Varför agerar inte feministerna för fler enkla kvinnojobb?

Den stora brisen på jämställdhet går mellan utomeuropeiskt födda kvinnor och inrikesfödda män, som har helt olika sysselsättningsgrad (30 procentenheter högre). Varför diskuteras inte detta problem av feministerna?

I Arbetsförmedlingens rapport från förra veckan fanns en aspekt som jag inte tog upp, nämligen att den låga sysselsättningsgraden hos utlandsfödda är särskilt påtaglig för kvinnorna. För utlandsfödda kvinnor är sysselsättningsgraden nästan 20 procentenheter lägre (57 %) än för inrikesfödda kvinnor. Och särskilt för utomeuropeiskt födda kvinnor är sysselsättningsgraden låg eller 48,7 procent. Denna aspekt uppmärksammas idag av Per Gudmundson på ledarsidan i SvD under rubriken "Rosa bänkar i Rinkeby"

Rubriken syftar på att Stockholms stad lät placera ut tre rosa bänkar på torget där kvinnor skulle få sitta. Men försöket misslyckades och bänkarna befolkas av män. Gudmundson angriper feministerna med en analogi:

"Sveriges mest högljudda feminister fokuserar ständigt på kvinnokvotering till styrelserummen, åt några dussin vita övre medelklasskvinnor, istället för att försöka få fram en lönekostnad som skulle befria tusen och åter tusen kvinnor från spisarna. Det är obegripligt. Det är som att placera ut rosa bänkar i Rinkeby. "

Vad som skulle behövas för att fler utlandsfödda kvinnor skulle få jobb är att det finns enkla jobb som samtidigt har så låga arbetskostnader att arbetsgivarna blir intresserade att skapa dem. Om skattebetalarna inte ska kopplas in måste minimilönerna sänkas, vilket är kontroversiellt för både LO, socialdemokratin och regeringen. Skapandet av riktiga låglönejobb innebär ju ett totalt underkännande av 40 års envetna låglönesatsningar i avtalsrörelserna. Men feministerna borde åtminstone diskutera problemet, kunde man tycka.

Alternativet är att skattebetalarna måste gå in och täcka åtminstone en del av mellanskillnaden mellan den låga kostnad som arbetsgivarna kan betala och den högre lön som mera är i linje med löneläget på dagens arbetsmarknad. Det fordrar att politikerna kan precisera vilka typer av jobb som ska subventioneras. Staten kan ju rimligtvis inte gå in och subventionera t ex de första 10 000 kronorna i månaden för alla jobb på hela den svenska arbetsmarknaden. När hörde vi feministerna ta upp en sådan diskussion?

En modell skulle kunna vara att staten medverkade till starten av ett antal skattesubventionerade bemanningsföretag för utomeuropeiskt födda kvinnor som hyrdes ut för politiskt godkända arbetsuppgifter. Genom att hyran sattes till en attraktivt låg nivå skulle det rimligtvis finnas arbetsgivare som vore intresserade. Hur ställer sig feministerna till detta?

Hela debatten om de svåranställda tycks präglas av önsketänkande. Man tror att utbildning och arbetsträning skulle vara tillräckligt för att alla senare skulle kunna få jobb på den öppna och högproduktiva arbetsmarknaden. Istället blir gruppen svåranställda allt större enligt AF. Det behövs rimligen helt nya typer av åtgärder för att minska gruppen av svåranställda.

Läs även andra bloggares åsikter om feminism, låglönejobb, svåranställda, bemanningsföretag, utomeuropeiskt födda, arbetsförmedlingen, kvinnojobb, arbetsmarknadspolitik, politik på intressant.se