Poesi borde inte kallas filosofi

Med utgångspunkt från Wittgenstein kan man konstatera att vissa filosofer egentligen är poeter och sysslar med nonsens istället för "djupa tankar". Detta framgår av dagens OBS i radion.

I Sveriges radios kulturprogram OBS idag 28/9 behandlades filosofen Ludwig Wittgenstein (1889-1951, wp) under den talande rubriken: Guru då - död idag? Det var närmare bestämt den tidige Wittgenstein med boken Tractatus Logo-philosophicus (på tyska 1921, eng övers 1922) som granskades av psykoanalytikern och poeten Ulf Karl Olov Nilsson.

Wittgenstein från Österrike betraktas som en av de största filosoferna under 1900-talet och består egentligen av två personligheter - den tidige och den sene. Den tidige Wittgenstein gav bara ut Tractatus där en central del är den s k bildteorin som handlar om att satser och bilder är analoga: satsen är en bild av verkligheten. Wittgenstein tog senare avstånd från sin teori. Tractatus avslutas med den berömda meningen: "Vad man icke kan tala om, därom måste man tiga."

Den senare Wittgenstein framställer sig inte på ett lika associativt sätt. I hans postumt utgivna Filosofiska undersökningar är s k språkspel centrala där han försöker förklara hur missförstånd kring dessas logik lett till filosofiska problem.

Nilsson tar i sin text fasta på tankegångar om Wittgenstein som lanserats av den franske filosofen Alain Badiou: "Wittgenstein har verkligen inte svårt att leva upp till beteckningen antifilosof, mycket av hans projekt går ut på att direkt avskaffa filosofin, eller för att precisera: genom logisk abstraktion och grammatisk analys önskade han befria världen från missförstånd kring de filosofiska frågorna utan svar och där istället iaktta tystnad."

Nilsson utvecklar dessa tankegångar på ett sätt som manifesterar begreppet "djup filosofi". Här ett smakprov:

"I Wittgensteins filosofi finns en akt av radikal självavsättning, just den slags i det närmaste självmordsbenägna position där detta att inte ha så mycket att förlora paradoxalt blir en styrka och en förutsättning för den orädda, radikala tanken. Wittgensteins tystnad är en slags affirmativ icke-tanke, den uppenbarar sig som ett mystiskt element, som något som visar sig, uppenbarar sig men aldrig kan utsägas. Tystnaden blir på en och samma gång bärare av en stor sanning men också den punkt när filosofins pretentiösa sökande plötsligt kan plockas ned och bli nonsens."

Frågan är om inte Wittgenstein skojar med oss. Nilsson skriver okritiskt:

"Och i en berömd metafor i slutet av Tractatus jämför han sin filosofi med en stege: ”Mina satser förklarar genom att den, som förstår mig, till slut inser dem vara nonsens. Han måste så att säga kasta bort stegen, sedan han klättrat upp på den.”"

Nilsson ser hellre Wittgenstein som en poet än en skojare: "Det filosoferna tycker är esoteriska och pretentiösa aforismer tycks bättre kompatibla med konstnärerna, kompositörerna, poeterna." Nilsson exemplifierar med några paragrafer ur Tractatus:

"6.43. Den lyckliges värld är en annan än den olyckliges. 6.431. Liksom världen inte ändrar sig vid döden eller upphör. 6.4311. Döden är ingen händelse i livet; döden upplever man inte. Om man med evighet förstår icke oändlig varaktighet utan tidlöshet, då lever man i det närvarande. Vårt liv är lika ändlöst som vårt synfält är gränslöst. 6.44. Icke hur världen är, är mystiskt, utan att det är."

Nilsson anser att den andra halvan av Tractatus, efter de "värsta logiska excesserna", egentligen är poesi - "i sanning är ett poetiskt under". Wittgenstein lade aldrig fram någon utarbetad poetik eller estetik, men hans texter och även hans osannolika livsöde och livsval är en estetik, menar Nilsson.

Enligt min mening gäller detta inte bara en poet som Wittgenstein utan även en hel del andra s k filosofer som egentligen borde benämnas poeter. Det kanske är så att de poeter som vill framföra riktigt "djupa tankar" hellre vill använda den mer prestigefyllda kanal som kallas filosofi än den kategori som lättare kan avfärdas som poesi. Tyvärr medför detta ofog att mycken tankemöda ägnas åt vad Wittgenstein faktiskt kallade "nonsens". Det har, menar jag, bidragit till att filosofin inte kommit att betraktas som lika seriös som andra vetenskapsgrenar. Särskilt har den politiska filosofin drabbats.

Läs även andra bloggares åsikter om poesi, filosofi, Wittgenstein, Tractatus, politisk filosofi, politik på intressant.se