?

Måste vi också göra ett antagande om arbetsmarknadens utbudssidas funktionssätt för att uttömmande förklara uppgången i sysselsättning? Att utbudet har ökat är trivialt (färre som sjukskrivs och förtidspensioneras). Utbudsteorin, som Alliansen lanserade före valet 2006 går istället ut på att de arbetslösa i normalfallet inte fullt ut representerar ett verkligt arbetsutbud. Det behövs särskilda incitament för att de inte ska stanna kvar som bidragstagare under lång tid. I viss mån tycks det också gälla kvarvarande förtidspensionerade och sjukskrivna.

Finansdepartementet räknar med två kraftigt utbudsintensifierande åtgärder i a-kassan: det oförändrade taket för ersättningen (0,6 pe sänkt arblh) och lägre ersättningar i övrigt (0,7 pe sänkt arblh). Taket har varit oförändrat sedan 2007 trots att lönerna ökat. Taket sänktes då från 730 kr/dag (under första 100 dagarna) till 680 kr/dag. I övrigt sänktes ersättningen något senare till 70 procent från dag 201 och till 65 procent från dag 301 (pers 25 år och uppåt). Antalet karensdagar höjdes från 5 till 7.

Skärpta regler och lägre ersättningar borde ha en viss arbetslöshetsminskande effekt så länge de arbetslösa matchar efterfrågan beträffande anställningsbarhet. Antalet kvarstående lediga platser vid en given mängd arbetslösa borde då minska. Trots att de nya förhållandena varit i kraft under snart fyra år anger FiD inte att de fått någon effekt på jämviktsarbetslösheten ännu och därmed inte heller på den faktiska arbetslösheten (diagram). Det är först efter 2010 som effekterna successivt blir allt större.

Den mest kontroversiella utbudsintensifierande åtgärden är de fyra jobbskatteavdragen. De uppges minska jämviktsarbetslösheten med 0,6 procent men höja sysselsättningen nästan fyra gånger så mycket (2,3 procent). Här skiljer sig effekterna på sysselsättningen på ett flagrant sätt från åtgärden 'bevarat tak' (ingen ytterligare effekt på syssels) och 'a-kassan' där effekten på arbetslösheten är 70 procent av effekten på sysselsättningen. Men för jobbskatteavdraget är effekten bara 26 procent av effekten på sysselsättningen (grunddata finns i blartikel 15/4-11).

Skillnaden i beräkningen av jobbskatteavdragets effekter mellan KI och FiD kan antingen vara obetydlig (23' resp 29' personer) eller högst avsevärd. Enligt KI ökar arbetsutbudet 1,1 procent inkl uppgång i arbetstid. Enligt FiD (ek rapp s 95, pdf) ökar arbetsutbudet 2,3 procent, vid givna lönenivåer. Ökningen beror till 80 procent på att fler önskar arbeta. I KI:s utredning förefaller denna andel vara mindre. Utan effekter via lönebildningen kommer enligt FiD arbetslösheten endast att sjunka med 0,17 procentenheter i form av kortare arbetslöshetstider till följd av intensivare sökbeteende. Om vi antar att de (ej angivna) indirekta effekterna på sysselsättningen är tre gånger så stora blir effekten knappt 0,7 procents ökning eller ca 32 000 personer. KI har även exkluderat förtidspensionerade från beräkningen. Men skillnaderna verkar fortfarande oklara.

FiD redovisar inga siffror för sysselsättningen eller sysselsättningsgraden till 2015 som KI. Därför är det svårt att ens göra en grov jämförelse mellan de två prognoserna. Vi vet att KI förutser en sysselsättningsökning 2010-15 på 6,2 procent (16-64 år) trots att jämviktsarbetslösheten 2015 blir 6,2 procent mot FiD:s 5 proc (tabell). Rimligtvis kan KI:s högre arbetslöshetsprognos bero på att utbudseffekterna från olika åtgärder inte blir så stora som FiD räknar med.

Det är därför gåtfullt varför Anders Borg vill gå ut med en så låg prognos för jämviktsarbetslösheten utan att på ett övertygande sätt förklara hur den är härledd. Försöker han övertyga Riksbanken att det inte snart blir dags att höja räntan extra mycket? Risken blir istället att prognosen för arbetslösheten inte slår in trots att sysselsättningen ökar med 6,2 procent och trots att sysselsättningsgraden ska öka med ytterligare drygt 4 procentenheter (diagr) enligt KI. Kan inte Borg nöja sig med att utanförskapet minskar kraftigt utan att förhäva sig med arbetslösheten? Det behövs inget femte jobbskatteavdrag.

Andra bloggar om: arbetsutbud, utanförskap, arbetslöshet, sysselsättning, nya jobb, Anders Borg, regeringen, jämviktsarbetslöshet, Nairu, jobbskatteavdrag, skatt, skatter, ekonomi, politik på intressant.se