Nationalekonomin är inte i kris

Tidskriften Fokus har fel om nationalekonomernas förmåga att förutse och förklara ekonomiska kriser. Det är bara de abstrakta über-teoretiska tankebyggnaderna som inte stämmer. De praktiska nationalekonomerna har bättre koll på utvecklingen.

"Vad ska man med nationalekonomer till om de inte kan förklara ekonomin?" Det frågar tidskriften Fokus i sitt senaste nummer 37/11 i en artikel om nationalekonomins kris av Claes Lönegård. Här ges en översikt av olika nationalekonomiska strömningar och företrädare för olika skolor. Utgångspunkten är Lars Calmfors' självkritiska anförande på Nationalekonomiska föreningens möte 2010 som jag refererade den 13/1 2010.

På samma tema har Vetenskapsradion diskuterat 16 mars 2010 (Tson Söderström och de Vylder). En sorts uppföljning av ekonommötet finns dessutom i Ekonomisk debatt 4/10 som jag skrev om 11/6-10. Allmänheten är tydligen missnöjd med att ekonomerna varken kunde förutse den stora recessionen 2008 eller hur den skulle bekämpas.

Läget bland ekonomerna i början av 00-talet vill Fokus illustrera med ett belysande citat:

"2003 kunde nobelpristagaren och en av de mest betydelsefulla nationalekonomerna genom tiderna, Robert Lucas, som kallats »The Keynes Killer«, i ett tal hos amerikanska ekonomföreningen, stolt deklarera:

– Makroekonomin har i sin ursprungliga mening uppnått sitt mål: det centrala problemet med att förhindra depressioner är i praktiken löst, och har faktiskt varit löst i flera decennier."

Denne Lucas (f-37, bild) hade utvecklat en teori om "rationella förväntningar" som han fått Nobelpriset för 1995. Denna bestickande teori om att marknaden "alltid har rätt" förde med sig att stora kriser inte kan uppkomma inom teorins ram. Därför behövde man varken fundera på förebyggande arrangemang eller motverkande åtgärder för något som inte kan hända. Numera tar dock de flesta avstånd från denna syn.

Om depressioner inte anses kunna uppstå blir det inte heller intressant att spana efter dem - dvs förutse kriser som aldrig kommer. Med sådan hybris kan man vänta sig att det snart går åt skogen - och det gjorde det. Eftersom vi tidigare haft ett antal stora kriser om vi går tillräckligt långt tillbaka i tiden kan vi inte utesluta kriser i framtiden. Hur kunde IT-kraschen uppkomma? Eller var det motåtgärderna i form av räntesänkningar och expansiv finanspolitik som var det fina i kråksången?

Den senare ståndpunkten är den traditionellt keynesianska: Konjunktursvängningar går att motverka vilket innebär att de aldrig kan utvecklas till stora depressioner. Här döljer sig två frågor: skulle keynesianismen ha innefattat att det då och då uppstår recessioner av 2008 års karaktär men som ändå inte blev värre än så? Den andra frågan är huruvida det inte kan uppstå nya 30-talsdepressioner när man vet så mycket mera om ekonomins funktionssätt nu än på 30-talet. En vink om hur svaret på den frågan ser ut får vi den närmaste tiden när hela länder står inför eventuell ekonomisk ruin.

Länge ansåg keynesianerna att inte ens situationen 2007/08 skulle kunna uppkomma. I Sverige använde man sig av bostadsbyggandet som kontracykliskt instrument med hjälp av tillståndsgivning för igångsättning från AMS. Den offentliga sysselsättningen fick expandera mera i lågkonjunkturer än i högkonjunkturer. Dessutom arbetade staten två gånger om året fram planer på omedelbart igångsättningsbara investeringar ("Beredskapsplan I och II") som skulle utlösas vid svårare nedgångar.

Något verkligt test utsattes denna modell inte för. När det skulle ha kunnat bli aktuellt i början på 90-talet hade staten själv (i konkurrens med fastigheter) drivit upp bostadsbyggandet i slutet av 80-talet till en nivå som då började sjunka. Och några beredskapsplaner utarbetades inte längre. Istället medförde fastighetsbubblan helt oförhappandes en bankkris som i sin tur ledde till konkurser och ett produktionsbortfall lika allvarligt som under 30-talet.

En orsak till att det gick så illa för Sverige var att nationalekonomerna inte arbetade med modeller som innehöll en eventuellt destabiliserande finanssektor. Det tog därför tid innan politikerna förstod att bankerna måste räddas. De svenska praktiska erfarenheterna studerades i USA 2008/09 men någon ny teoribildning tycks de inte ha givit upphov till. Därför kunde man inte förutse finanskrisen i USA. Keynesianen Nils Gottfries i Uppsala säger i Fokus:

" Vi vanliga makroekonomer har ju ingen koll på finanssektorn, vi vet inte mycket om de där sakerna. Det är de finansiella ekonomerna man får fråga, varför varnade inte de?"

Detta är rimligtvis en alltför lättjefull ståndpunkt. Det finns en mängd ekonomisk litteratur om hur finanskriser påverkar den reala ekonomin. Ben Bernanke skrev en klassisk artikel i AmER 1983 där han pekade på att under 30-talsdepressionen gick nästan hälften av USA:s banker under. Följden blev att en allvarlig recession utvecklades till en svår depression.

Men vare sig man är makroekonom av lucasianskt eller keynesianskt snitt borde man ha haft ögon att se med. År 2007 hade det uppdrivna bostadsbyggandet i USA oavbrutet, kvartal för kvartal, i två år fallit motsvarande 2,5 procent av BNP. Det borde ha fått alarmklockorna att ringa hos alla makroekonomer. Ett närmare studium hade avslöjat prisuppgången som följts av en prisnedgång samtidigt som sub-primelångivningen medförde kreditförluster och arbetslöshet. Även om man inte kan bedöma vad kreditsidan skulle medföra kan man ju vara ganska säker på att byggandet måste fortsätta att minska och öka arbetslösheten i en klassisk "ond spiral". En kris var på gång och motåtgärder borde ha satts in omedelbart (om man tror på sådana).

Frågan är om inte makroekonomerna borde ha slagit larm långt tidigare. Redan 2004 steg bostadspriserna oroväckande mycket. Men om man antingen ansåg att marknaden själv automatiskt skulle komma att pressa utvecklingen tillbaka i sundare banor, eller att staten genom motåtgärder kan motverka (inte rätta till) att priserna leder till farliga obalanser, blir slutsatsen att man borde hålla tyst. Det uppstår "makroekonomisk moral hazard" som gör att man kör på ytterligare en tid mot undergången (bloggartikel mars 2010) utan att ens oroa sig genom statistiska analyser. (Hur krisens uppkomst kan förklaras skrev jag om i juli 2009.)

Både Lucas och Keynes hade fel. Om tillräckligt starka obalansfaktorer staplas på varandra kan inte ekonomin automatiskt återvända till jämvikt. Istället utvecklas "onda spiraler". Om avvikelsen består i att man överinvesterat i fastigheter som dessutom lett till kris i banksektorn finns det inget keynesianskt stimulanspaket som fungerar. Och frågan är om ens banksystemet kan hjälpas på något riktigt effektivt sätt (bloggart mars 2009). Om det finansiella systemet inte fungerar tillräckligt bra kommer sedan andra stimulanser eller normala "självläkande" krafter inte att bidra fullt ut till en återhämtning, som därför kommer att bli smärtsamt utdragen.

Den lärdom vi kan dra av den svenska bankkrisen i början av 90-talet är emellertid att det faktiskt går att rädda bankerna och kreditgivningen. Om denna räddningsoperation hade satts in tidigare hade en god del av konkurserna bland de mindre företagen kunnat undvikas och då även en avsevärd del av den ökade arbetslösheten. Ingen påstår idag att Sverige "socialiserade" bankerna. Men det är sannolikt vad som skulle sägas i USA om Bernanke och Barack Obama hade försökt kopiera den svenska vägen. Istället leder den återhållna kreditgivningen till att Obamas stimulanspolitik blir kraftlös.

Jag kan därför inte se att den praktiska nationalekonomin befinner sig i kris. Alla data och samband fanns där före september 2008. Det gick att förutse den första fasen av krisen. Kanske skulle den ha gått att bekämpa med kraftiga stimulanser i kombination med massiva räddningsinsatser för finanssektorn ännu under början av 2008. Men allting föll på det som stabiliseringspolitiska ekonomer kallar "decision-lag". Kraftlösa men trätgiriga politiker kan inte komma fram till ett beslut förrän det är försent. Och då är det illa att det finns abstrakta nationalekonomiska skolbildningar som också har olika uppfattningar. Politikerna borde enbart lyssna på dem som har analyser med statistik att stödja sig på.

Den enda punkt jag kan hålla med Fokus om är att ekonomerna inte kunde förutse finanskraschen som följde Lehmans konkurs (bart sept-09). Men hade man vetat att det skulle bli finanskris hade man också kunnat förutse ökad arbetslöshet och sänkt BNP. Enligt min mening är det en statsvetenskaplig uppgift att studera hur politiska överhetspersoner agerar gentemot arroganta småpåvar.

Men vad som saknades var en statistisk bas - helt i Lucas' anda? - för hur finanssektorn var uppbyggd och att en förtroendeförlust därför måste leda till kreditstopp. Visserligen är förtroendefrågor främst en uppgift för socialpsykologer. Men denna forskning ser inte ut att kunna bidra med något konstruktivt så därför måste nationalekonomerna utveckla socialpsykologin på det ekonomiska området.

Läs även andra bloggares åsikter om nationalekonomer, Calmfors, Fokus, finanskris, konjunkturnedgång, krisen, arbetslöshet, USA, stabiliseringspolitik, ekonomisk politik, Keynes, Lucas, nationalekonomi, socialpsykologi, ekononomi, politik på intressant.se