Solidaritetens gränser

Inte ens vänstern vill vara solidarisk med ett Grekland som inte kan sköta sin ekonomi. Det är inte bara vänsterns ekonomiska teori som havererat utan också dess grundläggande värderingar.

I ett kulturprogram i SR 27/9 diskuterades i förbigående att den svenska kulturdebatten inte förmår hantera dagens ekonomiska turbulenta skeende inom världsekonomin och inom EU. En iakttagelse var att ekonomi idag blivit väldigt komplicerad, vilket kulturdebattörerna inte behärskar. En annan var att EU-nivån upplevs som en byråkratisk mellannivå som är ointressant. Fattiga länder som Portugal och Grekland har förhållanden som skulle väcka ramaskrin om det handlade om Sverige. Men det går inte att visualisera detta i kulturdebatten som då kommer att handla om mera avlägsna länder.

Som jag skrivit tidigare har vänstern missat chansen att använda finanskrisen som argument för ett mera socialistiskt system (bart 14/11-08) och att vänsterns idéutveckling närmast pekar på att socialismen borde dödförklaras (bart 1/6-09). Detta gäller speciellt den marxistiska vänstern som ju just haft som specialområde att kunna "förklara" hur kapitalismens inneboende krafter obönhörligen tvingar systemet att bryta samman. Men idag tycks ingen tro att dagens kriser är möjliga att tolka i marxistiska nationalekonomiska kategorier. Istället angrips hela nationalekonomin som teoribildning för att den inte kan ge en tillräckligt enkel förklaring till vad som händer.

Men vänstern har också missat att propagera för sina grundläggande värderingar som gäller altruism och solidaritet. Var finns insamlingarna till stöd för dem ute i världen som blivit fattiga till följd av finanskrisen? Och var finns solidariteten med Greklands och Portugals folk? Är det först när dessa länder gjort statsbankrutt och grotesk massarbetslöshet uppstått som uppropen om stöd kommer fram? När det behövs frivilliga hjälparbetare till soppköken i Grekland kanske det blir fart på vänstern?

Är det inte bättre "att stämma i bäcken än i ån"? EU borde ses som ett solidaritetsprojekt av vänstern och argumenten för större och effektivare stöd till grisländerna borde hagla. Socialisten Giorgos Papandreous vädjanden om mera pengar för att rädda Grekland borde väl få ett massivt stöd från vänstern både i Sverige och Tyskland m fl länder? Istället får jag en känsla av att vänstern inte är ett dugg intresserad av att hjälpa grekerna och att EU:s strävanden att göra något i själva verket ses som ondskefulla.

Det verkar dels vara en fråga om att solidariteten har gränser när det gäller att hjälpa dem som kan misstänkas själva ha försatt sig i sin prekära situation. Dels är det också en fråga om misstroende mot EU som institution. Talet om mera federalism och överstatlighet som nödvändiga förskräcker inte bara vänstern (som konstigt nog inte är etatistisk i detta fall) utan också många mer sansade bedömare. Den bild av EU som många ser framför sig är en överstatlig organisation med beskattningsrätt och som i solidaritetens namn beskattar de strävsamma och disciplinerade för att underhålla de mera arbetsskygga lyxorienterade skattefuskarna på sydligare breddgrader.

Högstämda socialistiska värderingar som solidaritet och altruism är när allt kommer omkring inte värda något när det gäller vårt närområde. När de används för de svaga i det egna landet är det kanske i själva verket inte fråga om altruism utan om ett implicit försäkringssystem. Retoriken är bara till för att etablera eller stärka en ideologi som kallas socialism eller vänster. Men dess praktik har nu visat sig ha gränser. Det är dags att dödförklara socialismen.

Läs även andra bloggares åsikter om solidaritet, Grekland, socialism, kapitalism, finanskris, skuldkris, statsbankrutt, marxism, filosofi, värderingar, ekonomi, politik på intressant.se