Feminism kräver kanske planhushållning?

Nu vill feministerna att män och kvinnor ska ha lika löner. En kvinnlig VD saka ha lika hög lön som en undersköterska, liksom en manlig VD. Vissa vill rentav att VD:n ska ha lägre lön än barnskötaren. Men feministerna talar inte om att man i så fall måste införa socialistisk planekonomi.

Det finns vissa paralleller mellan feministisk argumentation och socialistisk. Båda ideologierna bygger på  en uppfattning om hur verkligheten egentligen ser ut och fungerar. Socialisterna ansåg att kapitalisterna sög ut arbetarna så att de fick det sämre. Feministerna ser "patriarkatet" som upphovet till mycket ont - t ex i form av diskriminering av kvinnor. Män och kapitalister är generellt sett onda även om det kan förekomma undantag. De är egentligen offer för ett motbjudande system som måste rivas ned.

Inför den internationella kvinnodagen 8 mars lät DN Kultur sex skribenter "sätta ner foten i feminismens viktigaste sakfrågor". Här framkommer att feminismen har en hel del gemensamt med socialismen. Både Nina Björk (f-67) och Kajsa Ekis Ekman (f-80) argumenterade på ett sätt som förutsätter planhushållning.

Nina Björk är kritisk till att feminismen tenderar att låta sitt mera utopiska arv gå förlorat (DN Kultur). Man tycks föreställa sig att uppenbart stora skillnader mellan grupper ändå är rättvist "eftersom den enskilda individen kan arbeta sig uppåt". Feminismen accepterar idag enligt Björk denna berättelse om "rättvisa hierarkier" och arbetar därför i huvudsak mot uppenbar könsdiskriminering, till exempel olika lön för lika arbete. Men Björk kräver en mycket mera långtgående inkomstutjämning och skriver:

"Är det till exempel feministiskt att anse att en kvinnlig vd bör tjäna lika mycket som en manlig vd, men 20 gånger mer än en kvinnlig undersköterska? Är det feministiskt att tycka att en vårdande uppgift är lika viktig som en vinstskapande och att vd:n och undersköterskan därför bör ha lika mycket betalt?"

Att en VD och en undersköterska ska ha lika mycket betalt kräver ett helt annat samhällssystem. Detta nämner Björk inte men i andra sammanhang har hon umgåtts med tankar på ett helt annat samhällssystem. En som vill gå ännu längre är DN-medarbetaren Kajsa Ekis Ekman (DN Kultur). Hon vill uppvärdera de traditionellt kvinnodominerade arbetsuppgifterna och skriver under rubriken "Krav på lika lön räcker inte":

"Men kärnfrågan är trots allt vilka uppgifter som värderas högst. Och här är det så att de arbeten som är av fundamental betydelse för att ett samhälle ska kunna fungera – ta hand om barn, sjuka, gamla, dela ut post – är de som betalas sämst. I privat som i offentlig sektor. Mellan en dataspelsutvecklare och en barnskötare skiljer det 20.000 i månadslön. Men om ingen tar hand om dataspelsutvecklarens barn, om ingen städar hans kontor, om ingen vårdar hans mamma – kan han inte gå till jobbet. Visst skapar han värde och tillväxt, men, som Katrine Kielos har skrivit, så kräver det att mängder av kvinnor och arbetare redan krattat vägen. Varför vänder vi inte på allt? Och belönar de viktiga jobben bäst? 40.000 i månaden till barnskötaren, 20.000 till dataspelsutvecklaren, säger jag."

Om man ska kunna reglera enskilda yrkens lönenivåer på detta sätt kräv en omfattande tvångslagstiftning. Den till viss del fria arbetsmarknaden måste avskaffas. Vem vill driva företag under dessa förhållanden? Det enda praktiskt möjliga är att staten tar över företagen och låter de lågavlönade tjänstemännen sköta ledningen. Problemet är att yrken som "undersköterska, städare, barnsköterska, restaurangbiträde" kommer att bli omåttligt attraktiva när lönerna där ska fördubblas. Företagsledare, läkare, dataspecialister, försäljningschefer och andra kvalificerade yrkeskategorier ska tydligen bara ha 20 000 kr i månadslön och därför kräva att statens politiska tjänstemän beordrar lämpliga personer att utföra dem. Det krävs planhushållning, vilket Ekman förtiger.

Feminismen kan rimligtvis inte längre uppfattas som en seriös rörelse när prominenta företrädare framför så extrema och orealistiska förslag som antingen är fullständigt ogenomtänkta eller också medvetet förljugna. Nu borde kritiska journalister och kommentatorer kräva rättelser eller klargöranden.

Att feminismen också kanske har fel i sin verklighetsbeskrivning framgick två dagar senare när organisationen Företagarna publicerade resultaten av en undersökning av lönsamheten för företag med kvinnliga respektive manliga företagsledare. Organisationens VD Elisabeth Thand Ringqvist skrev på DN-debatt 9/4:

"Företag med kvinnlig vd har 12–17 procent lägre vinstmarginal än företag med manlig vd. Konkret innebär det att företag som leds av kvinnor i genomsnitt har 7,0 procent vinstmarginal medan företag som leds av män i genomsnitt har 8,4 procent."

 Om inte annat visar detta att män och kvinnor inte är helt lika inom affärslivet där "patriarkatet" har svårare att diskriminera kvinnorna. Tyvärr har undersökningen inte gjorts för enbart stora företag som står i centrum för debatten om feministisk tvångslagstiftning av andelen kvinnor i börsföretagens styrelser. Nu kan metodologin kritiseras vilket en norsk professor i finansiell ekonomi gör i ett inlägg på DNs webbsida. Vi får väl se om det kommer fram nya aspekter.

Det viktiga är emellertid att vi inte i onödan tar ens små steg i riktning mot planhushållning. Ingen vet var det slutar annars.

Läs även andra bloggares åsikter om feminism, planhushållning, patriarkatet, kapitalister, socialism, löneskillnader, utjämning, ekonomi, politik på intressant.se

Psykopaterna borde vara besvärande för feministerna

Forskning visar att fem procent av männen är psykopater mot bara en procent av kvinnorna. Det tyder på att likhetsfeminismens teori om verkligheten inte stämmer.

Likhetsfeminismen implicerar en teori om verkligheten som går ut på att kvinnor egentligen är män i psykologiskt hänseende. När kvinnor får åtnjuta samma teoretiska utbildning som männen kommer de att visa sig vara lika kompetenta för ledarbefattningar som män. Kvalificerade ledaregenskaper, som vanligtvis ses som sällsynta, förefaller inte alls vara problematiska inom feminismen. Att kvinnor inte är företagsledare i de större företagen beror tydligen enbart på en manlig konservatism, vilken sedan fortplantar sig till börsföretagens styrelseutnämningar. Lösningen blir därför könskvotering. Styrelseposterna får inriktas på annat än ledaregenskaper.

Det finns en del forskningsresultat som tyder på att det finns psykologiska skillnader mellan män och kvinnor (blart 13/2-14). Jag pekade särskilt på den könsmässiga snedfördelningen av psykopati, vilket föranledde en del debatt. Ett påpekande var att det kan vara svårt att identifiera psykopati. Ett annat var att det "egentligen" inte finns någon skillnad i frekvens mellan könen. Kvinnlig psykopati tar sig bara andra uttryck. Efter att ha konsulterat ett antal textböcker om psykopati vill jag hävda att dessa invändningar inte stämmer. Först finns möjligheten att identifiera ett antal tidiga beteenden (hos individerna när de var unga) som indikerar psykopati. Jag listar åtta sådana:

1. Onödiga lögner
2. Skolk
3. Utbrott mot omgivningen
4. Grymhet mot djur
5. Pyromani
6. Vandalism
7. Vägran att lyda
8. Sängvätning

Dessa kriterier har jag hämtat från Christina Gustavson 2008. Ofta brukar man också nämna beivrad kriminalitet före 12 eller 15 års ålder. Men alla vuxna psykopater är inte kriminella.

Det brukar sägas att 10 procent av alla chefer är psykopater. Därför är det extra intressant att den socialmedicinska professionen är inne på att frekvensen av psykopati är mycket högre bland män än bland kvinnor. Dalsegg & Wesche (2009) nämner att amerikanska undersökningar på 1980-talet visat att frekvensen bland män är 5 procent och bland kvinnor 1 procent (s 79).

Psykopati bland kvinnor och män skiljer sig också när det gäller att tillvinna sig makt. Män är utåtagerande och handlingsinriktade medan kvinnor "mobbar, skvallrar och intrigerar" enligt den svenska forskaren Susanne Strand, doktor i hälsovetenskap.

En beaktansvärd skillnad i förekomsten av psykopati i den konventionella formen mellan män och kvinnor borde vara besvärande för likhetsfeminismen. Det har därför gjorts försök att förklara uppkomsten av psykopati med icke-genetiska faktorer. Men dessa är inte relaterade till uppfostran varför det ändå måste finnas en genetisk bakgrundsfaktor som förklarar den olika benägenheten att utveckla en psykopatisk läggning. Professionen tycks avvisa att psykopati kan bero på annat än genetiska faktorer även om hela orsaksbilden ännu inte är utforskad.

Sannolikt kommer försök göras att i postmodernistisk anda förklara psykopati som en "social konstruktion" eller varför inte en "patriarkal konstruktion" som inte har någon relevans för samhället. Ett tag på 1970-talet kom hela psykopatibegreppet av vänstern att betraktas som en konspiration från makthavarnas sida för att förtrycka underklassen. (Man anser idag att ca 20 procent av internerna på fångvårdsanstalterna är psykopater.) Istället lanserade professionen termen "sociopati". Vi har att göra med en forskningsgren som visar en viss trendkänslighet när det blåser.

Psykopatiegenskapernas fördelning är emellertid bara en teoretisk utvikning i genderdebatten. Det viktiga borde vara att forskningen kunde ge bättre klarhet i hur ledaregenskaperna fördelas i befolkningen. Är de medfödda eller en följd av uppfostran? Kan man få ledaregenskaper genom att genomgå managementutbildning i vuxen ålder? 

[Uppdatering: En skribent i SvD Näringsliv (Carolina Neurath) vill på nyhetsplats 17/2 omdefiniera vad som menas med kompetens för styrelseledamöter. Det innefattar bl a att kunna säga nej till höga bonusar (till män): Att våga "gå emot resten av gänget ... Det är vad jag kallar kompetens". Det är kanske sådana ledamöter som feministerna vill ska kvoteras in? Men är kvotering en garanti för att få in rabulister? -
Läs även artikel i Psychology Today "Why Modern Feminism Is Illogical, Unnecessary, and Evil" av en evolutionspsykolog -09.]


Läs även andra bloggares åsikter om psykopati, feminism, postmodernism, könskvotering, socialpsykologi, samhälle, politik på intressant.se

Ingen strid mot dogmatisk feminism

Spendrup gör avbön efter att ha ifrågasatt den heliga uppfattningen att män och kvinnor är psykologiskt lika och därför lika lämpade att bli hänsynslösa företagsledare. Men åtminstone psykopaterna är nästan enbart män.

 På DN Debatt 12/2 skriver några styrelseleamöter i en stiftelse kallad "AllBright" en artikel som utgör ett hårt angrepp på Svenskt Näringslivs ordförande Jens Spendrup med anledning av hans uttalanden i Ekots lördagsintervju 8/2. Ingressen lyder:

"Pinsamma kunskapsluckor. Det är skandal att högsta företrädaren för näringslivet menar att det är brist på kompetenta styrelsekvinnor."

 Man kunde ha väntat att Spendrup skulle stå på sig. Men i DN  på nätet 13/2 viker han ner sig och skriver att han ångrar sig att han inte varit tydligare. Nu menar han:

"För mig är det helt främmande att säga att kvinnor saknar kompetens och det är inte vad jag har sagt."

Det framgår inte huruvida han blivit missförstådd om sin inställning till feminismen men han vidhåller att det inte får införas kvotering till börsföretagens styrelser. Idag deklarerade Stefan Löfven (S) i Sollentuna att  Socialdemokraterna kommer att införa kvotering om de vinner valet om inte andelen kvinnor snabbt ökar (SvD nätuppl). Idag rapporterar SvD att jämställdhetsministern Maria Arnholm (FP) och Peter Norman (M) redan i december 2013 höll ett hemligt möte med stora institutionella aktieägare där man hotade med lagstiftning om inte tillräckligt stor andel kvinnor nominerades till företagens styrelser nu i vår.

Om man har uppfattningen att det finns tillräckligt med kompetenta och erfarna kvinnor för styrelseposter och ställer detta mot siffran 23,7 procents faktisk andel 2013 (SIS Ägarservice) öppnar detta för argumenteringen till förmån för tvångsåtgärder. Detta skulle innebära en betydelsefull seger för likhetsfeminismen och sannolikt betyda avsevärda löneökningar för något hundratal karriärkvinnor.

Man kan förstå Spendrups ovilja att i Ekots lördagsintervju diskutera vad feminism egentligen betyder. Det finns flera varianter att välja på. Den stora skiljelinjen går mellan särartsfeminism och likhetsfeminism. Feminism innebär inte bara jämställdhet mellan män och kvinnor (vilket Spendrup understödde) utan också att man ansluter sig till en teori om hur verkligheten är beskaffad samt ofta en ideologisk syn på hur samhället fungerar och borde förändras. 

Särartsfeminismen erkänner att det finns medfödda psykologiska skillnader mellan könen men att dessa är lika mycket värda. Likhetsfeminismen förnekar däremot att sådana skillnader finns och förklarar de skillnader som ändå kan observeras med teorin om könsroller. Denna teori säger att skillnaderna beror på att pojkar och flickor uppfostras på olika sätt vilket blir bestämmande för deras skilda livsvariga "könsroller". Likhetsfeminismen har sedan ett antal olika ideologiska underavdelningar. Det kan handla om anarkafeminism, queerfeminism, radikalfeminism, socialistisk feminism eller socialliberal feminism för att nu nämna några.

Eftersom likhetsfeminismen är helt dominerande utanför vissa religiösa kretsar blir uppfattningen att kvinnors och mäns lika duglighet för poster i börsföretagens styrelser förutbestämd. Det behövs inga empiriska undersökningar för att fastställa detta eftersom det ingår i konceptet att vara feminist att anse detta. En uppfattning om hur verkligheten är beskaffad har upphöjts till en dogm som inte får ifrågasättas, vilket Spendrup dock gjorde. Han blev då en kättare som måste hånas och begabbas istället för att bemötas med sakliga argument. Därför har han nu gjort avbön.

Svenskt Näringsliv tar inte strid mot den dogmatiska feminismen. Det är om inte annat en indikation på hur svag organisationen nu har blivit. Sannolikt finns det i de egna leden en hel del företagare som litet oreflekterat instämmer i de feministiska dogmerna. Men följden lär bli att den lätt paranoida uppfattningen att det är männen på de högsta nivåerna i näringslivet som vill visa avoghet mot kvinnorna för att de är kvinnor kommer att spridas. Det underlättar tvångslagstiftning om kvotering.

En mindre paranoid förklaring till att det exempelvis i EU bara finns 17 procent kvinnor i börsnoterade företags styrelser skulle kunna vara att det finns ganska få kvinnliga VD:ar i stora företag. Det är sådana personer som sedan ingår i styrelserna. Och bristen på kvinnliga företagschefer kan vara att de traditionellt "hårda" ledaregenskaperna är sällsynta både bland män och kvinnor. Det är därför sådana personer kan betinga sig så höga löner. De som kan komma ifråga för en VD-post verkar i första hand vara män.

I de större företagen är kvinnorna i högre utsträckning chefer på mjukare områden. De är HR-chefer, informationsdirektörer, marknadschefer och liknande. Männen är däremot chefer inom produktion, försäljning, utveckling osv. Det är personer med ledarerfarenheter av verkställande arbete som främst eftersöks vid en VD-tillsättning. Traditionellt har detta visat sig vara en framgångsväg för företag som arbetar i hård konkurrens med andra företag. Men om alla sådana företag övergick till en mjukare stil skulle näringslivet sannolikt klara sina uppgifter ganska väl ändå.

Fortfarande kan dock feministerna invända att skillnaden i mäns och kvinnors karriärinriktning är ett resultat av uppfostran. Därför skulle på längre sikt fler hårda kvinnliga ledare kunna komma fram och bli lämpliga för verkställande företagsledning. Mot detta talar forskningen som finner att det faktiskt finns medfödda skillnader mellan män och kvinnor. Ett flagrant empiriskt exempel är den lille pojken Bruce Reimer som efter en misslyckad omskärelse opererades om till flicka och fick hormonbehandling utan att någonsin känna sig som flicka.

En annan tänkvärd skillnad är förekomsten av psykopater. Dessa är nästan enbart män. I huvudsak är denna egenskap nedärvd även om hjärnskador kan förekomma i några fall. Pikant i sammanhanget är att de välanpassade psykopaterna (icke-våldsbenägna och enbart lätt kriminella) ofta blir framgångsrika men hänsynslösa företagsledare i en hård och konkurrensutsatt miljö.

SvD3 idag, SvD:s första och andra kampanjartiklar mot Spendrup


Läs även andra bloggares åsikter om feminism, kvinnor i bolagsstyrelser, Spendrup, kvotering, könsskillnader, företagsstyrning, ledaregenskaper, näringsliv, samhälle, politik på intressant.se

Lyckas politiska drev oftare mot kvinnor?

Är det inte snarare brott mot altruistiska ambitioner, som finns hos kvinnor och vissa politiska partier, som är förklaringen till varför vissa politiker råkar illa ut?

Vid ett seminarium på Timbro idag presenterades en rapport från Mediainstitutet med titeln Räddade mustaschen Juholt? Det är en undersökning av genderperspektivet i mediadreven vid politiska skandaler. I panelen deltog Roland Poirer Martinson, Gudrun Schyman och Niklas Svensson (Expr) Hypotesen är att män klarar sig bättre än kvinnor när drevet går. Någon sådan slutsats kunde dock inte beläggas säkert. De enskilda omständigheterna har stor betydelse.

Rapporten beskriver ett antal skandaler utifrån olika tidningsartiklar. Följande skandaler behandlas:

Mona Sahlin och Tobleroneaffären 1995
Laila Freivalds och lägenhetsaffären 2000
Laila Freivalds och stängningen av SD:s webbplats 2004-06
Gudrun Schyman och skattefusket 2003
Sigvard Marjasin och kostnadsredovisningen som landshövding 1996
Jan O Karlsson och dubbla ersättningar och kräftkalas 2002-03
Tobias Billström och obetald TV-licens 2006

Det kan enligt min mening ytligt sett förefalla som om kvinnor haft svårare att klara de skandaler som träffat dem som högt uppsatta politiker. Det blir ännu mer ögonskenligt om man kompletterar med obetald TV-licens i fallen Maria Borelius och Cecilia Stegö Chiló. Men detta kanske inte är en adekvat hypotes.

En bättre hypotes skulle kunna vara att det är en fråga om motsättningen mellan förväntningar om altruism och ett faktiskt egoistiskt eller girigt beteende. Vänsterpartier som förordar högre skatter och utjämning blir då känsligare om deras företrädare blir påkomna med egoistiskt beteende. Detta gäller även förväntningarna på hur kvinnor borde bete sig. En egoistisk kvinna är en större styggelse i opinionen än en man.

Effekterna av denna attityd förstärks om den som agerat girigt är framstår som välbeställd och besitter överklassattityder. Därför gjorde sig Borelius snabbt omöjlig efter regimskiftet 2006. Även Stegö framstod som egoistisk trots att det var relativt välbekant att det var ideologiska skäl som låg bakom hennes vägran att betala TV-licens. Här tog sannolikt ideologiskt motstånd hos mediaaktörerna över eftersom hon varit chef för Timbro.

Ideologiskt motstånd förefaller också ha varit dominerande i behandlingen av Marjasin. Han framstod på sin tid som en arrogant fackpamp och ivrig förespråkare av löntagarfonder. När länsstyrelsen hade anmärkningar mot hans redovisning försökte media länge göra gällande att han på något sätt berikat sig själv genom ett komplicerat system av faktureringar. Jag kommer ihåg hur DN på ett helt uppslag sade sig kunna visa steg för steg hur Marjasin fått in pengar i egen ficka. Men den som granskade alla rapporterade led såg att det sista ledet saknades.

I det allmänna drevet räckte det dock med att Marjasin klippt och klistrat i de kvitton som han sparade (vilket var obehövligt eftersom han hade en schablonersättning som inte krävde kvitton). När det blev rättegång frikändes Marjasin på alla punkter. Men eftersom han företrädde en långtgående socialism är han för alltid dömd för egoism i den allmänna opinionens ögon.

Håkan Juholt har hittills klarat sig trots att han uppträtt lika egoistiskt som Freivalds i lägenhetsaffären (bart okt-11). Men Freivalds blev arg och ljög om att hon var tvungen att köpa lägenheten (med stor vinst). Juholt har istället lyckats med konststycket att få ett ganska småskuret egenintresse att framstå som ett olyckligt missförstånd. Beror det på att han är man? Det är inte lätt att säga.

Jämfört med Freivalds är det lättare att säga att Juholt inte är lika egoistisk. Jämfört med Sahlin borde bådas bakgrund framstå som en indikation på altruistiska ambitioner. Däremot framstår nog Sahlin som mera slarvig och ansvarslös än Juholt. En statsminister med dessa egenskaper framstod som motbjudande för stora grupper. Idag är det inte Juholts "misstag" i ersättningsfrågan rörande dubbel bosättning som utgör ett hinder för hans politiska arbete. Istället är det hans allmänna vinglighet och yvighet som är det stora hindret. Dessutom finns det ingen som nu skulle kunna ersätta Juholt.

Läs även andra bloggares åsikter om mediadrev, media, skandaler, altruism, Juholt, Sahlin, Freivalds, Socialdemokraterna, politik på intressant.se

Varför agerar inte feministerna för fler enkla kvinnojobb?

Den stora brisen på jämställdhet går mellan utomeuropeiskt födda kvinnor och inrikesfödda män, som har helt olika sysselsättningsgrad (30 procentenheter högre). Varför diskuteras inte detta problem av feministerna?

I Arbetsförmedlingens rapport från förra veckan fanns en aspekt som jag inte tog upp, nämligen att den låga sysselsättningsgraden hos utlandsfödda är särskilt påtaglig för kvinnorna. För utlandsfödda kvinnor är sysselsättningsgraden nästan 20 procentenheter lägre (57 %) än för inrikesfödda kvinnor. Och särskilt för utomeuropeiskt födda kvinnor är sysselsättningsgraden låg eller 48,7 procent. Denna aspekt uppmärksammas idag av Per Gudmundson på ledarsidan i SvD under rubriken "Rosa bänkar i Rinkeby"

Rubriken syftar på att Stockholms stad lät placera ut tre rosa bänkar på torget där kvinnor skulle få sitta. Men försöket misslyckades och bänkarna befolkas av män. Gudmundson angriper feministerna med en analogi:

"Sveriges mest högljudda feminister fokuserar ständigt på kvinnokvotering till styrelserummen, åt några dussin vita övre medelklasskvinnor, istället för att försöka få fram en lönekostnad som skulle befria tusen och åter tusen kvinnor från spisarna. Det är obegripligt. Det är som att placera ut rosa bänkar i Rinkeby. "

Vad som skulle behövas för att fler utlandsfödda kvinnor skulle få jobb är att det finns enkla jobb som samtidigt har så låga arbetskostnader att arbetsgivarna blir intresserade att skapa dem. Om skattebetalarna inte ska kopplas in måste minimilönerna sänkas, vilket är kontroversiellt för både LO, socialdemokratin och regeringen. Skapandet av riktiga låglönejobb innebär ju ett totalt underkännande av 40 års envetna låglönesatsningar i avtalsrörelserna. Men feministerna borde åtminstone diskutera problemet, kunde man tycka.

Alternativet är att skattebetalarna måste gå in och täcka åtminstone en del av mellanskillnaden mellan den låga kostnad som arbetsgivarna kan betala och den högre lön som mera är i linje med löneläget på dagens arbetsmarknad. Det fordrar att politikerna kan precisera vilka typer av jobb som ska subventioneras. Staten kan ju rimligtvis inte gå in och subventionera t ex de första 10 000 kronorna i månaden för alla jobb på hela den svenska arbetsmarknaden. När hörde vi feministerna ta upp en sådan diskussion?

En modell skulle kunna vara att staten medverkade till starten av ett antal skattesubventionerade bemanningsföretag för utomeuropeiskt födda kvinnor som hyrdes ut för politiskt godkända arbetsuppgifter. Genom att hyran sattes till en attraktivt låg nivå skulle det rimligtvis finnas arbetsgivare som vore intresserade. Hur ställer sig feministerna till detta?

Hela debatten om de svåranställda tycks präglas av önsketänkande. Man tror att utbildning och arbetsträning skulle vara tillräckligt för att alla senare skulle kunna få jobb på den öppna och högproduktiva arbetsmarknaden. Istället blir gruppen svåranställda allt större enligt AF. Det behövs rimligen helt nya typer av åtgärder för att minska gruppen av svåranställda.

Läs även andra bloggares åsikter om feminism, låglönejobb, svåranställda, bemanningsföretag, utomeuropeiskt födda, arbetsförmedlingen, kvinnojobb, arbetsmarknadspolitik, politik på intressant.se

RUT-avdraget borde hyllas på kvinnodagen

Ett avdrag som gör hushållstjänster billigare ger fler jobb åt kvinnor än om man satsar på den offentliga sektorn. RUT gör också det lättare för kvinnor att göra karriär och underlättar rekryteringen till börsföretagens styrelser utan kvotering.

Var finns feministerna i debatten om avdrag för hushållstjänster? Gudrun Schyman (FI) gjorde i förra veckan gällande att RUT-avdraget missgynnade kvinnornas jämställdhet i TV:s "Debatt". Hon blev inte motsagd. Men vid en närmare eftertanke är hennes argument ganska absurt. RUT-avdraget gynnar istället jämställdheten. Det finns åtminstone tre skäl för detta.

1) Utan RUT skulle bara hälften så många personer teoretiskt kunna anställas och då i den offentliga sektorn. Detta bygger på att ett givet belopp finns att använda och att löneläget är lika i städbranschen mm och i det offentliga. De flesta jobben gäller kvinnor. Med RUT kan alltså dubbelt så många kvinnor få jobb än med de rödgrönas offentligasektor-modell. Det beror på att det finns medborgare som är villiga att betala hälften av lönekostnaden för de nya jobben. Det ger 100 procents turbo-effekt per given skattekrona.

Alltså: Lägre arbetslöshet för kvinnor gynnar jämställdheten.

2) Med RUT kan kvinnor som vill göra karriär på männens område lättare hinna med det gemensamma hushållsarbetet och att lämna barnen på dagis mm. Bättre karriärmöjligheter för kvinnor gynnar jämställdheten.

Här finns dock ett motargument som aldrig brukar motsägas trots att det är felaktigt. Motargumentet går ut på att karriärkvinnorna ska se till att deras män tar hand om en större del av hushållsarbetet. Man frammanar bilden av den karriärinriktade mannen i gamla tider som fick marktjänst av sin osjälviska hustru.

Vart tog jämställdheten vägen i detta resonemang? Menar feminister som Schyman att kvinnor som vill göra karriär ska tillämpa omvänd feminism - dvs nu ska mannen sörja för markservicen så att kvinnan ska kunna göra karriär?

RUT-avdraget är uppenbarligen bra för både män och kvinnor som vill göra karriär i ett jämställt förhållande. Men även om mannen inte satsar på karriär kan det vara svårt att få honom att ta på sig hela ansvaret för "marktjänsten". Och det ska inte ens fordras om målet är jämställdhet. Därför behövs RUT för att ge något av samma lättnad för karriärkvinnorna som karriärmännen fick i gamla tider.

Alltså: RUT är en av förutsättningarna för jämställdheten för karriärkvinnorna.

3) Det anses vara önskvärt att minst 40 procent av börsföretagens styrelser består av kvinnor. För att underlätta rekryteringen är det bra om fler kvinnor gör karriär i näringslivet och skaffar sig de erfarenheter som behövs eller t o m överträffar männens kvalifikationer. Genom RUT-avdraget kan fler kvinnor göra karriär än tidigare. Visserligen underlättar RUT också för männen att göra karriär i ett jämställt samhälle. Men eftersom de redan tycks ha ett försteg framför kvinnorna kommer det inte att hjälpa fler män att att få plats i företagens styrelser.

Alltså: Fler kvinnor kan få höga poster i näringslivet med RUT-avdrag. Argumenten för kvotering till styrelserna försvagas.

När jag först tog upp denna tanke 1986 i en debattartikel i Herta (3/86) betonade jag precis som idag att ett avdrag för hushållstjänster skulle skapa fler jobb. Men jag pekade också på att det skulle kunna leda till en avlastning för yrkesarbetande kvinnor som då ofta ansågs vara "dubbelarbetande". Att andra kvinnor samtidigt i praktiken var arbetslösa såg jag som en anomali.

Därför är det ett stort framsteg för den praktiska feminismen och kvinnornas jämställdhet att ett avdrag för hushållsnära tjänster till slut har införts. RUT-avdraget borde därför uppmärksammas idag på kvinnodagen den 8 mars. Var finns våra feminister? Visa att ni inte använder feminismen för att komma åt marknadsekonomin och kapitalsmen så som Gudrun Schyman verkar göra. Hylla RUT-avdraget idag!

Läs även andra bloggares åsikter om RUT-avdrag, hushållsnära tjänster, kvinnodagen, nya jobb, börsbolagens styrelser, kvotering, skatt, ekonomi, jämställdhet, feminism, skatter, politik på intressant.se